Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Hej Uffe!
Skriver ett brev som ett inlägg, ety min mottagning är så skral: datorn bara lägger av stup i kvarten.
Visst vore det roligt att språka om Rudolf Steiner några timmar. Nu var det bra många år sedan jag läste verk av honom, men sannolikt har jag en hel del av hans tankar i mitt medvetande.
Det var så här: När jag slutade nian jobbade jag på lantmäteriet ett år som hantlangare. En dag åkte vi till Mikaelgården och skulle göra en förrättning där. Jag minns att vi fick kaffe där och att jag träffade Kraft på Linga.
När jag sedan tagit studenten och gjort halva lumpen flyttade jag ut på landet och blev månskensbonde. En dag tog jag upp en liftare, en ung grabb som jag skjutsade ända hem, det vill säga till Charlottendal i Järna. Pojken gick i en Waldorfskola och han ville gärna visa mig sin arbetsbok, och så blev det.
Jag bjöds på saft och bullar av hans mamma, Waltraut Roden, som du kanske känner igen, och hon och jag började prata om Rudolf Steiners litterära verk, och strax efteråt kom hon och hälsade på hos oss i Vårdinge. Det var då jag fick den första boken.
Det jag kommer ihåg från den boken är hur tiden har sitt lopp och att det som byggs upp en gång rivs ner igen av naturen själv. Det blev jag själv varse då staketet jag byggt för djuren hela tiden måste förbättras. Ett exempel bara.
Jag gick på Sörmlandsleden några dagar förra året, och när jag passerade Charlottendal knackade jag på hos Waltraut och blev bjuden på the och fick en pratstund med henne. Hon skulle då fylla 90 år och hade det knalt om pengar. Alla år som barnskötare hade inte gett henne den trygghet som man kan förvänta sig.
Ja det var så det började och snart hittade jag själv till Wigwam och skolorna och Robygge med alla böckerna. Nu har jag sedan många år Rudolf Steiner Mitt liv, och Frihetens filosofi har jag läst minst en gång. Jag minns inte om jag kommer ihåg något som fanns däri. Jag tror att det handlade om de åren då människorna var tvingade att ställa upp för samhället under kriget, och det är ju aktuellt även idag enligt mitt förmenande. Kan inte förstå att folk kan uthärda sådant ojämlikt system som det är idag. Att vissa kan roffa åt sig medan andra står där ofria och tittar på. Ja jag vet inte om man kan göra en sådan jämförelse, måste leta rätt på boken på biblioteket; kors nu har jag genast två böcker att plöja igenom.
Nu kommer jag ihåg att jag hade en bok som heter Moralteknik som jag läste flera gånger. Den tyckte jag om. Numera har jag ett särskilt förhållande till Jesus, för när det gäller Kristendomen måste vi gå tillbaka till det man anser att Jesus har förmanat människorna. Wittgenstein har sagt att det är lika bra att stryka bort allt käbbel som de höga herrarna roat sig me under alla åren, och det tycker jag med. Så är det kanske även med Steiner, det är viktigt att försöka finna hans egna ord om olika företeelser.
En gång 1979 kom jag i kontakt med en man som arbetade på Saltå arbetsskola. Jag hade bett om att komma och ställa några frågor och han sade något för mig oväntat: Du uttrycker dig som Goethe, vet du om det.
Sedan har jag med flit försökt att hålla mig ifrån antroposofin, emedan jag har ett förflutet från bondesamhället och inte vill fjärma mig från det allt för mycket. Det finns många influenser inom de områden som Steiner har uttalat sig.
Dock har vi i många år odlat biodynamiskt och en sommar sålt morötter till Arthur Granstedt då han åkte omkring och köpte upp av odlare i trakten. Hans bror, Per Granstedt, gick i gymnasiet när jag gick där, han kunde hålla långa tal vid morgonbönen.
Det stora röda timrade magasinet som Filip Karlsson lät sätta upp har jag stakat ut en gång i tiden då Filip och hans fru nyss flyttat dit till handelsträdgården.
Varje år åker vi till Nibble som ägdes av Nils Erhard Nilsson (NEN´s) en gång i tiden. NEN var ett mejeribolag som gick upp i Arla på 60-talet. Jag har ett dokument om Arla och NEN som du kan få. Jag fick låna ett dokument av Ulla Nilsson, sonhustru till Erhard och som bor nära gården. Det är utgivet i samband med NEN´s 30-årsjubileum.
Det är nu bara en händelse till som jag vill berätta om.
Jag frågade en dag om det fanns något dokument om de olika stiftelserna. Det fanns det, en bok av doktor Ritters ena dotter. Jag köpte den i Robygge och åkte hem och sträckläste den.
En dag ställde jag bilen vid Solbergahemmets stall och gick vägen fram i gassande solsken tills jag kom upp mot villorna som ligger åt skogen. Framför ett av husen satt tre personer och drack kaffe...en äldre dam och ett medelålders par. Jag fick en tokig idé, vet inte var den kom ifrån, och gick fram till bordet och frågade på engelska efter dokor Ritter.
Mannen i soffan sa att Dr. Ritter var död och frågade vad jag ville. Jag kunde inte komma på några bra ord på engelska så jag gav upp och började skratta och fick de andra med mig.
Då träckte jag fram handen och talade om vad jag hette och fick ett oväntat svar tillbaka: Agathe Ritter, du känner säkert henne. Så kan det gå, ibland kommer man nära centrum.
OK då en sak till: Min dotter Monica Linder arbetar på ett antroposofiskt dagis i Vårdinge. Det är inhyst i den gamla kyrkskolan.
Efter att ha sökt runt i vår kulturella värld, och dessutom skrivit en hel del och lagt ut på webben, är det säkert nyttigt för mig att börja om på nytt igen. Nu när mitt medvetande vuxit och fått impulser från många håll kan det vara till stor nytta.
Eftersom du har haft kontakt med den inre kärnan i Järna vore det dumt att tacka nej till din invit.
Efter din utställning kan vi försöka hitta en tid och plats där vi kan mötas... blir det inte allt för sent kan vi åka till AkterKastellet, dvs min lilla stuga invid MilkRiver i MilkRiverValley i landet MiddleMilkDominion. Där finns mitt MilkRiverUniversity en mystisk skapelse som mycket väl kan vara inspirerad av Rudolf Steiner på ett eller annat sätt...
Om du skulle sitta vid datorn och inte komma på vad du ska söka efter så kan du leta upp: http://WahlingeMarket.blogspot.com ...
Södertälje den 29 juli 2013
MVH/Jerry Linder
måndag 29 juli 2013
söndag 21 juli 2013
En herrmiddag på Uffes balkong...
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 070 534 539
Uffes herrmiddag på balkongen...
Träffade Stoffe på Luna och bytte några ord. Han börjar känna igen mig nu, men undrar vad han tänker när jag dyker upp. Det här var fjärde gången nu och före det visste vi inte om varandra.
Stoffe spelar trummor tillsammans med Claes Yngström och Berra Pettersson från Gulagårn. Han är en överdängare på slagverk och gör såna härliga trumsolon. Har hört honom på en skiva som Togge och Berra skapat och där finns även Svenne Zetterberg med och en mås som flyger så lätt över nejden.
Både Togge och Berra tillhör Gulagårdsgänget fastän Togge inte bodde där men det gjorde Berra och hans bror Hasse Pettersson när de var små. Sedan flyttade deras mor, Stina, till Mangelgården som vi kallade Bosses Gård fastän ingen av oss visste vem denne Bosse var. Senare har jag fått reda på av en gammal klasskamrat som bodde i Gamla Folketshus i hörnan S:ta Ragnhildsgatan - Oxbcksgatan att hans far körde Taxi och bodde högst upp ovanför Togge som heter Hallberg i efternamn.
Togge, Hasse och Berra startade ett skiffleband i vardagsrummet hemma hos Togge. En klasskamrat till Togge och mig, Lasse Sjögren kom sedan med, och efter en tid gjorde jag en bas av min mammas tvättunna som jag skruvat fast en avsågad hockeyklubba på med en gummiträng; så var vi fulltaliga med Togge och Hasse på gitarr, Lasse på mandolin och Berra på tvättbräda. Min bas hade inte världens bästa ljud, men med den var jag i alla fall med i bandet. Efter en tid åkte jag till Stockholm och köpte en riktig kontrabas. Ett namn hade vi också: Hectos skifflegroup.
En annan klasskamrat som bodde på Gulagårn hette Göran Lindgren, han var precis nio månader äldre än Bosse Almberg som också bodde där. Att det blev precis nio månader var ingen slump, det var bara det att Göran kom hem från BB och Bosses föräldrar som började bli gamla fick en injektion och gjorde ett sista försök att göra Olga med barn; och det lyckades.
Att jag nämner detta beror på att Göran gjorde detsamma som Togge, han bildade ett eget band som fick namnet GOBEC´s, det vill säga: Göran, Olle, Bosse, Erik och Kenta. Göran, Bosse och Kenta Sjögren bodde på GulaGården, medan Olle Nyström bodde i samma hus som Togge. Erik bodde längre upp mot Dalparken, liksom Lasse som bodde på Dalgatan 16.
Första gänget var Linkan, Lasse och jag. Sedan kom Bosse med. Vi kallade oss Fantomerna och hade en idrottsklubb som anordnade en tiokamp som Leif Thorsson filmade; hans mamma var tidigt ute och filmade i stan och Leffe var bara tio år då han fick låna filmkameran. Filmen, som var i färg kallar vi Fantomenfilmen. Den är idag flera timmar lång genom att jag filmade alla våra träffar när vi fyllde femtio år, med början hos Lasse.
När vi var gamla nog att komma in på ungdomsgården slutade alla utom Bosse och jag med idrotten, men det var också vi två som hade varsin kontrabas som vi en kväll släpade på när vi åkte tåg upp till Stockholm Central och vidare till Regeringsgatan där huvudstadens populäraste danshak låg under överenseende av en gammal längdhoppare, Topsy Lindblom. Vi hade kommit till Nationalen, eller som man sa på den tiden: Nalen. Där spelade båda banden och där mötte vi också Burken för första gången. Det hände flera gånger att denne rockande dragspelare med tjocka glasögon kom till ungdomsgården, Dalgården, och tränade med killarna.
När jag var inne på Dalgården den sista gången minns jag att det kom in en grabb som bodde i vår trappuppgång när han var liten. Jag har ett par kort som min mamma tagit där han finns med. Tanterna hade varit på utflykt till vårt torp och nu var man på väg hem och stod och väntade på bussen uppe vid Axelssons mjölkpall. I en sittvagn sitter en parvel med lockigt hår. Han är så där en tre år yngre än mig. Den här grabben fick sedan sjunga för farbror Sven i Barnens Brevlåda. På ungdomsgården befann sig nu talangen, en klart lysande stjärna, och jag glömmer aldrig hans traktering av det gamla pianot som fanns där nere i källaren. Senare spelade och sjöng han också med Göran Linkan Lindgren och hans gäng. Grabben från Gulagårn, Dr. Martingatan 6b heter idag Bertil Mollberger, då hette han Bicke Eriksson.
Det klart att det var en massa brudar på ungdomsgården som vi killar fjollade oss för. En bodde i Togges port och en var från andra sidan kanalen där vi sneddade över hennes tomt på väg till frivilliga gymnastiken på Läroverket. Den här tjejen var på koloni samtidigt med mig, hon hette Maudan och blev huggormsbiten. Jag minns henne springa över fotbollsplanen med skräcken målad i ansiktet. Hon fick åka taxi till sjukstugan i Trosa, och sedan var det bra med det. När hon dök upp på Bosses gård en dag måste Linkan och jag naturligtvis göra oss till för henne. Vi hoppade från första grenen i stora björken uppe i backen, den björken som bara vi två kunde komma upp i. Hennes efternamn var Ingvall och hon hade en bror som spelade fiol och som också övade på ungdomsgården. Maudan började pola med Lasse och de två blev ett fint kärlekspar som ständigt trätte med varandra när alla grabbar var tillsammans. Jag minns särskilt en gång då vi gick till en liten fotbollsplan vid Geneta. Lasse och Maudan var först ut att gifta sig och få barn. Trenne gossar blev det. Maudans brorsa hette Ulf och arbetade en tid som reklamman på Domus liksom Togge och en annan grabb som hette Leif Jangren, vilken råkar bo granne med Kristina och mig här i Brunnsäng.
Leifs pappa var föreståndare för en konsumbutik. Han är en oerhört vaken person som blev djupt besviken att han inte kunde ta hand om den svarv som jag skickade på skroten härom dagen. Orsaken till det är att han varit fräsare på Scania i många år och gått över till svarvarna där han blev lärare gunås. Men det är inte lätt att placera en svarv, och till råga på allt en revolversvarv på ett ton hemma i källaren, därför gick han och var lite moloken några dagar, men det har gått över nu.
Leif har många intressen, han seglar och har en båt nere vid Båtklubben vid Bergvik. Dessutom sköter han sin trädgård tillsammans med sin fru på ett högst konstnärligt sätt emedan det som växte frodigt förr på vår sida staketet inte ser särskilt märkvärdigt ut idag. Dessutom är han med i Scanias fotoklubb varför man då och då kan se honom krypa omkring på gräset och fotogrfera blommors ståndare och pistiller. Han är en god fotograf med andra ord.
