70-åringen som började steppa...

　

Bilden skapad av Kjell Carlsson

                             
Shockad, bedrövad och allmänt missmodig tog han hissen ner från kliniken som låg på åttonde våningen i Lunahuset. Hon hade sagt att de kunde ta körkortet om han inte lät farbror doktorn sätta in en pulsgivare, en sån där manick som ersätter sinusknutan i viss mån.


Nu var det i alla fall gjort och resultatet lät inte vänta på sig. Man brukar tala om tankeflöde, och visst kunde han känna ett flow som aldrig förr, men den här gången var det etter värre, han kunde på inget sätt sitta still, måste upp och röra på påkarna, och om han inte spjärnade emot allt vad han orkade började han ivrigt hoppa upp och ner för att genom stegrad intensitet, steg för steg, börja steppa; tänka sig vad en pacemaker kan åstadkomma...

Före operationen hade hela hans kvarlåtenskap från sin aktiva tid legat död ute på nätet.

Cirka 1500 inlägg som ingen djävul ville kommentera. Ett helt tankesystem som mycket väl kunde göras om till manus för en mogen grupp amatörskådisar; nu började ord och häftiga uttryck få en mening.

Mening ja, vad hade han tänkt sig, vad var det för mening med att stjäla stadens Watt-Anna och låta henne under dramatiska omständigheter födas uppe på skullen ovanför råmande mjölkstinna kor på torpet Johannesdal som låg under Nådhammar.

Varför måste han krångla till det och göra henne till en bortbyting och skilja henne från sin biologiska mor. Vid närmare eftertanke förstod han ingenting av allt detta som hände i hans förbent röriga hjärna.

Om man är bortbyting måste det förståss finnas en annan varelse som hon byttes mot, javisst, och hon hette Hanna-Vanna, det bara blev så. Hanna-Vanna skulle ha bott i torpet Oxsundet som låg mitt emot Ulriksdal där Ulrik i Dalen uppenbarade sig hastigt och lustigt. Han hade varit på resande fot och när han blev lite till åren kommen kom han hem som mohammedan och bosatte sig där i viken där stigen går upp mot den lilla sjön Svartputten.

Det var där hon blev lagd till Asargudar som offerlamm, men det var också därifrån hon lyftes bort av en ung örn som bar henne hem till sitt bo i en torr tall långt borta vid Tullgarns skärgård.

Det är Hanna-Vanna vi talar om...

En fiskare räddade henne och bar henne till sin syster på båtsmanstorpet Ömanstorp och det var där hon växte upp med ett gammalt instrument som hette psalmodikon.

En dag då en ung lantmätaraskultant gick på åkrarna runt torpet och mätte för laga skifte, satt Hanna invid källan och spelade på det gamla instrumentet. Som vanligt hörde hon musiken från Svartputten vars yta var som ett stort membran där all världens musik vibrerade. Men denna dag var en mörk dag i hennes liv, i början ja, ty toner som hon hörde i huvudet fanns inte att ta på instrumentet som inte hade tonomfång så att det räckte till.

Till slut blev hon så grym mot sin fostermors kära instrument att hon dängde det mot en sten så att den enda strängen slets loss och botten på lådan fick ett stort hål.

Frustrerad såg hon på sin kära klenod och just som hon tänkte resa sig och gå kom det fram en groda under stenen.

- Kyss mig, sa han, kyss mig!

-Nej, kved Hanna-Vanna, jag tror inte på sådant där.

-Kyss mig , sade grodan åter, och blåste upp sig, du kommer inte att ångra dig...

Så gav hon med sig och kysste grodan mitt på munnen, och just i samma ögonblick knackade någon henne på skuldran, och där bakom henne stod den unge lantmätaren med ett balalajkaliknande instrument.

Sedan blev det bröllop och Hanna-Vannas styvfar kom hem från Karlskrona och hela bygdens spelmän kom och spelade medan gummorna bjöd på kakor och ingefärsdricka.

Hur det gick sedan. Som vanligt, han blev lantmätare i distriktet och hon kom att deltga i bygdens kulturliv fastän hon var född blind...

...jasså sa jag inte det...?

