Talekonst...skrivkonst...

Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Festtal är något alldeles särskilt...

Den här gången kom talen från medlemmar av vårt västliga grannland, Norge.

Kommer osökt att tänka på ett tal som kom från Finland för många år sedan. Det var vår gemensamma vetenskapsman, Adolf, Erik Nordenskiöld, han som genomförde Nordostpassagen 1878 - 80, som med ångseglaren Vega frös fast i isen utanför Tjukterhalvön och låg där i nio månader utan att ta skada. Hade de seglat där en dag tidigare hade de kommit genom Berings Sund och nått varmare vatten i Stilla Havet, nu fick de lugnt vänta och där naturens krafter stoppade dem.

Ja kära nån vilka tankar man kan få...vilken koppling kan det vara mellan Vegas färd i nordliga vatten och en fest på Stadshotellet i Trosa.

Strapatser skulle man kunna säga, det är nog inte fel. visste du att Kanotisterna i Södertälje skall fira sin urgamla tradition där som alltid. Det blir i jul som vanligt. Personalen har avslöjat det, och jag tror dem. Har nämligen själv gått/sprungit Trosamarschen i början på 60-talet.

Jag hade köpt en VKV-kajak av en av killarna där. Den hade varit med och tävlat i Leninggrad vill jag minnas. Det fanns ett blågult märke längst fram på sargen med tre kronor. Så anmälde jag mig till vandringen som gick längs gamla riksvägen, ibland på nya motorvägen som bitvis var påbörjad.
Snön virvlade i luften över en gammal man med dragspel som satt på en stubbe och lirade. Min vän Kjell Johansson tog bilden och vi framkallade och förstorade den hemma hos mig. Ett kärt minne från en svunnen tid. Platsen var några hundra meter från Valåkersmacken där Skinn-Lasse hade sin möbelaffär flera år senare. Den brann visst ner och idag står där en ny byggnad.

Nåväl, när vi kom till avtagsvägen ner till Trosa var vi några käcka gossar som sprang hela vägen ända ner...med ryggsäckar på. Väl framme blev det middag.

Den 3:e augusti var jag där igen med Kristina, inbjudna av brudgum och brud som gifte sig i Trosa Lands Kyrka. Det var Kristinas förstfödda som efter moget övervägande samlade alla sina och sin bruds vänner till en välregiserad fest på Stadshotellet.

Det jag kanske främst vill berätta med detta inlägg är det tal som bäste vännen från Norge höll på stående fot. Han berättade att brudgummen för länge sedan kom till Norge med några svenska kompisar. De kom till Karl Johan i jeans och rena skjortor när alla norrmän hade sina hembygdsdräkter. Det var ju väl så avvikande. När Kristinas pojke kom hem igen och sa till sin mor att han ville ha en hembygdsdräkt kunde hon inte tro sina öron...men sonen menade allvar och fick mycket riktigt sin dräkt.

Nästa år for man till Norge igen, och där gick Kristinas pojk så stolt på Karl Johan, den ende svensken i Sverigedräkt. Hemma i Sverige var det inte lätt att få på en grabb en hembygdsdräkt, om han inte var dansare förstås. Det fanns några norska hembygdsdräkter i församlingen, mycket vackra.

Numera åker bruden frekvent mellan Oslo och Trosa. Hon har sitt arbete i Oslo och deras hus i Trosa.

Har du hört talas om skandinavismen?

Här kommer en historia om den:

Adolf Erik Nordenskiöld var född i Finland av föräldrar som härstammade från Sverige. Där var många som var vetenskapsmän, och hans far var mineralogins fader i Finland. Vid den här tiden var landet ett lydland till Ryssland.

Adolf var också mycket påläst när det gällde mineralogi och det fanns de som ville ha honom till professor i Helsingfors. Men...genom ett övermodigt uttalande på en fest bland studenterna gjorde han sig omöjlig i Finland och måste genast ta sig ur landet och fly till Sverige. Med skridskor på fötterna tog han sig till Åland och sedan till Sverige där han blev väl mottagen.

Vad var det han sa egentligen? Jo han hyllade skandinavismen och det kunde inte ryssarna tåla...

Adolf Erik fick ett spännande liv med många expeditioner på det nordliga hav och ett litet ställe fick han också i Trosa skärgård; Dalbyö. Han ligger begravd på Västerljung kyrkogård inte långt från Trosa. Jag kan tänka mig att han fick höra många tal under sin levnad.

För mig som mätningstekniker har han haft en speciell betydelse. Det var nämligen så att Nordenskiöld fick i uppdrag att rekognosera ett triangelnät på Spetsbergen. Ett sådant består av punkter på de högsta bergtopparna så att man spänner över ett stort avstånd. Orsaken var att man på det viset skulle kunna mäta sig fram till att jorden var tillplattad som Newton hade sagt. Man gjorde allt klart för mätning, men så blev det ett stort avbrott; 40 år tror jag.

På Stadsingenjörskontoret i Södertälje fann jag en bok, trigonometriska tabeller, som en lantmätare haft, Ljungström hette han. Han hade en liten verkstad i Stockholm där han höll på med uppfinningar, bland annat Ljungströms distanstub, ett karteringsinstrument som jag faktiskt haft den äran att använda i jobbet. Det kan vara av intresse att han söner också var uppfinnare och deras turbiner är kända bland annat.

Nu var det så att denne Ljungström ville göra beräkningar där han behövde koordinater på de där punkterna på Spetsbergen och därför skrev han ett utkast till ett brev som jag fann i den där boken i vårt bibliotek. Det var några gulnade blad där texten var ställd till Nordenskiöld, mycket högtidligt formulerat, där han önskade att denne skulle med sin pondus ansöka om medel så att den där mätningen kom till stånd. Han skriver där att han anser att ryssarna skall vara med, ty en sådan expedition kostade mycket pengar.

Avslutningsvis skriver han att han själv är den snöboll som skall sätta igång ett skred.

Jag tog Ljungströms utkast och for till Universitetet i Stockholm. Biblotekarien uppfattade värdet av den text som fanns på dessa små gulnade blad och började leta efter ett renskrivet original.
Men tyvärr vi fann inget original, däremot fann han i arkivet hela presentationen av det färdiga arbetet där triangelmätning och beräkning av punkterna fanns med. Du kan tro att jag kände mig lite
märkvärdig då jag for hem med ett lånekort på Universitetsbiblioteket och de handlingar som presenterades på en vetenskaplig mässa 1902 i Paris...

För lite sedan for jag till huvudstaden och sökte en skrift. En son till David Axelsson på Glibotorp, som var första barnet till Emil som först arrenderade gården och sedan köpte den, dök plötsligt upp på nätet och presenterade sig. Han berättade några roliga historier av sin far och sa att denne skrivit en berättelse som han sedan lämnade till Nordiska Museet. Det var till Nordiska Museets arkiv jag
begav mig, och där finns det skrifter vill jag lova, men tyvärr inte den jag sökte.

Det klart att det hade varit roligare om de kommit ut från de inre rummen och sagt att den var återfunnen, men bara att få ta del av allt detta kunnande på håll var mycket värt för mig.

Men du! skulle du stöta på en skrift av David Axelsson som heter: Att vara bonde, eller något liknande, hör då av dig till mig på adressen...ja du har den där uppe...hej då!