För en månad sedan fick jag erbjudande att vara med på en tillställning med dessa i Södertälje välbekanta konstnärer. En filmare som blivit kompis med Taberman som brukar visa film och vykort över gamla Södertälje. Ja det är Torgny Hallberg jag talar om. Och så har vi konstnären Ulf Ingvall som både målar och spelar fiol. Han tar sig ann elever som vill lära sig spela och han övar flera grupper. Uffe har en son som spelar cello och han heter Gudmund Ingvall och bor i Värmland.
Det är hemma hos Uffe vi skall träffas på en spännande herrmiddag på hans balkong som vetter ut mot kanalen. Han pekar bort mot Bergvikshållet och säger: - Där borta bor Thomas Nilsson, han som skrivit en bok om gamla Ragnhildsborg m.m., och efter en stund minns jag Thomas som hade vernissage på Brunnsängs centrum när hans bok - På solsidan - var klar för försäljning. Ett ex. står i vår bokhylla. I samma lokal fanns bröderna Näslund, Olof och Werner. som man ser överallt där det finns konst på stan.
De inbjudna är, förutom Togge, som är en mycket god vän med Uffe allt sedan tiden på Domus, Leif som funnit sina arbetskompisar genom mig, samt underhållaren Bertil Mollberger som dök upp i min bildskärm helt apropå genom Stay Friend, där hans nya namn var helt främmande för mig. Men han kände mig skrev han, eftersom vi hade gemensamma bekanta, och när jag upptäckte hans barndomsnamn stod det fullt klart att det var min barndoms Bicke Eriksson som dykt upp. Precis nu försvann det kort jag hade stått framme i flera år eftersom jag hade tänkt skriva något, och det är klart
som korvspad att just nu när Bertil dök upp var kortet borta. Dock, nu har dykt upp ännu ett kort med samma personer alldeles bredvid mjölkpallen och där sitter han i vagnen.
Herr Mollberger och Ulf Ingvall kände inte varandra, och det klart att dessa giganter hade mycket att säga varandra på ett skämtsamt sett. Inte lätt för en annan som knappt kan ta ett riktigt G-ackord på gitarren att förstå vad de talar om.
En trevlig kväll på Uffes balkong blev det och solen sken på husen och himlen var blå och när vi druckit och ätit ville Togge visa filmer som han håller på med. Bland annat är det en film som spelades in 1949 och bygger på Astrid Lindgrens manus och handlar om Pippi Långstrump. Den är inspelad i Södertälje med en Pippi som är 26 år. Anledningen att den är intressant är alla gator och hus som det såg ut då. En hel del gamla skådisar figurerar också på olika sekvenser. Togge ville ha lite goda råd av oss andra, och det blev väl lite si och så med det. Sedan såg vi en film som heter: Mellan 12 och 1 och är gjord av Olle Carapi, eller var det Fem i tolv, ja vi blev inte klara med titeln på den här filmen som handlar om rivningen av city.
Tiden går fort då man har roligt, och snart ringde telefonen, nej den darrade i bröstfickan, och det betydde att vi måste packa ihop allt med en väldig fart. Tio i tolv stod vår bil framför bommen vid Karlhov, och nu var mina vänner från Domus på 60-talet samlade för hemfärd. Allt klart, inga frågetecken som ditresan då vi höll på att missa Togge som bor på Össtergatan. Jag brukar hämta honom där och komma uppifrån Viksbergsgatan. Men denna gång kom vi nerifrån Katolska kyrkan och upp en bit genom 90-graderskurvan. Aj aj aj, ingen Togge där. Vi var lite sena. Efter några minuters väntan förstod vi att något var galet, och vi som inte hittade till Uffe. Åk upp och titta, sa Kristina, och så gjorde jag det, och som vanligt fick hon rätt, där stod Togge lite orolig förstås...
Bertil måste ge sig av rätt tidigt. Han skulle ha sina barnbarn dagen därpå, det klart han måste vara hemma i tid, inget är viktigare än barnbarnen...
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 070 534 539
Uffes herrmiddag på balkongen...
 |
| Bilden tagen av Torgny Hallberg som också har ett glas vid bordet... |
Träffade Stoffe på Luna och bytte några ord. Han börjar känna igen mig nu, men undrar vad han tänker när jag dyker upp. Det här var fjärde gången nu och före det visste vi inte om varandra.
Stoffe spelar trummor tillsammans med Claes Yngström och Berra Pettersson från Gulagårn. Han är en överdängare på slagverk och gör såna härliga trumsolon. Har hört honom på en skiva som Togge och Berra skapat och där finns även Svenne Zetterberg med och en mås som flyger så lätt över nejden.
Både Togge och Berra tillhör Gulagårdsgänget fastän Togge inte bodde där men det gjorde Berra och hans bror Hasse Pettersson när de var små. Sedan flyttade deras mor, Stina, till Mangelgården som vi kallade Bosses Gård fastän ingen av oss visste vem denne Bosse var. Senare har jag fått reda på av en gammal klasskamrat som bodde i Gamla Folketshus i hörnan S:ta Ragnhildsgatan - Oxbcksgatan att hans far körde Taxi och bodde högst upp ovanför Togge som heter Hallberg i efternamn.
Togge, Hasse och Berra startade ett skiffleband i vardagsrummet hemma hos Togge. En klasskamrat till Togge och mig, Lasse Sjögren kom sedan med, och efter en tid gjorde jag en bas av min mammas tvättunna som jag skruvat fast en avsågad hockeyklubba på med en gummiträng; så var vi fulltaliga med Togge och Hasse på gitarr, Lasse på mandolin och Berra på tvättbräda. Min bas hade inte världens bästa ljud, men med den var jag i alla fall med i bandet. Efter en tid åkte jag till Stockholm och köpte en riktig kontrabas. Ett namn hade vi också: Hectos skifflegroup.
En annan klasskamrat som bodde på Gulagårn hette Göran Lindgren, han var precis nio månader äldre än Bosse Almberg som också bodde där. Att det blev precis nio månader var ingen slump, det var bara det att Göran kom hem från BB och Bosses föräldrar som började bli gamla fick en injektion och gjorde ett sista försök att göra Olga med barn; och det lyckades.
Att jag nämner detta beror på att Göran gjorde detsamma som Togge, han bildade ett eget band som fick namnet GOBEC´s, det vill säga: Göran, Olle, Bosse, Erik och Kenta. Göran, Bosse och Kenta Sjögren bodde på GulaGården, medan Olle Nyström bodde i samma hus som Togge. Erik bodde längre upp mot Dalparken, liksom Lasse som bodde på Dalgatan 16.
Första gänget var Linkan, Lasse och jag. Sedan kom Bosse med. Vi kallade oss Fantomerna och hade en idrottsklubb som anordnade en tiokamp som Leif Thorsson filmade; hans mamma var tidigt ute och filmade i stan och Leffe var bara tio år då han fick låna filmkameran. Filmen, som var i färg kallar vi Fantomenfilmen. Den är idag flera timmar lång genom att jag filmade alla våra träffar när vi fyllde femtio år, med början hos Lasse.
När vi var gamla nog att komma in på ungdomsgården slutade alla utom Bosse och jag med idrotten, men det var också vi två som hade varsin kontrabas som vi en kväll släpade på när vi åkte tåg upp till Stockholm Central och vidare till Regeringsgatan där huvudstadens populäraste danshak låg under överenseende av en gammal längdhoppare, Topsy Lindblom. Vi hade kommit till Nationalen, eller som man sa på den tiden: Nalen. Där spelade båda banden och där mötte vi också Burken för första gången. Det hände flera gånger att denne rockande dragspelare med tjocka glasögon kom till ungdomsgården, Dalgården, och tränade med killarna.
När jag var inne på Dalgården den sista gången minns jag att det kom in en grabb som bodde i vår trappuppgång när han var liten. Jag har ett par kort som min mamma tagit där han finns med. Tanterna hade varit på utflykt till vårt torp och nu var man på väg hem och stod och väntade på bussen uppe vid Axelssons mjölkpall. I en sittvagn sitter en parvel med lockigt hår. Han är så där en tre år yngre än mig. Den här grabben fick sedan sjunga för farbror Sven i Barnens Brevlåda. På ungdomsgården befann sig nu talangen, en klart lysande stjärna, och jag glömmer aldrig hans traktering av det gamla pianot som fanns där nere i källaren. Senare spelade och sjöng han också med Göran Linkan Lindgren och hans gäng. Grabben från Gulagårn, Dr. Martingatan 6b heter idag Bertil Mollberger, då hette han Bicke Eriksson.
Det klart att det var en massa brudar på ungdomsgården som vi killar fjollade oss för. En bodde i Togges port och en var från andra sidan kanalen där vi sneddade över hennes tomt på väg till frivilliga gymnastiken på Läroverket. Den här tjejen var på koloni samtidigt med mig, hon hette Maudan och blev huggormsbiten. Jag minns henne springa över fotbollsplanen med skräcken målad i ansiktet. Hon fick åka taxi till sjukstugan i Trosa, och sedan var det bra med det. När hon dök upp på Bosses gård en dag måste Linkan och jag naturligtvis göra oss till för henne. Vi hoppade från första grenen i stora björken uppe i backen, den björken som bara vi två kunde komma upp i. Hennes efternamn var Ingvall och hon hade en bror som spelade fiol och som också övade på ungdomsgården. Maudan började pola med Lasse och de två blev ett fint kärlekspar som ständigt trätte med varandra när alla grabbar var tillsammans. Jag minns särskilt en gång då vi gick till en liten fotbollsplan vid Geneta. Lasse och Maudan var först ut att gifta sig och få barn. Trenne gossar blev det. Maudans brorsa hette Ulf och arbetade en tid som reklamman på Domus liksom Togge och en annan grabb som hette Leif Jangren, vilken råkar bo granne med Kristina och mig här i Brunnsäng.
Leifs pappa var föreståndare för en konsumbutik. Han är en oerhört vaken person som blev djupt besviken att han inte kunde ta hand om den svarv som jag skickade på skroten härom dagen. Orsaken till det är att han varit fräsare på Scania i många år och gått över till svarvarna där han blev lärare gunås. Men det är inte lätt att placera en svarv, och till råga på allt en revolversvarv på ett ton hemma i källaren, därför gick han och var lite moloken några dagar, men det har gått över nu.
Leif har många intressen, han seglar och har en båt nere vid Båtklubben vid Bergvik. Dessutom sköter han sin trädgård tillsammans med sin fru på ett högst konstnärligt sätt emedan det som växte frodigt förr på vår sida staketet inte ser särskilt märkvärdigt ut idag. Dessutom är han med i Scanias fotoklubb varför man då och då kan se honom krypa omkring på gräset och fotogrfera blommors ståndare och pistiller. Han är en god fotograf med andra ord.
För en månad sedan fick jag erbjudande att vara med på en tillställning med dessa i Södertälje välbekanta konstnärer. En filmare som blivit kompis med Taberman som brukar visa film och vykort över gamla Södertälje. Ja det är Torgny Hallberg jag talar om. Och så har vi konstnären Ulf Ingvall som både målar och spelar fiol. Han tar sig ann elever som vill lära sig spela och han övar flera grupper. Uffe har en son som spelar cello och han heter Gudmund Ingvall och bor i Värmland.
Det är hemma hos Uffe vi skall träffas på en spännande herrmiddag på hans balkong som vetter ut mot kanalen. Han pekar bort mot Bergvikshållet och säger: - Där borta bor Thomas Nilsson, han som skrivit en bok om gamla Ragnhildsborg m.m., och efter en stund minns jag Thomas som hade vernissage på Brunnsängs centrum när hans bok - På solsidan - var klar för försäljning. Ett ex. står i vår bokhylla. I samma lokal fanns bröderna Näslund, Olof och Werner. som man ser överallt där det finns konst på stan.
De inbjudna är, förutom Togge, som är en mycket god vän med Uffe allt sedan tiden på Domus, Leif som funnit sina arbetskompisar genom mig, samt underhållaren Bertil Mollberger som dök upp i min bildskärm helt apropå genom Stay Friend, där hans nya namn var helt främmande för mig. Men han kände mig skrev han, eftersom vi hade gemensamma bekanta, och när jag upptäckte hans barndomsnamn stod det fullt klart att det var min barndoms Bicke Eriksson som dykt upp. Precis nu försvann det kort jag hade stått framme i flera år eftersom jag hade tänkt skriva något, och det är klart
som korvspad att just nu när Bertil dök upp var kortet borta. Dock, nu har dykt upp ännu ett kort med samma personer alldeles bredvid mjölkpallen och där sitter han i vagnen.
Herr Mollberger och Ulf Ingvall kände inte varandra, och det klart att dessa giganter hade mycket att säga varandra på ett skämtsamt sett. Inte lätt för en annan som knappt kan ta ett riktigt G-ackord på gitarren att förstå vad de talar om.
En trevlig kväll på Uffes balkong blev det och solen sken på husen och himlen var blå och när vi druckit och ätit ville Togge visa filmer som han håller på med. Bland annat är det en film som spelades in 1949 och bygger på Astrid Lindgrens manus och handlar om Pippi Långstrump. Den är inspelad i Södertälje med en Pippi som är 26 år. Anledningen att den är intressant är alla gator och hus som det såg ut då. En hel del gamla skådisar figurerar också på olika sekvenser. Togge ville ha lite goda råd av oss andra, och det blev väl lite si och så med det. Sedan såg vi en film som heter: Mellan 12 och 1 och är gjord av Olle Carapi, eller var det Fem i tolv, ja vi blev inte klara med titeln på den här filmen som handlar om rivningen av city.