Den här berättelsen har jag nog berättat över hundra gånger, men det skadar inte om den upprepas ännu några gånger, men visst vore det roligt om det blev på scen, kanske rent av i Urban Häradsteaters regi i den underbara anläggningen där förr mjölken till Stockholmsbarnen strilade ner mellan fingrarna på kvinnfolket i MilkRiver Valley och transporterades på tåget som första gången kom förbi Mölnbo station i Vårdinge. Anläggningen råkar vara den gamla ladugården på Nådhammar där taket tagits bort och skapat en rymlig ridmanège som når ända upp i himmelen, ja näst intill, till hanbjälkarna i alla fall.

Om du undrar kan jag berätta att den inopererade pulsatorn är inställd på 60 ppm, vilket är just den puls som var rådande då sinusknutan var hel, och tankarna flödade fritt mellan himmel och jord.

Meningen ja, vi var inne på det vill jag minnas.

Nu är det så att en 70-åring ofta drabbas av minnesförlust. Det som hände förr sitter vanligtvis kvar, till exempel den där händelsen när... nej inget att älta nu då allt är så perfekt, jag tro vi skiter i det. Men då den lilla pilten vandrade över stubben på det nyskurna fältet för att komma till bondgården, Glibotorp, sökte han livets gåta. Det klart att när Vatt-Anna, eller ska vi säga bara Anna, eller Anna i Oxviken, kom till gården i en dröm som för evigt stannar kvar i skallen, är det bara att tacka och ta emot.

Anna i Oxviken tillbringade många timmar hos Ulrik i Dalen på andra sidan sjön. Ja det har vi funnit belägg för, vi, Moffa&Co. Det var han som lärde henne läsa och skriva och det var hos honom hon lärde känna Johannis som sedemera rymde till västindien till de Karibiska öarna och där träffade sin älskade Winni.

När Anna tyckte att patron på Nådhammar blivit för närgången, som den gången då han tog hennes oskuld i mjölkkammaren, då packade hon sina få tillhörigheter och tog tåget till närmaste station österut och hamnade i Järna stationsamhälle.

Pengarna räckte inte längre och därför vandrade hon mot Staden, det vill säga hon gick mot Kallfors och tog av mot Sandtorp där vägen går mot Gerstaberg. När hon väl passerat den stora gården vek hon av mot Västergärde förbi torpet Glia och kom in på den urgamla hålvägen som gick förbi Västergärde och vidare till sjön Lanaren där det fanns en stuga där Gubben i Hålet bodde. Han var färjkarl och kunde ro över sjön till andra sidan där jägarbostället Marielund ligger.

Men så långt hann inte Anna förrän en skrinda dragen av ett svart sto, en nordsvensk arbetshäst, dök upp bakom närmaste krök bakom henne. Bondpojken proade på hästen och frågade om hon ville åka med, han skulle till Glibotorp och det var där han tjänade dräng för sommaren.

Hon neg för den unge svennen som vant höll in hästen som hade svårt att stå still med an hon hoppade upp i kärran, så smackade han igång hästen och körde vidare mot Västergärde.

Vid västergärde skiljer sig nuvarande väg från hålvägen som går en bit uppe i skogen parallellt med vägen som Emil Axelsson gjort. Förr kunde man bara vandra och rida utefter hålvägen, och ofta drog man dessa uppe på malmarna där det var torrt väglag året om.

Mellan Västergärde och Glibotorp hinner man säga mycket om man åker i en skrinda, och den här gången föll det sig så att drängen som annars var en beläst yngling och förmodligen skulle bli präst en gång i tiden, övertalade Anna att stanna några dagar på gården, det skulle säkert bonn bli glad åt; starka armar behövdes alltid i höskörden.

Att Anna tog initiativet när nästa tillfälle begav sig till ett häftigt nyp har du väl redan hört men skadar ej att upprepas.

Det var så att den fagra ynglingen begivit sig ner till sjön för att bli kvitt alla vassa klöverblad som låg kring byxlinningen, samtidigt som Anna kom till samma geografiska ort, men genom att gå en annan väg. Hon skulle tvätta några paltor och tog av sig sina kläder och löste upp håret och satte en schal runt huvudet för att inte få det i ögonen.

