MoffaFridolins världsbild...Knappsnurrans princip...

Ateljé Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Knappsnurrans princip... en villfarelse som aldrig går ur...

 Låt oss förstå att vi inte kan fatta allt!

Låt oss på nytt ana Gudarnas vishet!

Låt oss anta att vi bor i en skärgårdsvik!

Låt oss inte ge upp!

Förlåt oss!!!


Med detta perspektiv på livet vill jag förklara mig, sa MoffaFridolin.

Jag är ingen fysiker och ingen teolog, men jag är mycket nyfiken på livet,
och därmed också på döden. Jag läser med förtjusning populärvetenskapliga
verk, och jag är människa.

Jag har tagit del av fysikens heligaste formler och konstanter och jag känner mig djupt berörd. Inte för att jag fattar allt eller tror mig någonsin förstå, men jag strävar upp mot ljuset efter bästa förmåga. Jag samlar argument och jag kommunicerar. Jag lever...

Rummet välver sig och griper tag i tiden. Tiden denna dolda kraft som driver flödet ständigt framåt uti svängande krumbukter i harmonisk rörelse mot evigheten.

Rummet fylls av tid med tiden och till slut får inte rummet rum och byter formen till en ny och rymligare rymd. Och nya former skapas ständigt medan klockan går och går och aldrig kommer fram.

Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra, medan tanken överskrider det som tänkts av andra. På min röda tråd är knappen trädd och utan den så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina händer tills tråden brister eller snurran vänder.

Innerst inne händer det som måste ske, att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd och höjd, gestaltar sig som förr. Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt nya former allt som tiden lider, allt som sol och måne vandrar värdigt över land och hav, över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav... allt är ljuv musik...

Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla myror är den andre lik. Ut i världen går hon för sin näringsskull, hem igen med hela famnen full. Ser hon skogens rand och anar cosmos, ser hon tingens inre med sin lilla hjärna, ingen vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död, alla tarvar mat, den enes död den andres bröd, allting är en näringssmet.

Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon egen frihet eller går vi fram på smala stigar, trampade från år tillår utav nya individer som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna innifrån, får vi trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda två, det finns alltid nya vägar man kan traska på, men resans mål är alltid mull ändå.

I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten lagas för vår resas färd. Där skydd för köld och regn kan ges och ungar födas, där lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld. Impulser mäts som massan gånger farten. En enda spark av någon mitt i baken, och genast ramlar du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort sekund och allt i rummet har fått fnatt, och upp i fönstret hoppar husets katt, och välter krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund...

Katten på råttan och råttan på repet, impulserna kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser och rädslor och alla bär rackarens molande skam.

Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade, slaktade, vrakade, gömde de saknade offrenpå glömskornas stig... allting var skapat för mig.

Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank och speglar mast och bord. Båten den driver med vinden som krusar och leker i vatten och rår, medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan av jorden, där massan av urberg sin omdaning får. Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas mot sandstenens fuktiga rand, medan tiden bevakas av tinget i urmakarns hand. Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat och örat har vant sig att se eller höra. Varje dag har sin börda och lättast är det som vi vant oss att göra.

Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som slår mot min strand. Hela världen är färgad av mönstret vid sinnenas rand.

Partiklarna knuffar varandra, impulsen får pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas, men vågen är lika ändå. Igår och idag är de samma sorts vågor som vältrar sig fram, men jag ser nu hur formen har ändrats till spiraler i vågsvallets kam.

Kanske ser jag naturen som Goethe utna formler att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana, och frekvenserna ändras allt mer.

Hela världen är full av små snurror, likt spiraler de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess vågor som jag skönjer i näckrosens damm. Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in för att stanna och vända tillbaka igen.

Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros har sitt ödes roll, ingenstans ar det synkliga givet, ty den rosens natur är ett såll. Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar kan spira in, för att värma och kyla och nära minsta rum under taggbuskens skinn.

Allt är ett spel av frekvenser som drives av tidvågen fram, till ett mönster som rör sig stabilt liksom törnrosens stam. När en humla bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta att nektarns sötma bär grunden till rötter som giriga streta och leta sig fram någonstans.

Allt är frekvenser som spirar, allt är är av annat slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att se vad det lider, att den tid som vår klocka ger, är en tidrymd bland många tider, det finns flera, ja många fler.

En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens spår där den står, ändå blommar den blomman för evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår.
Det finns ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå förbliver den till liksom tiden som tickar och går. Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar däri, bär atomen på samma mönster på samma mönster, den tar åt sig av energi. Den tar och den ger beständigt, den formar och omformar sig, elektronerna surrar frenetiskt uti vårsolens kakafoni.

Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av livskraft som söker en strand. Men under finns under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt söker ett hus.

Ljuset bär livet på jorden. allt är av ljus i sig, som söker sig ständigt mot mörkret som lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset, ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form av ljuset fast det kanske förvånar dig.

Det är därför profeter kan sia om en ljusare bättre tid, ty för evigt är kampen mot mörkret en inre strid i dig. Varje dag har sin egen plåga, varje dag sin egen strid, men i tider då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.

Hela världen vibrerar beständigt och det spirar mot okända mål. Varje liv är en svängel som pendlar med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas förevigt med ordning i kaos, i gudarnas famn.