Tiden går fort då man har roligt, och snart ringde telefonen, nej den darrade i bröstfickan, och det betydde att vi måste packa ihop allt med en väldig fart. Tio i tolv stod vår bil framför bommen vid Karlhov, och nu var mina vänner från Domus på 60-talet samlade för hemfärd. Allt klart, inga frågetecken som ditresan då vi höll på att missa Togge som bor på Össtergatan. Jag brukar hämta honom där och komma uppifrån Viksbergsgatan. Men denna gång kom vi nerifrån Katolska kyrkan och upp en bit genom 90-graderskurvan. Aj aj aj, ingen Togge där. Vi var lite sena. Efter några minuters väntan förstod vi att något var galet, och vi som inte hittade till Uffe. Åk upp och titta, sa Kristina, och så gjorde jag det, och som vanligt fick hon rätt, där stod Togge lite orolig förstås...
Bertil måste ge sig av rätt tidigt. Han skulle ha sina barnbarn dagen därpå, det klart han måste vara hemma i tid, inget är viktigare än barnbarnen...
 |
| Stoffe ... |
lördag 13 juli 2013
Poeter.se
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sex
I första klass vi kramade om varann,
i andra klass hon plötsligt försvann.
I tredje sågs vi på håll en dag,
en sorglig känsla hade jag.
Men i fjärde ring fick jag en ann,
dock, hon i första mitt hjärta vann.
Barna hamnade sen på varsin sida,
dina Yin och mina i Yang,
Ack vad människor måtte lida...
Dikten inspirerad av Diana på Poeter.se .
Min egen adress är Poeter.se / Jerry Linder .
- En ny rörelseform har uppenbarat sig i min arma skalle. Jag beskriver den lättast med en elastisk knappsnurra där de tvinnade trådarna tvingar massan mellan hålen att vända, medan massan i övrigt på ett konservativt sätt (trögt) fortsätter som om ingenting hänt...
- MoffaFridolins ekonomiska värld...knappsnurrans princip...
...inspirerad av Hilma af Klint
Låt oss förstå att vi inte kan fatta allt!
Låt oss på nytt ana Gudarnas vishet!
Låt oss anta att vi bor i en skärgårdsvik!
Låt oss inte ge upp!
Förlåt oss, vi har än en gång överskridit våra gränser...
Med detta perspektiv på livet vill jag förklara mig, sa MoffaFridolin.
Jag är ingen fysiker och ingen ekonom, men jag är mycket nyfiken på livet, och därmed också på döden. Jag läser med förtjusning populärvetenskapliga verk, och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler och konstanter och jag känner mig djupt berörd. Inte för att jag fattar allt eller tror mig någonsin förstå, men jag strävar upp mot ljuset efter bästa förmåga. Jag samlar argument och jag kommunicerar; jag lever...
Rummet välver sig och griper tag i tiden. Tiden denna dolda kraft som driver pengaflödet ständigt framåt uti svängande krumbukter i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av investeringar med tiden och till slut får inte rummet rum och byter formen till en marknadsny och rymligare rymd. Och cooperativa former skapas ständigt medan klockan går och går och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra, medan tanken överskrider det som tänkts av andra. På min röda tråd är knappen trädd och utan den så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske, att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd och höjd, gestaltar sig som förr. Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt nya former allt som tiden lider, allt som sol och måne vandrar värdigt över land och hav, över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav... allt är ljuv musik...
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla myror är den andre lik. Ut i världen går hon för sin näringsskull, hem igen med hela famnen full. Ser hon skogens rand och anar cosmos, ser hon tingens inre med sin lilla hjärna, ingen vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död, alla tarvar mat, den enes död den andres bröd, allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon egen frihet eller går vi fram på smala stigar, trampade från år tillår utav nya individer som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna innifrån, får vi trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda två, det finns alltid nya vägar man kan traska på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten lagas för vår resas färd. Där skydd för köld och regn kan ges och ungar födas, där lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld. Impulser mäts som massan gånger farten. En enda spark av någon mitt i baken, och genast ramlar du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort sekund och allt i rummet har fått fnatt, och upp i fönstret hoppar husets katt, och välter krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund...
Katten på rottan och råttan på repet, impulserna kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade, slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på glömskornas stig... allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank och speglar mast och bord. Båten den driver med vinden som krusar och leker i vatten och rår, medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan av jorden, där massan av urberg sin omdaning får. Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas mot sandstenens fuktiga rand, medan tiden bevakas av tinget i urmakarns hand. Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat och örat har vant sig att se eller höra. Varje dag har sin börda och lättast är det som vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen en nyvunnen sanning kan ljuda, anden och själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som slår mot min strand. Hela världen är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas, men vågen är lika ändå. Igår och idag är de samma sorts vågor som vältrar sig fram, men jag ser nu hur formen har ändrats till spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana, och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess vågor som jag skönjer i näckrosens damm. Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros har sitt ödes roll, ingenstans är det synkliga givet, ty den rosens natur är ett såll. Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar kan spira in, för att värma och kyla och nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av tidvågen fram, till ett mönster som rör sig stabilt liksom törnrosens stam. När en humla bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta att nektarns sötma bär grunden till rötter som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att se vad det lider, att den tid som vår klocka ger, är en tidrymd bland många tider, det finns flera, ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens spår där den står, ändå blommar den blomman för evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår.
Det finns ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå förbliver den till liksom tiden som tickar och går. Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar däri, bär atomen på samma mönster på samma mönster, den tar åt sig av energi. Den tar och den ger beständigt, den formar och omformar sig, elektronerna surrar frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av livskraft som söker en strand. Men under finns under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt söker ett hus.
Ljuset bär lviet på jorden. allt är av ljus i sig, som söker sig ständigt mot mörkret som lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset, ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form av ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare bättre tid, ty för evigt är kampen mot mörkret en inre strid i dig. Varje dag har sin egen plåga, varje dag sin egen strid, men i tider då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar mot okända mål. Varje liv är en svängel som pendlar med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas förevigt med ordning i kaos, i gudarnas famn.
***
- Att dela med sig...en enkel vers...
Tillsammans...
Du har en äng,
led dit en häst.
Flickor tycker om hästar,
pojkar tycker om flickor.
Låt pojkarna slå gräset!
Mammor och pappor
och små barn;
vi har en äng...
***
- Ingvar, min vän, är död nu. Han lämnade outplånliga spår efter sig i min hjärna, jag bär hans arv vidare, liksom Jesus bar sitt kors ända fram.
Min vän brann upp...
Vi strålade samman där hästarna gick och betade. Solen gick ner, dimman lade sig på gräset och månen kom fram när mörkret belägrade hagen.
Vi hade så mycket att säga varandra. Han hade funnit något och jag måste höra vad det var.
Ingen hade förut förstått honom, och så kom den ena meningen efter den andra. Jag förstod att det var något stort, därför bejakade jag honom.
Till slut stod vi i mörkret och Ingvars fru kom ut på balkongen och ropade:
-Ingvar kom in och lägg dig nu! och så bröts förtrollningen; vårt samtal varade i 30 år...
Steg för steg blev jag medveten. Vi reste tillsamman och besökte föreläsningar och Ingvar tog till orda, men ingen tycktes kännas vid det han sa. Han hejade på forskare, professorer som han sökt med brev, per telefon, men ingen ville kännas vid honom. Jag stod vid hans sida. Han var en envis person och sin idé höll han ett stadigt tag i, ingen tvekan om upptäcktens sanningshallt; åren gick...
Så blev han bröstsjuk, hostade på väg till ABF-huset där han skulle föreläsa, inget utom döden kunde stoppa honom...
Vad hade han funnit?
Det kanske är lite svårt för kreti och pleti, men varför det? Beror på var man levt sitt liv; kanske nära vatten, en älv, en sjö eller stora havet; det handlar om vågor.
Från en stjärna, en sol, långt borta kommer en stråle, mycket energifull i början.
När den närmar sig dig på natten blir dess styrka svagare och svagare, samtidigt som strålens rörelsemönster förändras hela tiden. Den far genom rymden som en spiral, eller varför inte som en stor istapp som hänger från takrännan.
Först är frekvensen hög samtidigt som våglängden är liten, till slut blir frekvensen lägre och våglängden längre. Samtidigt blir hastigheten högre utefter en rak linje från källan. Det betyder att vågen har samma hastighet hela tiden, just som Einstein har sagt. Våglängden gånger frekvensen är ca 300 000 km per sekund i vakum. I vatten och i glas är hastigheten lägre på grund av tätheten.
Till slut blir rörelsen ett rakt sträck.
- Varför blir rörelseformen som den är, frågade jag, men fick inget svar, men jag vet att den blir som jag sagt, sa Ingvar, jag har räknat om Planks formel där han använder våglängder, då får jag en dämpad spiral.
- Du förstår, sa Ingvar, med min iaktagelse kan jag anta att vetenskapen har fel då de påstår att himlakropparna rusar från varandra med en stor hastighet, nej det är ljuset från dem som förlorar energi till omgivningen, det kallas rödförskjutning. Ska det vara så himla svårt att ta till sig?
Hur många amatörer röner icke samma slut som Ingvar, men har han rätt?
***
- Vaknade en morgon hade haft en dröm om en knappsnurra av renaste ull...
Bara en knapp...
Aum, aum, aum, massan roterar i sina trådar gjorda av ull.
Jag minns snurran min mor gjorde när jag var liten, den hade ett harmoniskt ljud,
likt munkarnas mantra, vilken dold sanning finns däri.
Jag svänger den häftigt runt runt sedan drar jag ut och släpper in, och se, den lever sitt eget liv bara jag varsamt följer med; ut, in, ut, in o.s.v...
Är jag klumpig svajar systemet och så är där bara en knapp uppträdd på en tråd.
Nästa morgon har snurran vänt sig 90 grader, höger hand är Gud,
vänster Djävulen, annars samma snurr.
Jag ser hur trådarna tvinnar sig om varandra, än åt vänster än åt höger och massan runt fästpunkterna följer med.
Massan skicktar sig, drives runt av spänningen i trådarna, först längst in, sedan allt längre ut mot periferin.
När trådarna byter varv följer centrum med, men massan i övrigt har sin konservativa lunk tills hela massan följer med det revolutionära varvet tills även detta har konservativ karaktär.
Allt detta sker tills tråden går av och allting ebbar ut;
kvar är bara Gud och Djävulen...
***
*
- Med en häst i grimman slog han sig ner nordost om kyrkan; många hagar blev det...
Det kom en man från Gnesta...
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget större fel på honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det; eller?
Han hade läst en massa trams och
fått griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom.
Men det kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli n´åt fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen, och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och människorna
kom och fråga:
Vi förstår inte, vad är det igentligen du håller på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig; och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde väl inte vara riktigt klok ändå,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också; här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det skall bli...
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
"De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de", tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Men nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel... är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken
och ännu kunde man inte skönja några
skarpa konturer av hans skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej det syns inte än!"
Underlig man det här, att han inte ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och om
filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidre.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han höll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. så han tog fatt i spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva i den
ångande jorden.
Nu måpste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ner här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det skall bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare!
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men
detta var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se; just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig".
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sa mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK" på, den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket. det så kallade kulturfolket,
och sa:
- Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten raststuga
med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglar örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade riktigt lett åt rätt, håll men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner till rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. det bästa var att där flöt
redan små strömmar. små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
- Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De Tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en idé!
Låt oss flyga bort ett tag så kan jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och Biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var, men vad hade han i ränseln?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
dem som har öron till att höra, och ögon till att se.
"Följ Moffa längs vägen till Våhlinge Marknad!"
***
*
- I samband med Vårutställningen blir det alltid ett besök på matstället bredvid...
Blå Porten...
En mässa som förmedlar glädjen av att slöjda.
Sannerligen, sannerligen,
det är fröjd att gå igenom dessa salar;
alla vackra ting.
Från riket har man samlat sköna alster,
i varje rum finns folk som kan förtälja någonting.
Stegar fram till flickan uti hembygdsdräkten,
frågar om n´åt tema eller så.
Sa det vuxit fram en trend som tagit död på lusten.
Skaparkraft som fanns en gång finns inte längre kvar,
men känsliga personer har rest runt och fångat upp,
och nu så finns den ändå här och var.
Riv ner, bygg upp, den nya tiden gryr;
föråldrat är vårt gamla äventyr.
Tänk, ett träd.
Först gror ett frö på marken, en idé,
den växer upp och blir en mjuk och smidig vidja.
Det är en ny produkt,
en rörelse,
en organisation,
om du så vill.
Med tiden, om det vill sig väl, så växer stammen till
och den blir lång och grov.
Den når sin fulla höjd till sist
men ännu blir den vidare
för varje dag och natt och dag,
precis som jag.
Och nu är trädet moget,
ingen massa produceras mer;
och flickan ler.
Kanalerna som transporterar näring upp till toppen
lyfter inte saven nog,
och likaså med flödet ifrån kronan ner till roten,
gör att det blir kallbrand uti foten.
Den blir förstockad med ett hål,
en ring,
däri finns nästan ingenting;
bara nya groddar och idéer.
Karin, Karin, olycksfödd,
vi kommer nog ihåg,
ro hit en motorsåg.
Tiden övermogen,
vi ska nog förnya skogen.
Saliga martyr,
oändligt var vårt stora äventyr.
Bort med hela skit…, jag menar lorten,
men först en dubbelmacka på Blå Porten.