Plagg för splagg hängde hon upp på en buske invid stranden och när sista trasan hängdes upp böjde sig busken så att hon blev fullt synlig av kandidaten som stod helt naken ute på en sten i vattnet. Hon såg nog att han sett henne, det var lätt att se på hans manliga stånd, och därför gled hon ner i vattnet och knuffade honom ner från stenen. Sedan simmade de bort mot den stora granen där ett under av mänsklig förmåga gestaltade sig. I alla fall födde Anna ett välsignat gossebarn som skulle låta tala om sig långt borta i Tjukternas land, där Adolf Erik Nordenskiöld blev stoppad av isen i nio månader innan man kunde segla genom Bering Sund och fortsätta sin seglats runt Europa och Asien 1879-80 när prosten i stadsförsamlingen tillträdde sin tjänst...

Åter igen ber jag dig hålla i minnet att det mesta av det jag skriver är bara dikt och förbannad lögn, och att syftet med det hela är att föra dina tankar tillbaka till en trakt där många Södertäljebor idag kommer ifrån; Flodområde 63...

Som du förstår är den här historien varken sann eller falsk, ja lite falsk är den ju, men alla geografiska uppgifter är helt sanna. Att Anna, vår Vatt-Anna, som står på Torekällberget i naturlig storlek, är uppdiktad det rår inte författaren för, men nu går vi vidare i texten.

Att den här texten över huvud tagit blivit nedtecknad, i all hast, beror på att författaren vill att du skall förstå meningen, som alls inte är självklar på något vis. Det är så att han, författaren alltså, fått växa upp både i staden och på landet i flera omgångar och därför fått för sig att det finns en pendel i naturen själv.

Anna föddes på landet och hamnade i staden, precis som våra föräldrar eller far/mor-föräldrar. De kom till ruffiga bostäder, där människorna trängdes ihop under svåra förhållanden, därför att det inte längre fanns jobb åt dem på landet där deras fäder byggt och bott i alla tider. Kanske var det ångmaskinens fel, eftersom den gjorde många människors arbete, men i stort kan vi säga att det var industrialiseringen av jordbruket som föste människorna framför sig in till städerna; och där växte fabriker upp som slukade dem.

I Södertälje hade vi flera fabriker som hade anknytning till mjölproduktionen: Alfa Laval, Separator och Baltic. På så sätt utvecklades staden och de stora säterierna i Vårdinge tömdes på folk och nu kan några få personer bruka jorden med hypermoderna maskiner som är avsedda för produktion av spannmål som går direkt till en gemensam stor silo i Uthamnen, förr gick det mesta genom ladugården och blev mjölk.

Vårdinge var en livaktig byggd med många föreningar och folk kunde finna arbete på hemmaplan. När tåget kom 1861 byggde man också en station i Mölnbo och då växte det fram ett så kallade stationsamhälle genom att folk ville ha det bekvämt med transporter, skola och affärer. Allt detta fanns i Mölnbo till slut, men arbete fick man längre bort utefter järnvägen, i Järna, Södertälje och Stockholm.

Just det, i Stockholm finns skolorna som många idag vill gå i, men när 30 000 människor flyttar in till huvudstaden blir det inte lätt att få en studiekammare där, och då, just då, tycker författaren, jag alltså, att måttet är rågat.

Nu är det dags att vända strömmen.

Urban Häradsteater ser i sin knappsnurra att en gång måste rörelsen vända annars rämnar systemet, och där är vi nu. Därför denna text. . .

Hur det hela går till vill vi presentera med en liten anekdot:

Det var en man i Vårdinge som var en inbiten biodlare. En dag flög en bisvärm iväg till granntomten och satte sig i en liten tall. När han stod där och tittade på svärmen och funderade hur han skulle få ner den, kom grannen dit och frågade hur biodlaren hade tänkt sig räddningen av bisvärmen. - Inget annat att göra, sa biodlaren, vi tar ner tallen. - Ånej, sa markägaren, det kan vi väl inte göra, jag går och hämtar en stege; och så gjorde han det.

När stegen stod uppställd mot tallen och markägaren stod på den, i höjd med svärmen, upptäckte han att ett efter ett hade bina förflyttat sig till en enbuske en bit bort. Lite märkligt var det allt att de inte sett när svärmen flyttat från A till B. Det var bara att klättra ner och försöka på nytt, på ett annat sätt, men denna gång upprepades föreställningen ännu en gång, och nu låg svärmen på backen bara en liten bit bort och var lätt att raka in i skattlådan för att genast föras tillbaka till en ny kupa.

Alltså, en efter en fattar beslut och sticker iväg och så samlas man igen där drottningen finns; det måste alltså finnas en drottning, annars flyger de inte iväg för att bygga ett nytt samhälle;
tål att tänka på...

Nu har alla mina bivänner dansat för mig och berättat var det finns levnadsrum, eller som man kan säga på engelska LivingRoom, och jag har skapat en hemsida som jag gett namnet MilkRiverUniversity, som ursprungligen var namnet på en trädbevuxen flotte som ligger vid min stuga invid den vik där Ulrik i Dalen hade sitt torp.

När mina tankar börja kretsa om barnbarnen som kom den ena efter den andra, hur deras framtid skulle gestalta sig, och hur de skulle få arbete utan att behöva resa från trakten, då blev jag tvungen att sätta mig ner och skriva ner mina innersta tankar, och då blev det inte precis som folk gör mest, nej då kom det något helt annat sätt...

Och nu inser jag att jag har försakat en konstart som måste vara med om vi skall skapa en musikal som skall handla om allt detta; och det är dansen. Och eftersom jag har en e-mailadress som heter AteljéLivingRoom@hotmail.com och är med på Facebook, har jag inte kunnat undgå att se att det finns en tös i mina barnbarns vänkrets vars namn börjar på C, och som är drottningen på dansbanan.

Det passar ju bra nu att ägna en tid åt dansen, nu när gubbens pacemaker börjat sända impulser till hjärtat, och den dansen skall gå från S:ta Claras Kyrka i huvudstaden till Arlas Källa i Vårdinge och Flodområde 63 där Dansens Drottning vuxit upp. Långdansen går över Torekällberget via Järna och ABBE´s i Mölnbo, och på Sockenvandringen mellan Mjölkgårdarna till Nådhammar dit Riddaren av Nordstjärnaordern, Hildemar Lidholm, kom anno 1858 och tillsammans med sin bror Wilhelm startade den rörelse som idag heter ArlaFoods och finns i hela den civiliserade värden...eller låt oss säga MiddleMilkDominion... Låt stå !

MVH/UrbanHäradsteater/Jerry Linder

　

　

　

　

Samarbete mellan Kulturens Riddare...

Atelje´Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

S:ta Clara kyrka

Det är dags att jag avslöjar Urban Häradsteater som nu härjat i min skalle ett antal år...

Öknebo Häradsteater är en dröm i en dröm. Den stora drömmen handlar om ett landskap som jag kallar MiddleMilkDominion, kunde vara hela Universum, ja det universum som vi känner till. Det finns ju möjligheter att det finns flera universa, men de finns inte med i mina tankar.

Kommer vi lite närmare AkterKastellet, vilket är origo i mitt navigationsystem, har vi ett vattenområde som Länsstyrelsen benämner Flodområde 63, vilket innefattar de sjöar vars vatten rinner ut i Trosa: Klämmingen, Frösjön, och Sillen, samt Långsjön i Mölnbo.

En av dessa, Långsjön, ligger i en dalgång som sträcker sig från järnvägen i Mölnbo till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Detta naturområde kallar jag MilkRiverValley och där har vi Arlas Källa.

Långsjöns vatten strömmar mot Lillsjön som är en del av Långsjön i dess norra ände och från Lillsjön rinner vattnet ner till den urgamla kvarnen som gett samhället sitt namn: Mölne bo. Från Kvarnen strömmar vattnet genom Mölnboån förbi Balsberga och Hjortbera, två stora mjölkgårdar en gång i tiden, idag ägs båda gårdarna av en och samma person. Där ån har sitt flöde in mot Kvarnen ligger ännu en av mjölkgårdarna, den heter Fagernäs och där har Anticimex tillverkning av gifter mot bland annat råttor. Ytterligare en gård tillhör Mejerigårdarna, det är Långbro Gård som ligger helt nära samhället.
Långsjöns vatten rinner förbi min stuga som jag kallar AkterKastellet.