***
*
- Efter år av skrivande trädde en karaktär fram genom att barnbarnet kom med utsträckta armar och ropade: - Moffa, Moffa, Moffa... så började han leva sitt egen liv tills Fridolin kom; MoffaFridolin, ensam på www...
Lapptäcket...
Min vän, livet är som ett lapptäcke.
Varje stycke är som ett kapitel på vår vandringsfärd.
Romanen får sitt namn efter handlingen i boken.
Det kom en man från Gnesta, så börjar historien om Fridolin. Den handlar om en människa som funnit något.
Så småningom presenterade han sig som Moffa, eftersom han hunnit bli morfar för fem ostyriga barnungar.
Men varför heter han Fridolin?
Jo, i sitt sökande efter sin plats på jorden, sitt ständiga grävande och trevande åt olika håll, kom han på något som han ville berätta för Gud och hela mänskligheten, därför blev det Fridolin, efter Erik Axel Karlfeldts Fridolin, som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin.
Moffa har ett maniskt begär av att frälsa världen med sin vision som han innerligt önskar delge alla barn, barnbarnen och alla ungarna på gatan.
- Jag hade bara två önskningar, sa en av våra stora författare, "förklara hela naturen och revolutionera hela mänskligheten".
Det är naturligt att ung människor söker sin identitet, sin plats i mänsklighetens brokiga vävnad. Kanske är det ett av hennes yttersta mål.
Det gäller att samla så många värdefulla lappar som möjligt och fästa dem vid bården så att mönstret till slut ska träder fram.
Men alla lappar passar inte in i formen. Några kommer för alltid att skämma, hur väl vi än försöker dölja dem. Bäst vore om de aldrig kom med, men hur skall vi någonsin veta…
Då och då är det bra att stanna upp och bara vara. Mönstret kommer som en baksmälla. Medvetandet kommer efter, som man säger.
Sitt bara still, gör inga överilade handlingar. Betänk att bilderna bara är schabloner.
Om vi vore vackra, friska, rika och intelligenta, men nu är det ingen film vi spelar i, … vi måste handla som om… det lyckliga samhället gick att skapa… och… som om …den normala familjen existerade.
Vi måste bygga upp motiv och motivera oss, så att själen hänger med.
Det är själen som väljer.
Kanske når vi en gång fram. Men ändå…! Missar vi målet måste vi börja om på nytt igen, precis som fåglarna och myrorna när deras bon blir raserade. Så har det alltid varit.
Min vän, jag vet att du har en särskild förmåga i trängda lägen.
Men, sätt dig ner ett tag. Se dig omkring och ana dig till din plats i omgivningen. Byggnader, vägar och stigar, träd och buskar. Människor framför allt. Du är värdefull, där du sitter, tänka sig.
Skriv ner några rader, du kan ju skriva. Låt texten handla om dig själv och ge tankarna fritt spelrum. Önska dig ett rikt liv i det goda samhället. Ge inte upp. Jag lovar att du kommer att upptäcka ett och annat du inte varit medveten om tidigare. Det normala ser
du snart som ett statistiskt medelvärde. Så kommer det alltid att bli.
Tidsandan förändras då vi väljer nya värden på parametrarna, men var och en måste självklart välja stycken till sitt eget liv.
Alltså… det gäller att finna användbart material till varje kapitel.
Var inte rädd, backa inte för en dyster lapp, den höjer bara värdet av de andra, säger den som förstår sig p´åt.
Lycka till med ditt fria skapande!
Läs gärna texten som är skriven för dem som har öron till att höra och ögon att se, dokumentet heter: Längs vägen till Wåhlinge Marknad. Kapitlen räcker nu till bården i Moffas eget lapptäcke. Många bitar fattas, men han börjar ana vem man möter Under Stora Granen:
Moffa himself ! ?
***
*
- Så illa kan det gå...
Korpens varning...
Korpen flyger på lätta fjär.
Solen skiner i gläntan,
mössen dansar
på hällen
där.
Vargen kommer!
Mössen stannar och lyss.
Smyger ljudlöst i skuggan,
där trastarna
sjöng helt
nyss.
Musen darrar!
Skogsrån lockar med svarta hår.
Skiner gör solen i vassen,
vågorna skvalpar
och gäddan
slår.
Korpen spanar!
Vargen ligger på ängen still.
Trasten sjunger i gläntan,
mössen roar sig
strax
intill.
Korpen varnar!
Flyger så lätt över kärr och myr.
Synranden skymmer solen,
jorden kretsar
och dagar
flyr.
Stugan i gläntan!
Mössen vågar sig fram till den.
Gömmer sig hastigt undan,
Svensson har rest
till stan
igen.
Korpen varnar!
Ingen som ser och ingen som hör.
Slutet nalkas där inne,
trevar sig fram
genom kolsvart
rör.
Vargen ylar!
Livet tog slut i en proppcentral.
Skogsmöss har brunnit inne,
somnade in på
Törnrosas
bal.
Döden på en pinne!
Barnen från gläntan hittar ej hem.
Gjorde sitt eget solsken,
som värmde
och bländade
dem.
Korpen anar!
Fyller visst åttio år i år.
När solen gick ner,
åt han rester
av rivet
får.
Minnet sviker!
Det strålar i människobarnens sår.
I gräset har ulven på nytt
lämnat
blodiga
spår.
Korpens varning!
Vargen och du lika ynkligt små.
Själar som möts,
i
himmel
blå.
Korpen har varnat!
***
*
- En idé, ett frö bland skog och ungdom, universum är som en trädgård där himlakropparna föds och dör liksom blommor, träd och buskar; jag lyssnar till bruset av elektromagnetiska vågor...
Humlands lovsång...
Ja du vet säkert vad man säger om humlan...den är inte konstruerad för att flyga, men ändå...
Så är det också med Moffa i den version som vi känner honom i alla dessa bloggar. Men spanar vi bakåt i tiden skall vi finna ett och annat som kan göra mig själv förvånad, ty förutsättningarna för vissa spår i tiden har inte alltid varit de bästa.
Inte så att dessa spår är särskilt märkvärdiga i ett alldagligt perspektiv, men med utgångspunkt från en etta på Gulagårna har han fått vara med om en del som han aldrig vågat drömma om.
Stavhoppställningen stod där vid sandlådan som vi tagit bort sargen på, och ribban kunde höjas allt som tekniken utvecklades. En meter och sjuttio centimeter var väl inte så mycket, men tre meter räckte för att bli skolmästare på gymnasiet; och när vi var två från vår gård som kom trea och etta på skol-DM på den skola i Stjärnhov som Jan Guillou gick på, tyckte jag det var stort, även om det var jag som kom trea. Min lekkamrat hoppade tre och sextio; övning ger färdighet, så sant så sant.
Att sträva uppåt är humlans idé, strunt i vad man säger, det finns en vilja som övervinner gravitationen. Ja just det, så är det även för Moffa. Men kommer gravitationen uppifrån eller nerifrån.
När jag efter alla turer i mitt unga liv kom tillbaka till min barndoms stad med en häst i grimskaftet blev ungdomarna i Brunnsäng alldeles vilda, och när ännu några hästar importerades och släpptes på bete utanför Ingvars boplats, då började idén om en förening spira i Moffas huvud. Man samlades kring köksbordet hos Kristina och Bosse Folker var med. Han arbetade som konsulent för en förening som heter Förbundet Skog och ungdom. Genom hans medverkan blev det runt hästarna en idéll förening som heter Tälje Skog och Ungdom.
När Moffa stod en kväll och tittade på hästarna, när de gick och åt av det saftiga gräset, kom Ingvar ut och hälsade. Vi började prata om ditt och datt men snart var vi inne på Ingvars favoritämne: fysik.
Vi blev stående där så länge att solen gick ner och dimman lade sig över gräset och mörkret vann över ljuset. Vi stod där och vetenskapade tills Ingvars fru kom ut på verandan och ropade:
Ingvar kom in och lägg dig nu!
Vårt samtal varade i 30 år, och när nu Ingvar är borta, lever vårat samtal ännu i Moffas hjärna.
Av en idé i Moffas huvud växte Tälje Skog och Ungdom fram. Man kan säga att det var ungarna på gatan som bildade själva kärnan. Det var Vicka och Birgitta bland flickorna, och Kristian och Krister
bland pojkarna. Skolan och fritidsgården blev involverade, men då man frågade kommunen om hjälp sa man att det inte fanns pengar till det här projektet. Dock fick man senare arrendera ett litet ställe som förr tillhörde Viksberg, det heter Bergtorp. Idag står det Stall Bergtorp på skylten ute vid vägen.
Det blev en aktiv ridskola av Moffas idé, men som alltid når man sällan ända fram. Moffas idé var en 4H-liknande verksamhet.
Skog och Ungdom kommer från 4H, det var 1962, och Studiefrämjandet kommer ur Skog och Ungdom. När föreningen runt Rudolf, Moffas häst som bara var ett år när han släpptes i hagen hos Carapi nere vid Ragnhildsborg, bildades hade man studiecirklar om hästen, och det var just genom de här organisationerna som allting växte fram. Kraften fanns hos ungdomarna själva, men Moffa var den som styrde de första sex åren tills han tog slut och där har vi ett levande exempel på Ingvars fysikproblem.
En stjärna långt borta sänder sitt ljus mot jorden och mig själv då jag vänder blicken mot den. När den elektromagnetiska rörelsen avlägsnar sig från källan är den full av energi, men... allt som vågrörelsen närmar sig jorden förändras bilden av frekvens och vågrörelse. Den energirika rörelsen har stor frekvens och korta vågor, men när energin minskar blir frekvensen lägre och vågorna längre.
Inom fysiken kallar man det för dopplereffekt; det vill säga, rörelsen går från blått till rött. Den rödförskjutning som astronomer talar om betyder att himlakropparna fjärmar sig från varandra. Allt från Big Bang är allt på väg ut mot något oändligt, och idag säger man att man nått den yttersta randen genom sina mätningar med de största instrument världen sett.
Ingvar hade en helt annan syn på detta. Han menade att man tolkat sina mätningar fel, och den rödförskjutning man ser är beroende av rörelsens förlust av energi under resans gång, ungefär som när man har tanken full när man åker hemifrån, och hela sträckan fram till mål har en åtgång som slukar bensinen tills tanken är tom.
Precis så var det med mig. Full av energi startade jag med min idé. Gällde både kropp, själ och kapital. Efter flera års kamp mot makterna tog kroppen slut och kapitalet minskade oroväckande.
Verksamheten tog stryk av detta, och till slut måste jag kalla på hjälp. Det var då Veronika kom in i bilden och jag själv blev frikopplad ett tag.
Hela tiden hade jag kontakt med Ingvar och jag frågade honom varför frekvensen minskade och vågorna förlängdes. Men det kunde han inte svara på. Han hade stöd för sina idéer hos en nobelpristagare som var samtida med Einstein. Han hette Plankt och är kvantmekanikens fader.
Plank studerade energier och kom fram till en formel där en konstant energi visade hur elektromagnetisk rörelse breder ut sig. Men när Plankt ritade upp en kurva över förloppet kunde ingen förstå den, men Ingvar använde sin magkänsla och räknade om våglängder till frekvenser till sin kurva, och de då blev bilden annorlunda, den blev en dämpad spiral.
Hade inte Veronica kommit hade nog verksamheten dött ut.
Nu kom en ny kraft in i leken med erfarenheter som passade in i det skede som föreningen var.
Det går åt åtskilligt mera energi att starta upp något. När verksamheten väl funnit sin form går det lättare. Idag har verksamheten nått sitt maximum antar jag, nästa fas ser jag som ett måste.
Vad skulle det vara?
Jag skall fortsätta där Ingvar slutade. Han ansåg att världen är konstant, men att den elektromagnetiska rörelsen förlorar kraft på vägen bort från källan. Han ville inte ge sig in på vad det var som förändrade rörelsemönstret, men det ville jag. Jag tar mig själv som ett fysikaliskt exempel.
Jag har för högt blodtryck. För några år sedan fick jag en medicin som heter Betablockerare. Ett litet piller om dagen fick mitt hjärta att slå saktare och det gjorde att blodet inte strömmade så fort i mina ådror. Men, det betydde också att min kondition minskade. Till slut blev jag fullkomligt utslagen ett par gånger när jag ansträngde mig. Jag ville bara lägga mig på marken. Det visade sig att jag bara hade en puls på 25 slag i minuten. Efter två dygn, när jag tagit bort Betablockeraren, var min puls uppe i 60 slag igen, och jag har lärt mig att jag på bara en kort tid kan bli fullkomligt utslagen av en aktivitet som tömmer mig på energi.
I normala fall är det likadant, bara det att förloppet går långsammare. Låt säga att jag ska springa en ganska lång sträcka, säg 400 meter. Jag börjar sprinta iväg, och redan efter 100 meter börjar frekvensen på mina ben minska. När jag går i mål stapplar jag över målsnöret.
Det är naturligt att energin minskar (går mot rött) med tiden. Det är likadant med ett sädesfält där vårsåddens första strån spirar fram. Det är då grönblått och växer upp och allt som solen levererar energi blir strået gult. Ibland ser man stubben skifta i orange, och när den multnat blir den brun och matgjorden nästan svart.
Min alias, MoffaFridolin, har vid flera tillfällen gjort sig märkvärdig och förklarat att han har något som ingen annan har; en magisk knappsnurra, som är en fortsättning på Ingvars teori.
Se nästa inlägg...
En ung mamma som fått rida på Rudolf kom sedan och frågade om hon inte kunde få ta hand om någon verksamhet inom föreningen. Hon bodde på Nydala och hade nära till Bergtorp. Det blev hon som tog vid då Moffa gett föreningen all den energi han hade. Den unga damen hette då Veronika Andersson, som gift heter hon Öberg. Veronika har styrt föreningen med järnhand och lotsat den genom de ekonomiskt tuffa åren. På filmen om Tälje skog och Ungdom finns jag med som revisor, men sedan lämnade jag skutan.
Idag omsätter föreningen en massa pengar, och mera kommer nu till verksamheten i form av EU-bidrag. Veronika som nu är anställd av Distriktet Skog och Ungdom har sökt bidrag för att 600 skolelever skall få tillbringa en dag var under ett år på Bergtorp...
Vi ser här hur en idé kan verka bland människorna. Hade Moffa inte varit så envis hade denna rörelse inte kommit igång. Med multimedia skall denna idé växa ytterligare. Tänk dig att 600 ungdomar får sig till livs: Sagan om Stall Bergtorp.
Moffa kom med ett ettårigt nordsvenskt föl och hyrde tre fjordingar från Taffsnäs i Gnesta; så kom flickorna och ville rida...
Nu har Södertälje ridskola funderat på om det inte går att dra fram en ridled från Södertälje till
Norrvrå, och Moffa har egna tankar om fortsättningen på den ridleden som han gått många gånger till Mölnbo/Vårdinge där det finns en gård med islandshäster på andra sidan Långsjön, och Lippesaner på Nådhammar som byggt om ladugården till en ridamanege.
I hagarna går inga kor längre, där betar bara hästar. En gång var hästarna i arbete på åkrarna, nu är de älskade av ungdomar som vill sköta dem. Med jämna mellanrum på tidspilen sker förändringar, och det är just dessa förändringar som Ingvar och Moffa talade om i en tredjedels sekel...
Ett litet frö blev planterat i en bördig jord och nu växer plantan och sprider sin idé över landet...
Flöden mötas och går upp i varandra. det kan vara vindar och vatten eller elektromagnetiska strömmar, alla formar de framtiden i våra sinnen. Vi gör alla motstånd men glider med till sist...
***
*
- En tankelek...om innehåll...
Vi lever i en värld där alla människor kan nå varandra med multimedia.
Förr bodde vi i mindre grupper som var åtskilda från varandra. Det krävdes stora resurser när man skulle färdas långa vägar för att träffas. Oftast handlade det om handel, men ibland även om krig och stora folkvandringar.
Inom varje område utbildades det ett sätt att se på världen, och om hur man skulle behandla varandra.
Det är det vi kallar religioner. Oftast finns en Gud i deras föreställningsvärd, men inte alltid. I Kina finns en religion som kallas Taoism, där talar man om De tusen tingen...
Konfusius är en kinesiskt profet som menar att det är Himmelens vilja som styr allt.
I Indien finns två religioner som skiljer sig ganska mycket från varandra: Hinduism och Buddism.
Ur Judendomen utvecklade sig Kristendom och Islam, tre religioner som har samma ursprung.
Kristendomen är rådande i Västvärlden, här finns många olika kyrkor med tro på en gud som en gång var människa, det vill säga Jesus. Han blev Gud när han dog på korset för våra synder, kan man läsa i böckernas bok, Bibeln. På domens dag skall han komma tillbaka, har han sagt...
Människorna kommer ursprungligen från ingenting, liksom universum som har en liknande historia. Kan det vara så att vi har vår bild av Big Bang från vår egen tillblivelse; från ett befruktat ägg.
Gud har befruktat det ägget! Det gäller för universum och det gäller för mig. Det är logiskt att tänka sig att alla försök att förklara Alltet kommer från min egen hjärna. Hjärnans kraft är större än vi kan tro, den är en del av Alltet.
När människor blir utsatta för en övermakt som de inte råder över går de tillsammans och bildar en grupp, en församling med en virtuell ledare; den ledaren är deras hövding, deras Gud.
Alla kan inte tänka så, somliga saknar fantasiförmåga att känna att något virtuellt kan vara en verklighet, och därför är kyrkans kraft något hokus pokus. Det är också så att behovet av en virtuell kraft ökar om vi hamnar i knipa, och när vi blir svaga på ålderns höst.
När världshandeln ökar, och när våra kontakter blir personligare genom resor över hela jorden, blir vi påverkade av varandras religioner och sätt att tänka om Alltet, De tusen tingen, eller Himmelens vilja. Vi kommer då att finna att alla är vi stöpta i samma form, har samma ursprung från Afrika en gång för länge sedan.
Är det då nödvändigt att vi hyllar olika gudar? Är det inte dags att jämna ut religionerna, liksom allt annat blir utjämnat som i ett flodområde där allt vatten slutligen blir ett, världshavet. Det klart att även havet har sina strömmar, ta golfströmmen som exempel, och dessa strömmar påverkar luftströmmarna som ger lågtryck och högtryck.
Solen har även den sina strömmar som påverkar sateliternas elektromagnetiska flöden, ja egentligen är allt i universum flöden som rör sig mot varandra, liksom de olika religiösa samfunden motarbetar varandra. Andra solar längre bort i universum påverkar varandra, och somliga stjärnor föds och andra dör, liksom blommorna på marken.
Jag har iaktagit mina krusbärsbuskar, som jag klippt år från år, och märkt att jag misslyckats med att forma några av dem, de som står nära träd. Träden aura har motat grenarna på krusbärsbuskarna så att de böjt av bort från träden. Sådan är naturen, men vi lever i kulturen.
Jesus är ett exempel på en kulturell yttring. Istället för att slå ihjäl varandra skall vi hjälpa varandra.
Man talar om att älska varandra, och den man älskar agar man. Det är kultur av högsta potens. Det är en omöjlighet. Därför måste vi kunna förlåta varandra, annars kommer vi förr eller senare att upptrappa missförhållandet.
Men vem är Jesus? Enligt Evangelierna är han både människa och gud. För de små barnen är även Jesus ett barn, men för den något äldre är han en man med övernaturliga egenskaper, en som kunde hela människor, och en som vittnade om en högre kraft. Men för dem som fått ägna mycken tid åt att studera gamla skrifter från kulturens gryning, tror jag, kan Jesus tolkas som den samlande kraft kring vilken människor kan flockas.
Kraften utgår från representanter av de olika samfunden. Tyvärr skapas med tiden en så stor skara av tjänare att kraften går ur rörelsen, och därmed måste det ske en revolution
(re=åter, evolution=utveckling), ett paradigmskifte, en ny syn på det religiösa.
Idag kan ingen president råda över isens avsmältning vid polerna. I morgon kan världshaven ha höjts flera meter och översvämmat kuststäderna i hela världen; därför måste en ny rörelse växa fram med en ny ledning som kan samla människornas tankekraft kring det som är väsentligt för oss tillsammans.
Vi kommer att behöva en stark tro på framtiden för att orka byta levnadsmönster, och vi kan inte räkna med att använda kärnkraft, eftersom vår kunskap om den är så stor nu att insikten motar bort handlingar som främjar investeringar av det slaget, precis som trädet utan att vidröra krusbärsbusken kunde få den i en annan riktning. Vi står inför ett nytt sätt att försörja oss i världen och i Sverige och inom Flodområde 63, och om jag finge råda skulle MilkRiverUniversity, mitt exempel hur en renskrubbad flotte kan utvecklas till en ö med flera olika trädslag och örter, utan att en mänsklig hand vidrört den...leva vidare som en virtuell kraft och utvecklas i form av ett humant big bang...
***
*
- Något inuti mig manade på; jag skulle inte åka till sommarstugan, jag skulle åka till KTH, och så blev det...
MoffaFridolins kvantfysik
En dag i slutet på 70-talet kom han till Brunnsäng med en häst. Han hade då fyllt 36 år, och redan hunnit prova på en hel del i livet. Mannen ifråga var nämligen jag själv, uppvuxen på Gulagårn i Södertälje och utflyttad till Vårdinge, längst bort i skogen som månskensbonde. Återkommen igen ifrån allt folk som odlar jorden, och införlivad med stadens hetsiga trafik. Nu skrivande ner det yttersta och innersta som jag kan tänka på, vi får väl se vad det kan bli:
En sak hade jag gemensamt med Ingvar på Lilla Ritorp, det var en kritisk syn på den gängse fysiken.
Inte så att densamma var en nidbild av vårt universum, utan snarare att de som försvarar denna bild inte är intresserade av några nyheter från amatörer. Amatören är den som garanterat älskar det han sysslar med!
Vi hade gemensamma erfarenheter vi två att luta oss tillbaka mot. Ingvar gjorde otaliga försök att förklara sin teori, men blev inte sedd som en person som hade något vettigt att komma med; och, kanske det var så, men professorerna borde inte vara så styva i korken, det har alltid varit så i historien att nya rön blivit så gott som omöjliga att lansera.
För min del handlar det mera om en syn på vår gemensamma ekonomi; hur folk i allmänhet skall brukas för att det skall uppstå ett välstånd. Jag tror att man kan sammanfoga våra bilder av vardagen och finna en ny världsbild.
- Inte illa va? men varför inte, vi är inga dussinmänniskor någon av oss, Ingvar och jag, tyvärr är han död nu; men varför skulle det inte kunna bli en fingertutt?
Hur som helst, våra utsagor kan väcka någon som kan få andra att börja tänka i våra banor.
En dag var jag på väg till stugan i Mölnbo, men hann bara till motet i Molstaberg där vägen delar sig.
Kamrern inne i min skalle ansåg att jag skulle styra höger vid infarten till motorvägen, men Moffa körde rakt fram och sedan vänster och ner på motorvägen med destination Stockholm.
Såna här kontroverser händer lite då och då, men den här gången var det något alldeles särskilt; Moffa ville ta hjälp av Fridolin och be om en audiens hos självaste hövdingen för Kungliga Tekniska Högskolan: Anders Flodström; rektor.
Väl där uppe vid skolan hittade jag en parkeringsplats som varit tillgänglig för mig många gånger då jag varit med Ingvar till högskolan och träffat en del andra amatörer med olika idéer i tekniska frågor.
Den här dagen var "min" plats också ledig och det var bara att knalla ner till skolans expedition.
Vid disken satt en vänligt sinnad dam som frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt; och det kunde hon.
- Jag skulle vilja prata med rektorn, sa jag ödmjukt.
-Jaha, sa hon, men tyvärr är han upptagen hela dagen idag.
Jag hade varit på en uppfinnardag på skolan en gång, också med Ingvar, och då hade rektorn medverkat där, och jag tyckte jag "kände" honom nu (klart hybris).
- Ja egentligen är det väl inte honom jag ska prata med när det gäller mitt ärende, det är en lärare i matematik jag skulle behöva prata med.
- Ok, sa damen, då tar vi och ringer upp Lars Svensson, han är bra. Ett ögonblick!
- Hallå, hallå, sa Lars, vem talar jag med.
- Jerry Linder, sa jag, jag skulle vilja presentera några idéer som jag bär i mitt huvud, har du tid!
- Inte idag, sa Lars, men kom igen på tisdag i nästa vecka klockan 10, matematiska avdelningen.
- Fint, sa jag, då kommer jag då, hej, hej!
Sedan tackade jag damen i luckan och gick sakta upp mot bilen och strax bredvid stod en grupp studenter och samtalade. Jag ursäktade mig och frågade vart jag skulle gå för att komma till matematiska ( ja det heter inte avdelningen, men jag kommer inte på det riktiga ordet. Hade jag kommit in på lantmäterilinjen en gång då jag sökte, hade jag säkert vetat, men jag blev med barn i stället utan bostad och jobb, så det blev aldrig någon Högskola för mig. Ok, fakultet var ordet!
Grabbarna som stod där mellan bilen och byggnaden blev mycket intresserade när jag berättade vad jag hade att komma med, och en kort stund var jag i sjunde himlen, annars var det minsann ingen som ville lyssna på mig om dessa sofistikerade upptäckter jag gjort.
Snart måste de gå in till sina lektioner och jag gick vidare utefter husväggen tills jag kom till den port som grabbarna hade anvisat. Jag gick in i trappuppgången och mitt för näsan på mig satt en tavla med namn och bild på lärarna som undervisade där: Lars Svensson 1 tr.
Nu visste jag det så det behövde nödvändigtvis inte bli alltför nervöst att hitta rätt nästa tisdag.
Nu blev jag lite nyfiken på själva läroanstalten, gick därför sakta upp och sedan ner för en trappa och blev stående i solen och blickade ner över grupper av studenter som samtalade med varandra på rasten.
Plötsligt blev jag varse en person som satt på en soffa alldeles invid mig, och när jag tittade närmare kände jag igen honom från porträttet i trappuppgången; Lars svensson; mattelärare.
- Lars Svensson I presume, sa jag.
- Stämmer bra, sa han, det var dig jag pratade med för en stund sedan, eller hur?
- Stämmer det också, sa jag, får jag slå mig ner?
- Var så god, sa han, och så samtalade vi en liten stund innan han måste gå i till sin lektion. Vi ses på tisdag då, sa han och försvann.
Ensam stod jag där och funderade över Ingvars alla påståenden att det var så svårt att nå professorerna med det stoff han ville bjuda på; olika falla livet lotter, men var det sant det här?