Vid AkterKastellet, som tillkommit vid en särskild händelse, har Moffa&Co sitt tillhåll, där finns MoffasMultiMediaSmedja, och det är där alla ord sätts ihop och bildar meningar som sedan skall spridas över hela MiddleMilkdominion.

Drivkraften i hela detta mysterium kommer från Arlas Källa vid Nådhammar dit två bröder kom anno 1858 och organiserade mjölkflödet upp till Stockholmsbarnen och vidare ut till nästan alla världsdelar. Idag heter företaget Arla Foods, då var det ett aktiebolag i Vårdinge som hette Mjölkgårdarna AB. Det var då tågen kom 1861 som man kunde köra mjölken till huvudstaden där 250 hästar stod uppstallade och var beredda att köra ut den till barnfamiljerna. Bröderna hette:
Hildemar och Wilhelm Lidholm.


Här ovan har jag nu presenterat själva grunden till teaterns idévärld. Det är på detta geografiska område som allt skall ske, frågan är bara hur vi skall komma dit. Som du kanske vet har jag arbetat för kommunen och lantmäteriet i Södertälje och kommit i kontakt med dem som planerar vårt samhälle. Eftersom jag bott i Vårdinge och har barn och barnbarn och barnbarnsbarn där, samt en liten stuga vid Långsjön, så vet jag en del om Vårdinge Socken.

Min tanke är att vi tillsammans skall göra en översiktsplan över Flodområde 63, och att vi ska skapa ett ekologiskt naturområde där människor från de stora koncentrationerna skall få komma och uppleva orörd natur.

Det är ju så att när ångmaskiner ersatte människor i jordbruket blev många familjer tvungna att flytta mot de stora samhällena, bland annat Södertälje och Stockholm, och kvar blev orörd mark; jordbrukssamhället. Där är vi ännu, samtidigt som 30 000 människor flyttar till Stockholm varje år.

Öknebo Häradsteater, med sin talesman Urban Häradsteater, söker nu med ljus och lykta efter konstnärer av alla slag som vill vara med och bidraga till en plan som någotsånär liknar den jag ovan skisserat.

För lite sedan träffades vi "grabbar" från Gulagårn som alla representerar en del av den stora konsten.  Först och främst önskar jag få kontakt med dem som målar. Människor med fantasi som kan blicka tillbaka till tiden innan ångmaskinen kom inom Flodområde 63, och kanske helst i MilkRiverValley där Arlas Källa ligger. Men även framtiden skall penslas fram. Kanske inte samma personer. Somliga blickar bakåt, andra framåt...Urban som till hälften är urban och hälften en månskensbonde, står någonstans mitt emellan.

Filmkonsten kommer in redan i början då projektet skall dokumenteras.

Nu kommer fotograferna med sina fina kameror. Fotograferar tavlor och avbildar själva naturen som den är. Genom kontrakt med Fotografimuseet i Stockholm gör vi reklam för projektet, förutom lokala utställningar för både måleri och fotografi.

Och levande bilder skapas tills allt skall visas för världen.

I detta läge kommer musikerna in på scenen. Det finns oändligt mycket lokal musik som ligger i etern och vibrerar och bara vill plockas ner till detta ändamål. Måleriobjekt och fotograferade kameravinklar skall tonsättas...till vadå?

Nu blir det spännande vill jag säga. Har jag tänkt rätt?

Visst ja, Öknebo Häradsteater är ju bara en dröm, tänkte inte på det!

Alltså, håll i dig nu...tanken är att allt detta skall resultera i en musikal, ja om sanningen skall fram, flera musikaler, en i varje ort runt Flodområde 63 och sedan en i varje flodområde runt hela vårt gemensamma innanhav; som heter Östersjön. Den är ohyggligt förorenad, säger bara det...

 För att göra reklam har Urban funnit ut att en pilgrimsfärd mellan S:ta Clara Kyrka i centrala stan ska gå per tåg till Södertälje där Separator hade sin fabrik där Tom Tits finns idag. Ett besök där är nöjsamt för envar som har sitt barnasinne kvar. Sedan blir det till att traska uppför Amerikaberget där stadens museum ligger, ett friluftsmuseum med staden och landet som vi kallar Torekällberget.

Från Torekällberget beger vi oss till Tveta Kyrka och där börjar vandringen på Sörmlandsleden: först till Järna och sedan till Mölnbo.

Från ABBE´S Restaurant beger vi oss ut på Sockenvandringen som går mellan Mejerigårdarna och slutar vid Nådhammar som idag ägs av Jens Spendrup. Idag har ladugården blivit en sagolik arena för ridsport, där takhöjden går ända upp till hanbjälkarna.

Nu är vi hemma på den gård dit bröderna Lidholm kom och startade en rörelse som nått ut i hela världen. Vi får se hur långt vi kommer med vår, Urban och jag.

Bara en sak till:

www.MilkRiverUniversity.se  och www.AkterKastellet.jerrylinder.se är våra huvudsakliga språkrör. 

Slutligen:

Vi, Urban och jag, vill att vuxna konstnärer skall leda skolungdomen in i kulturen med konsten i MiddleMilkDominion...och får härmed tacka för visat intresse...

MVH/JerryLinder/UrbanHäradsteater

Talekonst...skrivkonst...

Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Festtal är något alldeles särskilt...

Den här gången kom talen från medlemmar av vårt västliga grannland, Norge.

Kommer osökt att tänka på ett tal som kom från Finland för många år sedan. Det var vår gemensamma vetenskapsman, Adolf, Erik Nordenskiöld, han som genomförde Nordostpassagen 1878 - 80, som med ångseglaren Vega frös fast i isen utanför Tjukterhalvön och låg där i nio månader utan att ta skada. Hade de seglat där en dag tidigare hade de kommit genom Berings Sund och nått varmare vatten i Stilla Havet, nu fick de lugnt vänta och där naturens krafter stoppade dem.

Ja kära nån vilka tankar man kan få...vilken koppling kan det vara mellan Vegas färd i nordliga vatten och en fest på Stadshotellet i Trosa.

Strapatser skulle man kunna säga, det är nog inte fel. visste du att Kanotisterna i Södertälje skall fira sin urgamla tradition där som alltid. Det blir i jul som vanligt. Personalen har avslöjat det, och jag tror dem. Har nämligen själv gått/sprungit Trosamarschen i början på 60-talet.

Jag hade köpt en VKV-kajak av en av killarna där. Den hade varit med och tävlat i Leninggrad vill jag minnas. Det fanns ett blågult märke längst fram på sargen med tre kronor. Så anmälde jag mig till vandringen som gick längs gamla riksvägen, ibland på nya motorvägen som bitvis var påbörjad.
Snön virvlade i luften över en gammal man med dragspel som satt på en stubbe och lirade. Min vän Kjell Johansson tog bilden och vi framkallade och förstorade den hemma hos mig. Ett kärt minne från en svunnen tid. Platsen var några hundra meter från Valåkersmacken där Skinn-Lasse hade sin möbelaffär flera år senare. Den brann visst ner och idag står där en ny byggnad.

Nåväl, när vi kom till avtagsvägen ner till Trosa var vi några käcka gossar som sprang hela vägen ända ner...med ryggsäckar på. Väl framme blev det middag.

Den 3:e augusti var jag där igen med Kristina, inbjudna av brudgum och brud som gifte sig i Trosa Lands Kyrka. Det var Kristinas förstfödda som efter moget övervägande samlade alla sina och sin bruds vänner till en välregiserad fest på Stadshotellet.

Det jag kanske främst vill berätta med detta inlägg är det tal som bäste vännen från Norge höll på stående fot. Han berättade att brudgummen för länge sedan kom till Norge med några svenska kompisar. De kom till Karl Johan i jeans och rena skjortor när alla norrmän hade sina hembygdsdräkter. Det var ju väl så avvikande. När Kristinas pojke kom hem igen och sa till sin mor att han ville ha en hembygdsdräkt kunde hon inte tro sina öron...men sonen menade allvar och fick mycket riktigt sin dräkt.

Nästa år for man till Norge igen, och där gick Kristinas pojk så stolt på Karl Johan, den ende svensken i Sverigedräkt. Hemma i Sverige var det inte lätt att få på en grabb en hembygdsdräkt, om han inte var dansare förstås. Det fanns några norska hembygdsdräkter i församlingen, mycket vackra.