Kamrern muttrade lite där inne i skallen, men Fridolin, ja du vet, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Moffa bara njöt av stundens sötma, och solen sken så underbart varmt och skönt. Fridolin hade gjort ett bra jobb, inte sant...
Knappt en vecka gick och min parkeringsplats var fortfarande ledig och jag gick direkt upp till Lars som hälsade mig välkommen.
Du har en timme på dig, sa han, sedan måste jag gå till ett möte. Han hade en halvstor tavla där jag kunde klottra ner det jag hade i huvudet, och jag pratade och skrev tills tavlan var smock full, och när timmen gått hade jag en fråga kvar:
- Vad betyder e upphöjt till lilla i gånger pi = -1.
- Intressant fråga, sa han, och började bryta ner begreppet i termer så att det blev ännu mera obegripligt, men helt matematiskt riktigt, antar jag; så måste vi lämna rummet och skiljas åt.
Väl hemma skickade jag ett dokument till hans e-mailadress, och har inte hört något ifrån honom, men va faen, vem kan begära att han skall kunna tolka mina filosofiska utsagor som jag knappt begriper själv. Varför har vår herre programerat min hjärna på detta vis, så att jag skall lägga näsan i blöt i sådant som jag inte har formell kompetens att lägga fram för allmänheten.
Nu kommer jag att sammanställa våra antaganden, var teori för sig, och sedan foga samman dem till en bild som kanske kan användas för skapande av en bättre värld...
Knappsnurrans princip:
Det kom över mig en natt, jag kunde sedan inte släppa tanken. Moffa som är den av mina vänner i skallen pekade på en knapp som bestod av ull, och som var fäst vid tunna trådar som också var spunna av ull; allt var av ull alltså. Trådarna var fästade så att det blev ett avstånd mellan dem, precis som den knappsnurra min mor gjorde i ordning åt mig då jag var liten.
Snurrar man snurran runt så att trådarna blir tvinnade blir de uppladdade med en kraft som får snurran att rotera när trådarna sedan snurrar tillbaka, och... av rotationen snurrar upp sig igen, men åt andra hållet. Allt jag behöver göra, sa MoffaFridolin, är att vara känslig och hålla rytmen då jag drar i trådarna utåt och släpper efter i rätt ögonblick.
Så kan man hålla på tills trådarna brister. Men är man lite klantig stannar snurran med en gång.
Ser du, sa MoffaFridolin, ser du hur ullen skicktar sig när snurran vänder. Den delen som befinner sig längst in vänder först där trådarna är fästade, och ullen längst ut snurrar fortfarande som om ingenting har hänt.
- Än sen då, sa Kamrern, så har det alltid varit!
-Ok, sa MoffaFridolin, kan väl hända, men det är ingen som sagt något åt mig, och jag undrar om det är någon över huvud taget som tänkt på en så trivial sak. Säg det åt någon så får du se att han genast har ett annat samtalsämne på gång. Nu har du ju tur att vi sitter i samma skalle, annars skulle du aldrig ha slösat tid på att lyssna på mig.
- Kan väl hända, sa Kamrern, men det finns så många tokstollar i denna världen, vad är det som säger att du inte är en av dem. Hur många är det inte som kommit till patentverket och förklarat att de uppfunnit en evighetsmaskin.
- Vi kommer inte längre i den här diskussionen, låt oss ta tag i något vettigt i stället, något som vi kan enas om. Ska vi laga mat?
Så går diskussionens vågor höga hela tiden, utom några timmar under natten, i bästa fall. Ibland är det också förbannat svårt att somna, och snart är det dags att gå upp och pinka...
***
*
- Min svarv skall ut och den är tung, vad är det som tynger den...
Allt är ett...
Jag har en gammal svarv, revolvertyp helt visst,
den stått i 30 år, nu ska den ut...
Den är tung, alltför tung för en kropp som min,
men ungarna mina kommer och lyfter.
Där har du allt:
Solen roterar i sin bana i vintergatan och sprider ljus
som färdas fritt i Cosmos. En radio aktiv kraft som
genererar fält där vårat klot gör samma sak i något
mindre format.
Cosmos rymmer himlakroppar lika solen som gemensamt
trycker sina strålar mot det den fosterhinnan där vårt
planetsystem vilar med solen som ett obefruktat embryo.
Om inte solen levererar faller allt ihop, men så läng som
hon strålar mot vår jord håller hon stånd.
Sakta håller hon sina drabanter på lämpligt avstånd,
det vill säga, hon försöker uppnå en balans.
Hennes konkurrenter runt omkring må pressa hinnan
in, då strålar hon och trycker ut. Då måste jorden snurra
för att härda ut, och långsamt snurrande går jorden i sin
bana år från år.
Men...sakta i backarna, allt i kosmos är på svaj,
och därför blir den banan ej konstant, utan rör sig
mera som en vid spiral, in mot syndaflod och ut mot
istider igen; ut och in i evighet tills solen slocknar...
Allt är ett och allt upprepar sig...
Alla strålar komna utifrån, elektromagnetism,
ingår alla i det fält som tävlas om att komma först.
Förr vi kallade den sammanlagda kraften för en eter,
nu endast inom radio finns termen kvar.
Men jag har återfunnit etern, den är som krafter mellan
människor, motstånd som får idéer att ta ut varandra.
Etern är ju fin som eter, men ändå den ger verkan mellan
kroppar, uti Cosmos och i slutna rum.
I skolan har man sagt att jorden suger åt sig svarven, ja ok,
nog känns det så när jag suger i så gott jag kan,
men vem kan nånsin veta,
man har sagt att solen
far med hiskelig fart
ifrån de andra.
Från ingenting till massor i en ruggig bang,
precis som du och jag har bildats från en spermie
och ett ägg till en klyftig hen, som börjar ana
att den tid det tar från mänsklig bang
är just den tid det tar...
***
*
- Himmelens drabanter flyr inte varandra. Detta sa Ingvar... Moffa, Kamrern och Fridolin nickar samförstånd...
Ingvar&Jag
Ingvar och jag samtalade i 30 år om i princip samma sak...
Vi fann varandra en sommareftermiddag när jag åkte till Lilla Ritorp där jag hade mina hästar och han hade sin bostad.
Ingvar kom ut och hälsade och snart var vi inne på hans specialitet, den elektromagnetiska rörelsen i fysiken. Hästarna gick nära och betade så lugnt och fint och vi hamnade längre och längre in i vetenskapens mysterier.
Einstein hade sagt, och Nils Bohr också, och så var det den där svartkroppsstrålningen som han som myntade kvantteorin levererade. Varför kunde ingen förstå den graf som Plank ritade upp, och varför fick Plank ändå Nobelpriset i fysik.
Strålar från en stjärna, vågor, förlängs och går fortare från blått till rött enligt dopplerprincipen, sa Ingvar. Han hade räknat om från frekvenser till vågor och han måste ut och pröva sina vingar.
Men... ingen ville förstå, bara jag som frågade varför...?
Varför blir det vågor över huvud taget, och varför går vågorna fortare och fortare när Einstein påstått att hastigheten är konstant...
Konstant och konstant, min chef på Stadsingenjörskontoret klargjorde tydligt att ljuset alls inte rörde sig med konstant hastighet genom olika material. Genom glas går vågorna impulser saktare än i luft, och de går ännu saktare genom ännu tätare material. Javisst ja, ljusets hastighet är 300 000 km/s i vakuum.
Finns det vakuum? Vänta får du se...
Ingvar menade att ljus från en stjärna rör sig i vågor och att dessa vågor förlorar energi på dess väg genom rymden. På så sätt blir rörelsens frekvens lägre och våglängderna längre, och de förändras på ett konstant sätt som ränta på ränta; alltså med 6.626 x 10 upphöjt till -34 enheter/s.
Men... om frekvensen minskar och ljuset går från blått mot rött och längre vågrörelser måste det väl vara något som gör motstånd, och således måste det finnas något där som står i vägen; vad är det.
Den sista frågan levererade jag själv, och får själv stå för publikens burop, vad är det som är i vägen, och vad är det som får mig att tveka...motståndet...
Einstein och Marx resonerade sig fram till vissa bilder hur det förhåller sig. Varför skulle inte jag våga mig på en gissning, jag tror jag gör det:
När Ingvar predikade om sin vågförlängning som slår sönder den gängse vetenskapens gissning att himlakropparna far med en rasande fart bort ifrån varandra, Big Bang, fick han ingen med sig av dem som borde vara intresserade att lyssna på en idog amatör som studerat fysik i många år. Det var bara det att han fått en ahaupplevelse som var alldeles för enkel, och som helt stred mot vad de ledande fysikerna basunerade ut. Endast döden hejdade honom att gå vidare, och nu sitter jag fast i hans tänkande som bas för ytterligare påhitt av en amatör. Egentligen är det poesi, men ack så verklighetslik. Min alter ego ser allt i Kristinas trädgård, och han heter MoffaFridolin.
När ljuset rör sig genom ett tomrum som inte är något tomrum utan snarare något som man förr kallade etern, förloras energi på grund av kollision med andra strålar. Man kan se hur vattenvågor går rakt igenom varandra utan att tillsynes förlora kraft, men det vore ologiskt att tro att det är så att vågorna inte påverkar varandra, ett litet svinn borde det bli.
Detsamma gäller nog elektromagnetiska vågor, och i så fall kommer vågor från olika himlakroppar att bromsa varandra, och det är just därför rörelsen förändrar sin form när den rör sig från källan åt alla håll.
Det betyder att det finns en eter som man sade förr, och som de som sysslar med radiotelegrafi säger.
Vakuum är bara något som vi kan drömma om, eller vi kan säga att vakuum är fyllt med eter...
När jag förr var ute och cyklade märkte jag av fartvinden som bromsade mig, och när jag tog körkort fick jag lära mig att bromssträckan ökade med kvadraten på hastigheten (jag tror det var den potensen). Det betyder att rörelsen från källan bromsas upp mera vid höga frekvenser, eller skall vi säga tvärt om. Vi kan se den magnetiska rörelsen som en spiral som spirar genom rymden liksom ett grässtrå spirar upp genom jorden i Kristinas trädgård.
Spiralen är hoptryckt i början men blir mer och mer utdragen, på samma sätt som en istapp som hänger ner från takfoten.
Men hur kunde Ingvar säga att hastigheten ökar?
Ja om vi säger så här, brukade min arbetskamrat på Stadsingenjörskontoret säga:
Om vi lägger in rörelsen i ett koordinatsystem och låter amplituden vara vertikal och tiden vara horisontell så får vi att vågornas projektion förflyttar sig utefter den horisontella axeln, men... att fortplantningen egentligen sker i vågens egen sträckning där den drar fram med konstant hastighet enligt Einstein.
Min chef på kontoret, Nils Hedlund, skrev om Einsteins formel,
energin = massan x ljushastigheten i kvadrat på följande sätt:
Energin = massan x accelerationen x vägen.
Ljushastigheten = vägen/tiden x vägen/tiden = vägen x vägen/tiden i kvadrat.
Accelerationen = vägen x vägen/tiden i kvadrat.
Jag kan inte se vad det har med ovanstående att göra men vill ändå presentera hans tankar om Einsteins berömda formel där massa och energi är samma sak. Vi ser ju i Kristinas trädgård hur energin från solen förenar sig med mineraler i bladen och skapar frövippor i rabarbern. Först en knopp när marken tinat och kan leda mineraler från jorden, lösta i vatten. I knoppen ser vi redan ämnen för det som skall bli frövippor, sedan kommer stora blad och små vippor. En stjälk växer sig hög och med jämna mellanrum bryter det fram mindre blad med större frövippa tills endast ett litet blad och en stor frövippa når toppen där bara en eller ett par stora frövippor står fulla av livgivande frön. Stor massa i botten och lättare men värdefullare massa i toppen. Det är som Rudolf Steiners eterkropp och astralkropp.
För att fortsätta med Ingvars elektromagnetiska rörelse som är klar i så måtto att våglängden ökar med tiden och därmed även hastigheten. Om vi tänker oss att vågens projektion på den horisontella axeln är det vi mäter för varje sekund så blir den verkliga rörelsen längre än projektionen på axeln, och på så sätt kommer denna att öka när spiralen blir spetsig och axeln och rörelsen närmar sig varandra. Kan ske har jag krånglat till det här, det är faktiskt inget som jag vågar huvudet för, men å andra sidan är det något som inte lämnar mitt arma huvud.
Att Ingvars bekantskap har påverkat mig på det grövsta är klart som korvspad, och visst är det högst sannolikt att himlakropparna inte rusar från varandra i en kuslig fart. En sådan tanke kan förändra världen, och det är just det vi ser nu på vårt klot. Vi har haft en känsla av att det inte finns någon gräns för vår rovdrift av jorden och nu börjar hon göra motstånd. Detsamma gäller människors rovdrift på människor. Ungdomar i länder som styrs av diktatorer kan idag kontakta varande och gå ut på torgen, och 1917, under brinnande krig gick folken ut på torget och ropade efter potatis...
Elektromagnetismen är något som dagens ungdomar vet vad det är, och därför kommer vår syn på världen att ändras vilket vi vill eller ej...
Min svärfar sa det redan efter några månaders bekantskap...
MoffaFridolinsSagolikaStory...
Hej, det är sant att det aldrig blivit något av mig...
Ok, men jag tog ju ändå studenten...först i min släkt av arbetare.
Jag kan inte hjälpa att din tös var mig begiven, och så fick vi till slut fem barnbarn
(Rumpnissarna), och ett barnbarnsbarn (Lejonungen).
Vi skulle ju segla till Söderhavet, jag och KaptenPersson, FiaKanKälv och MesiasMedMesilen (de äro MammaMa:s ungar, samt Lilla i:s barn, FrökenPinYin och hennes lillebror MaskisenDartanYang. Men du har rätt det blev inget av med den heller, men ett stort hus byggde jag själv av nytt och begagnat. Det begagnade var av en lada i Järna, Herrvreten, som jag rev och körde över skogen; men det var väl inget särskilt med det.
Jo, vi skulle fara över De sjungande sju haven och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som blivit tagen av kannibaler.
Nej Moffa, FiaKanKälvs morfar, han somnade på durken då de närmade sig Mölnboån och därför valde hon fel väg. Pekade med hela handen som vanligt, och alla andra, utom Moffa som sov så gott och inte hade en aning om att hon valt att dra båten uppströms. Men...skall man till havet måste man följa med strömmen.
På det viset hamnade man i Lillsjön, och sedan i Långsjön (MilkRiver) och seglade bidevind ända till Nådhammar dit bröderna Lidholm kom 1858 och startade sin fabulösa verksamhet som resulterade i ett AB på hemmaplan, Mejerigårdarna AB, och Mjölkcentralen i huvudstaden.
Det var då man seglat in mellan land och den lilla avlånga ön som står i förbindelse med fastlandet med en stenbro som Moffa vaknade och fann att man hade seglat fel så in i hel....
- Att man skall få lov att vara med i alla detaljer, gormade han, nu måste vi vända innan vi seglar in i bron.
Så gjorde man det och nu blev det akterlig vind och hej vad det gick fort och man fångade vinden med seglen ställda åt varsitt håll så att båten gungade i sidled när man seglade in i lagunen som inte är någon riktig lagun, bara ser ut så från fönstret i den lilla stugan med vita knutar.
Aj då, så det kan gå... bommen for över från ena sidan till den andra och Moffa råkade stå i vägen och blev golvad igen. KaptenPersson for över bord på babord sida och FiaKanKälv på styrbor. FrökenPinYin tappade skotsnöret och MaskisenDartanYang bröt av roderpinn. MessiasMedMissilen låg under aktertoften och sov. Bomgippen åstadkom något högst märkvärdigt, hela skutan for med dunder och brak rakt in i Korpberget och bara AkterKastellet sticker fram.
Det var då man lade företaget på hyllan, och jag måste medge att min svärfar hade rätt i viss mån fastän han egentligen inte visste vem jag var.
Vem var jag då?
En gång spelade jag kontrabas på Nalen, Stockholms populära dansställe på 50- och 60-talen. Jag spelade också gitarr på Stallarholmen, och jag blev trea i stavhopp på Skol-DM på solbacka Läroverk. Dessutom gick jag från hantlangare till utsättare i Järna kommun innan jag fick ta hand om triangelnätet i Södertälje kommun och kartläggning av alla kommundelarna innan jag bröt upp och satte 6 hästar ute i vinternatten i Brunnsäng. Av det projektet blev det en ridskola i Tälje Skog och Ungdoms regi, Stall Bergtorp, men det räknas väl inte i på en småbondes rangskala.
En sak måste jag medge, min bruds pappa, död sedan många år, visade tydligt att han njöt av mitt strängaspel, och därför förlåter jag honom för de nedklenande orden i början av vår samvaro.
Nu kanske du undrar hur det gick med Rumpnissarnas projekt. Jo du, nog kan man säga att livet är fullt av överraskningar:
Det var när Moffa och hans Rumpnissar börjat förstå att Gud hade ett finger med i spelet, som man bildade Moffa&Co, med uppgift att utröna bröderna Lidholms historia. Hur de, och framför allt Hildemar som bosatte sig på Nådhammar, där Waldenströms och nu Jens Spendrup bor då och då, av nödtvång måste lägga ut sina upptäckter på webben för att rumpnissar i alla tider skall lära sig grunderna i
kartläggningens svåra konst, så att de skall kunna navigera förbi alla blindskär och följa den väg där den varma mjölkstrålen skvalade ut till alla kontinenter till Världens Barn...
Det klart att en har en viss längtan att ligga först bland de största; av den anledningen lät Moffa döpa om sig och heter nu MoffaFridolin:
Frisolin han är fin, han kan tala med bönder på bönders vi och med lärde män på latin... ett taget namn från Fridolins visor av Erik Axel Karlfeldt, en gång i tiden boss för Kungliga Biblioteket där jag var igår och letade efter Olof Hermelins annaler. Han gjorde en sockenvandring i vårdinge 1875, 1880 köpte Hildemar Hjortsberga, hans alster om vårdinge finns samlat på ATA, Arkeologiskt Topografiskt Arkiv på Historiska museet. Vill du se hans skrifter kan du maila dit och begära fram dem så finns de att skåda en dag efteråt. Detsamma gäller på Kungliga Biblioteket.
En lärorik dag var det igår, jag var egentligen på jakt efter en berättelse som skrevs av en bonde som var född i Tveta socken på en gård som heter Glibototorp där jag fått den äran att vara på sommrarna tills jag blev torr bakom öronen.
Stycket hette: Att vara bonde.
Den efterfrågade testen var skriven av David Axelsson och borde finnas på Historiska Museets Arkiv, som ligger i Garnisionen på Linnégatan 89 C.
Mycket att söka igenom, och jag fick ingen test med mig hem, men den kan komma fram vad det lider, och då får jag reda på det på min e-mailadress:
Moffas@Spray.se . Vill du vandra in i mitt underland kan du börja med:
http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com , välkommen, Rumpnissarna är alla över tjugo år och Lejonungen drygt ett år, tiden går...
Såg en prästperson gå på en terrass fram och tillbaka, vad gick han och tänkte på...
***
*
- För dem som är svaga i tron...
Har just sett SVT.play på min dataskärm...
En påve är vald, en italienare från Argentina, en grabb från en enkel arbetares familj, en Fransikus.
För tio år sedan blev jag bjuden på en resa till Rom; jag hade önskat mig det. Jag åkte med mina två döttrar, och målet var naturligtvis att se och uppleva Peterskyrkan och Petersplatsen i stort.
Vi skulle först gå till Sixtinska kapellet, men där var så lång kö så vi valde att gå alla trappor upp i Peterskyrkan. Först med hiss och sedan vidare i en trappa som blev smalare och svårare att gå i eftersom taket var låkt och lutade regält. Men vi kom flämtande upp till balkongen högst upp där man kan gå runt spiran. Jag tog några kort med min nya kamera så att man kunde se att mina döttrar varit där. Sedan lånade jag ut kameran till min dotter som genast tryckte på en knapp som låste kameran.
Jag hade naturligt vis tänkt mig att ta kort på Rom medan vi gick varvet runt, men så inträffade något som jag inte kunnat räkna ut i förväg; jag såg en svartklädd man gå på ett terasstak där det hängde tvätt. Han gick där alldeles ensam fastän han hade folk i sikte, och han gick och gick. Fram och tillbaka släntrade han sakta fram och tillbaka, det syntes, tyckte jag, att han tänkte djupt på något som plågade honom.
När jag sedan kom hem kunde jag inte glömma den ensamma prästen, eller var han biskop, där han gick och var vankelmodig.
Min hjärna bearbetade de här minuterna som jag såg honom i Rom och när jag vaknade nästa morgon hade följande hänt:
En ung präst i Peru stod framför altaret i en liten församlingskyrka. Han hade tagit av sig sin ämbetsdräkt och fumlade med något som han hade i fickan. Han var märkbart mycket nervös och tänkte på sin biskop i Rom och den helige Fadern. Som vi alla vet har den Heliga Stolen alltid varit emot priventivmedel, och den Påve som sitter på stolen tillåter inte prästerna att välsigna dessa medel som befriar kvinnorna i församlingen från den fruktan de har när deras män kräver att få sitt.
Nu har prästen fått fram det han letat efter och raskt trär han två kondomer på de långa ljusen i gyllene stakar som står på altaret. Han böjer knä och ber till sin Gud och fäller några tårar, sedan står han upp och går raskt ut ur kyrkan.
En konstig dröm, hur svårt kan det vara att få tänka fritt? Tydligen mycket svårt när en preventiv tanke är förbjuden.
På takterassen i Rom gick den biskop som prästen i Peru lyder under, och nu, när han i alla år varit sin Påve trogen, har han börjat tvivla. Hur skall han nu göra...ja, vad gör man...
Hur kan en människa som älskar människor vara så grym, tänker jag först. Sedan börjar en annan tanke gro i min stackars hjärna, mitt alter ego. Tänk om Påven, kyrkans överhuvud, och skarpaste hjärna, kan tänka längre än jag som inte gått i någon högskola, bara gymnasium och haft själva livet som skola. Tänk om han som själv haft en profan fader i sin barndom, en person som bestämde över allt, men som det senare visat sig också hade en hövding som bestämde över honom, som hade en överhet och ytterligare en överhet. Genom livet når vi allt högre i vårt medvetande, där vårt medvetande finns i vår hjärna, och i våra medmänniskors hjärnor, i vårt kollektiva medvetande.
Visst är det enkelt att se det så att det till slut måste finnas en som står under den som ingen ser: den Heliga fadern, Papa, Påven, färmedlaren av livets visdom.
Påven är då Guds tjänare och likväl allas tjänare. Påvens medvetande skall leda oss alla rätt, alla som tillhör hans kyrka. Hans rättesnöre är den heliga skrift som berättar om Jesus och Apostlarna. Skriften
tillkom 100 år efter Jesus födelse och den beskriver det tillfälle då den unga Jesus blev Kristus och började predika. Det var då Johannes döpte honom i floden Jordan. Från den stunden var han utvald att föra den kristna fanan högt.
På jorden fanns då många andra helig män inom var sitt kulturområde, Jesus kristus var korad att få sitt fäste i Rom, och den lärljungen som han byggde sin tilltro till var Simon Petrus, den apostel som kom att förneka honom tre gånger innan hanen gol. Men Petrus blev hans trogna efterföljare och ligger nu i den heliga kryptan i S:t Peterskyrkan.
Den nya påven, pojken från arbetarhemmet, som tog sig samma namn som Påve, som den fattiga munken, Fransiskus, och som sannorlikt har gett ett stort landområde invid Stilla havet sitt namn,
San Fransisko, där mina gener bor hos FiaKanKälv, mitt andra barnbarn som gett mig mitt skrivarnamn Moffa. Att det sedan blev MoffaFridolin beror på att jag ville vara ensam på nätet med mitt namn, och så är det just nu.
Fransisko, den nya påven som är den som de flesta kardinalerna tror på, lär vara den som vill att alla fattiga skall ha ett bra liv. Man kan säga att han är liberal på den punkten, men han är konservativ när det gäller prästen i Peru. Hur kan man förstå det, är hans tankeförmåga så mycket skarpare än min och mina närmaste vänner. Varför skall ungdomarna inte använda priventivmedel. Är det för att han måste säga ifrån när måttet är rågat. Har vi passerat sexgränsen. Redan de tio budorden förmanar oss att älska vår hustru och nöja oss med det. Det är på Moses tid...
För det första: Vem är Gud? Guld och Gud, så lika orden är för det beständiga. Solen är gul då hon står rakt upp på himlen. Många kulturer har hyllat solen som en gud. Men nu är det ordet, logos.
Varför vill inte kyrkan att ungdomar skall använda kondomer att skydda sig med? Dels för att det inte skall bli oplanerade barn, dels för att könssjukdomar inte skall spridas. Kan prästen i Peru ha fel där han arbetar för människornas väl i sin församling. Han om någon ser hur kvinnor lider; ett foster i magen och en unge på armen och en i handen, och så det där med hennes make som måste ha bekräftelse; och så säger Påven bara nej...nej...nej. Hur tänker han, som sagt var.
Kan det vara så att religionen är en rörelse som skrider fram mycket långsammare än allt annat i vår kultur. Den tid som vi vanliga dödliga kan överblicka är så kort. De som gått i klosterskolor och de som lärt sig till prästämbetet och sedan tjänat kyrkan i många år och blivit biskopar, har fått tillfälle att studera de heliga skrifterna långt tillbaka i tiden. Helig, helig, vad betyder helig? Helande eller innefattar helheten, skulle jag tro. De skriftlärda som sett bakåt kan förmodligen bäst blicka framåt, i alla fall brukar man säga så. Men det är också insividuellt.
Vad betyder ord som Ande, själ och kropp, eller Fadern och Sonen och den helige ande?
Anden är nog den kraft som finns i en människa, en församling eller hela Kyrkan. Själen är den enhet som fattar beslut, som ser bakåt och kan blicka framåt. Kropen, ja i den kristna religionen sägs Jesus Kristus vara Kyrkan. Fadern är den som vet och den helige ande är den kraft som får allt att fungera logiskt, att allt har sin gång.
Knullgummi, två stycken trädde prästen i Peru på höga ljus i gyllne stakar. Han gjorde det i förtvivlan precis så som Jesus då han blivit kristnad och hela livet därefter, ett kort liv då han måste strida mot de skriftlärda. Hans vånda var stor ända tills han stod där på berget och inväntade sin uppgradering, till att bli både människa och gud.
Men gud är logos, är ordet, är den saga som varje barn måste lära sig, vilket han bor i en kristen, eller taoistisk familj, en Romersk katolsk eller Ortodox kyrka, ja samma mönster måste följas i alla hem om barnet skall bli väl anpassat till sin stam.