Numera åker bruden frekvent mellan Oslo och Trosa. Hon har sitt arbete i Oslo och deras hus i Trosa.

Har du hört talas om skandinavismen?

Här kommer en historia om den:

Adolf Erik Nordenskiöld var född i Finland av föräldrar som härstammade från Sverige. Där var många som var vetenskapsmän, och hans far var mineralogins fader i Finland. Vid den här tiden var landet ett lydland till Ryssland.

Adolf var också mycket påläst när det gällde mineralogi och det fanns de som ville ha honom till professor i Helsingfors. Men...genom ett övermodigt uttalande på en fest bland studenterna gjorde han sig omöjlig i Finland och måste genast ta sig ur landet och fly till Sverige. Med skridskor på fötterna tog han sig till Åland och sedan till Sverige där han blev väl mottagen.

Vad var det han sa egentligen? Jo han hyllade skandinavismen och det kunde inte ryssarna tåla...

Adolf Erik fick ett spännande liv med många expeditioner på det nordliga hav och ett litet ställe fick han också i Trosa skärgård; Dalbyö. Han ligger begravd på Västerljung kyrkogård inte långt från Trosa. Jag kan tänka mig att han fick höra många tal under sin levnad.

För mig som mätningstekniker har han haft en speciell betydelse. Det var nämligen så att Nordenskiöld fick i uppdrag att rekognosera ett triangelnät på Spetsbergen. Ett sådant består av punkter på de högsta bergtopparna så att man spänner över ett stort avstånd. Orsaken var att man på det viset skulle kunna mäta sig fram till att jorden var tillplattad som Newton hade sagt. Man gjorde allt klart för mätning, men så blev det ett stort avbrott; 40 år tror jag.

På Stadsingenjörskontoret i Södertälje fann jag en bok, trigonometriska tabeller, som en lantmätare haft, Ljungström hette han. Han hade en liten verkstad i Stockholm där han höll på med uppfinningar, bland annat Ljungströms distanstub, ett karteringsinstrument som jag faktiskt haft den äran att använda i jobbet. Det kan vara av intresse att han söner också var uppfinnare och deras turbiner är kända bland annat.

Nu var det så att denne Ljungström ville göra beräkningar där han behövde koordinater på de där punkterna på Spetsbergen och därför skrev han ett utkast till ett brev som jag fann i den där boken i vårt bibliotek. Det var några gulnade blad där texten var ställd till Nordenskiöld, mycket högtidligt formulerat, där han önskade att denne skulle med sin pondus ansöka om medel så att den där mätningen kom till stånd. Han skriver där att han anser att ryssarna skall vara med, ty en sådan expedition kostade mycket pengar.

Avslutningsvis skriver han att han själv är den snöboll som skall sätta igång ett skred.

Jag tog Ljungströms utkast och for till Universitetet i Stockholm. Biblotekarien uppfattade värdet av den text som fanns på dessa små gulnade blad och började leta efter ett renskrivet original.
Men tyvärr vi fann inget original, däremot fann han i arkivet hela presentationen av det färdiga arbetet där triangelmätning och beräkning av punkterna fanns med. Du kan tro att jag kände mig lite
märkvärdig då jag for hem med ett lånekort på Universitetsbiblioteket och de handlingar som presenterades på en vetenskaplig mässa 1902 i Paris...

För lite sedan for jag till huvudstaden och sökte en skrift. En son till David Axelsson på Glibotorp, som var första barnet till Emil som först arrenderade gården och sedan köpte den, dök plötsligt upp på nätet och presenterade sig. Han berättade några roliga historier av sin far och sa att denne skrivit en berättelse som han sedan lämnade till Nordiska Museet. Det var till Nordiska Museets arkiv jag
begav mig, och där finns det skrifter vill jag lova, men tyvärr inte den jag sökte.

Det klart att det hade varit roligare om de kommit ut från de inre rummen och sagt att den var återfunnen, men bara att få ta del av allt detta kunnande på håll var mycket värt för mig.

Men du! skulle du stöta på en skrift av David Axelsson som heter: Att vara bonde, eller något liknande, hör då av dig till mig på adressen...ja du har den där uppe...hej då!