Kan det vara så att det inte är meningen att människorna skall ha frihet att njuta av sexualiteten i det mått som gäller idag. Är det kanske så att alltför många faktiskt lider under tvånget att inte kunna säga nej. Det som händer nu, och har hänt under efterkrigstiden är egentligen promiskuöst sett ur den rättrognes synpunkt, inte bara för att missunna människorna, utan för att inta en priventiv ståndpunkt
som är fullt synklig von oben. Flickorna måste skonas; kanske de är för unga för att själva förstå.
Prästen/Biskopen på taket i Rom, lider med prästen i Peru, men också med människorna. Han har börjat tvivla på sin chef, sin "pappa", och nu måste han fatta beslut, vad skall alla kardinalerna säga, och hur är det med Påven själv, det får vi aldrig veta. gott nog om han har för avsikt att skydda dem som tillhör en lägre klass. Det viktiga är kanske att Fransiskus vet att den som är född där nere, liksom Jesus själv, kan bli störst i den allmännerliga kyrkan.
Så en dröm som Moffa fått uppleva:
De tre vise männen kom galloperande på sina kameler. De orienterade sig efter den stjärna som vi kallar Betlehems Stjärna. Ljuset från denna energikälla rör sig i en spiral och består av trenne nyanser. Det är blått ljus, gult ljus och rött ljus. Vad som särskiljer denna stjärna från alla andra är att det röda ljuset rör sig runt de andra strålarna, men inte kontinuerligt utan mera som Kungsmantrat i den buddistiska vishetsläran: Aaauuuumm. aaauuumm. Det röda ljuset kommer svepande och försvinner, så blir det bara blått och gult, så kommer det röda igen.
När de tre ljusbringarna träder in i stallet där det nyfödda Jesusbarnet ligger i krubban där åsnan står och äter, blir Maria helt förskräckt, och Josef ställer sig vid hennes sida, precis som ärkeängeln har uppmanat honom att göra. En av ljusbärarna tar då fram en påse ur vilken han plockar upp ett chips, ett Kristuschips i form av ett oblat som han ger till Maria.
En annan av ljusbringarna tar till orda och säger: Vi har kommit från ett land där man kunnat se att världen behöver en representant för den kristna tankesmedjan, och vi har valt ut er två (vänder sig mot Josef och Maria) som har ett pragmatiskt sinnelag. Ni är båda judar, men er son kommer att bli en kristen.
Maria tar emot Kristuschipset och lovar att tänka på saken, och de tre vise männen tackar och ger sig av hemåt. Efter två sömnlösa nätter ger hon sitt barn den oblat som hon förstår måste bli den ledstjärnan som hennes son och hon själv måste följa. Logos har blivit elektromagnetsik logik...
Många frågar: - Vad är lycka? Och jag har funderat och funderat. En dag fanns svaret där utan att någon frågat: - Lycka är att lyckas, så enkelt är det faktiskt, för enkelt kan det kanske tyckas...
***
*
- Balans och livsglädje...
Lycka är att lyckas...
Vad är sann lycka brukar man fråga, men aldrig har jag hört något svar som varit heltäckande.
Inte är det pengar, men pengar är viktiga. Utan pengar idag är man fattig, och är man fattig är man olycklig.
Nog har hälsan stor betydelse, men man kan vara rätt lycklig fastän man inte är kärnfrisk.
Goda vänner som vill en väl har stor betydelse, men är man en människa med stark själ kan man vara glad ändå och verksam i det man håller på med.
Friska barn och föräldrar har stor betydelse för hur man mår, men lycka är något större.
Lycka känns ända in i själen, vad nu det är för något?
Om man bara ljuder ordet själ låter det som själ förståss, men även skäl och stjäla. Kan det vara så vansinnit slumpartat? Nej jag tror inte det.
Själen är den vi talar om i samband med kropp och ande.
Skäl ser jag som i meningen vägskäl, eller något som delar sig.
Att stjäla något innebär att jag först väljer ut något jag vill ha, och sedan utför handlingen.
Själen är den funktionen i en människa som väljer. Är man själstrött orkar man inte välja, och det är det man kallar att vara obalanserad. Själen vinglar hit och dit i livets villervalla.
Vi kan med fog säga att vi har utrett vad själen har för funktion i en människa (i ett lävande väsen också förreaten, i varje själ, i det som lever).
Varje själ har skilda motiv på livets stig.
För att orka gå mot målet måste vi ha energi och det får vi vid cellandningen, och den sker genom att hjärtat pumpar runt blodet atomer som är lastade med syre genom andningen.
Andningen, andningen är en bärare av anden som är en del av den totala kraften som strömmar till oss från alla himlakroppar in mot solsystemet. Först från vår egen sol, men sedan från ett nätverk av strålar från andra himmelska kroppar. Där har vi anden som vibrerar och bär livet i varje själ.
Kroppen, ja den består av materia, som också består av energi enligt Einsteins formulerin att energin är massan gånger ljushastigheten i kvadrat (E=mxCxC).
Men vad är då lyckan?
Vi strävar efter något och motstår alla krafter som vill slå undan benen på oss, men hur det nu kommer sig får vi in ett lyckokast och träffar mitt i prick; då blir vi lyckliga...
Alltså: Lycka är att lyckas...för enkelt samband kan det kanske tyckas!
En saga är det, men varför inte. Något håller på att hända när det är flera grisar kring en ho än det finns plats; jag menar Stockholm. En led från huvudstaden till Nådhammar, Arlas källa kan visa vägen..
***
*
- I pilens riktning...
Tänk om, det är tvärt om! Tänk om det är tvärt om?
Mina tankar om en pilgrimsfärd från S:ta Clara Kyrka mot Mejerigårdarna i Vårdinge har tagit en helt ny vändning. Det stod klart för mig när jag tänkte över vilken väg Hildemar på Nådhammar, han som står som grundare av Arla tillsammans med sin bror Wilhelm, riktade mjölkströmmen från säterierna i Vårdinge socken. När tågen började gå förbi Mölnbo station från vändpunkten i Sparreholm år 1861 passade han på att lasta mjölken vid stationen i Mölnbo och hämta den vid Norra Bantorget i huvudstaden, där man hade sin lastplats på en stor tomt mellan Torsgatan och Dalagatan, där man sedan hade sitt huvudkontor tills man gick upp i MD Foods, ett danskt företag, och blev Arlafoods.
Inte nog med det... huvudstaden exploderade vid den tiden. Folk från när och fjärran miste sina arbetsuppgifter då ångmaskinen kom till heders i jordbruket. Maskinerna ställdes upp i tätbebyggda samhällen och drog arbetskraften till de fabriker som kapitalisterna byggde; och skapade en helt ny kultur i vårt avlånga land. Från jordbrukssamhället till industrisamhället...
I Södertälje byggdes fabriker där man tillverkade maskiner för mjölkhanteringen, och eftersom tågen gick längs banan till Södertälje och vidare mot Stockholm kom arbetskraften utifrån och in mot fabrikerna.
Därför tänker jag mig en läroanstalt i Vårdinge som jag skämtsamt kallar MilkRiverUniversity, en mängd bloggar på nätet som beskriver Vårdinges storhet under Hildemar Lidholms tid. För att nå ut till backpackers och andra ungdomar som kan tänka sig att immigrera till den här delen av jordklotet skriver jag en story om barnen som växte upp i Hildemars skugga: Anna i Oxviken, Johannis från Orrlöt och Hanna-Vanna i Svartputten, samt vandringsmannen Ulrik i Dalen; jag tror det blir en musical, en bok i alla fall, med många kapitel på nätet...
Ett smakprov på mina formuleringar kan du få om du går in på: http://WahlingeMarket.blogspot.com
där du finner mina romanfigurer. Men det börjar inne i stan (Södertälje) på ett fik som Vatt-Annas dotter driver. Det heter Syrrans Café rätt och slätt, och ligger i det gamla trähuset mellan Kanalen och Kyrkan intill Stora Torget. Det är där de träffas med sina respektive, och det är där deras berättelser blir offentliga genom att Vatt-Annas son, Aron, eller som hans mor säger: - Amoralen, som hon inte är helt säker på om det är prosten, som för övrigt sitter med till bords på fiket, eller om det är mjölkpatron, som är hans far. Det är amoralen som först har tankar om en teater, den man idag känner igen som ÖkneboHäradsteater.
Mjölkpatron har fått Nordstjärneordern och kallas även Riddaren Hildemar Lidholm, och det klart att det ligger nära till att något sammanträffande mellan hans unga mor, Anna, och han kunde ha inträffat i Mjölkrummet, det var ju så förr i tiden. Men det kan även vara den unga kandidaten som hon träffade några varma sommardagar när man trampade i höet på skullen. Något hände där under StoraGranen nere vid sjön...där färjan gick över från Sandviken till Tvetabergs ägor.
Sålunda har allt vänt i mitt arma huvud och det är en strid mellan Moffa och hans antagonist Kamrern; vi får se vem som vinner. När det hela är klart åt vilket håll pilen pilar iväg med vår Pilgrimsfärd kommer Fridolin, som är talesperson för båda, att höra av sig...
Förmodligen kommer ABBE´S/Vårdinge/Mölnbo att bli en turiststation varifrån alla vandringar går ut i världen, på samma sätt som mjölken från Mejerigårdarna en gång nådde Världens Barn.
Det är Pilrimsfärderna och MoffaFridolinsMellanMjölkSafaries, samt båtturer på Flodområde 63, för att inte tala om General Pedals cykelvägar med cykelstationer här och där så att man kan kombinera olika turer. Naturligtvis finns också idén om Kalleblomqvistare med GPS med i spelet, ett bra sätt att umgås över generationsgränserna.
En titt på klockan och du rusar iväg; ett möte, en måltid, eller bara något som du själv hittat på. Och så frågar du när allt detta skall bli färdigt; jag svarar: - Aldrig kanske... kanske nån gång, eller nästa år, vad vet jag? Det är förmodligen inte det som är det viktiga, men alla dessa nedtecknade tankar kan ge upphov till andra tänkares tankar; viktiga för framtidens barn.
Nu står jag mitt mellan förr och framtiden, och jag tror att det är viktigt, nej jag vet att det är viktigt att ha historien med mig när jag fattar beslut. Därför har jag lagt ut allt detta som nu finns här på nätet... och det kommer mer, det vet jag bestämt, eftersom jag vet hur det har varit förr. Det kliar i fingrarna, och lusten att lära är stor; därför ses vi igen, här en annan gång...på leden...
- Men pilen då? ropar Moffa.
- Tidspilen går aldrig bakåt, säger Kamrern, men...
- Jag kan säga er, säger Fridolin tvärsäkert, angående pilgrimsfärden, vänd om, det är tvärt om nu, utvecklingen vänder pilen runt och tillbaka till landet där det finns plats för barn att leva ett sunt liv tack vare goda investeringar och en gammal genuin kultur...
***
*
- Vid den här tiden blommar malvan med hundratal skära blommor. Rätt vad det är finns hon bara där i flera veckor, sedan är hon borta igen.
Malvan...
Utanför fönstret vår malva står,
hon blommar så rikligt år från år.
Här inne min dagliga bordsdam är,
bedårad av mig hon är mig så kär,
men åren de går... hon får
allt flera gråa hår...
***
*
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sex
I första klass vi kramade om varann,
i andra klass hon plötsligt försvann.
I tredje sågs vi på håll en dag,
en sorglig känsla hade jag.
Men i fjärde ring fick jag en ann,
dock, hon i första mitt hjärta vann.
Barna hamnade sen på varsin sida,
dina Yin och mina i Yang,
Ack vad människor måtte lida...
Dikten inspirerad av Diana på Poeter.se .
Min egen adress är Poeter.se / Jerry Linder .
- En ny rörelseform har uppenbarat sig i min arma skalle. Jag beskriver den lättast med en elastisk knappsnurra där de tvinnade trådarna tvingar massan mellan hålen att vända, medan massan i övrigt på ett konservativt sätt (trögt) fortsätter som om ingenting hänt...
- MoffaFridolins ekonomiska värld...knappsnurrans princip...
...inspirerad av Hilma af Klint
Låt oss förstå att vi inte kan fatta allt!
Låt oss på nytt ana Gudarnas vishet!
Låt oss anta att vi bor i en skärgårdsvik!
Låt oss inte ge upp!
Förlåt oss, vi har än en gång överskridit våra gränser...
Med detta perspektiv på livet vill jag förklara mig, sa MoffaFridolin.
Jag är ingen fysiker och ingen ekonom, men jag är mycket nyfiken på livet, och därmed också på döden. Jag läser med förtjusning populärvetenskapliga verk, och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler och konstanter och jag känner mig djupt berörd. Inte för att jag fattar allt eller tror mig någonsin förstå, men jag strävar upp mot ljuset efter bästa förmåga. Jag samlar argument och jag kommunicerar; jag lever...
Rummet välver sig och griper tag i tiden. Tiden denna dolda kraft som driver pengaflödet ständigt framåt uti svängande krumbukter i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av investeringar med tiden och till slut får inte rummet rum och byter formen till en marknadsny och rymligare rymd. Och cooperativa former skapas ständigt medan klockan går och går och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra, medan tanken överskrider det som tänkts av andra. På min röda tråd är knappen trädd och utan den så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske, att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd och höjd, gestaltar sig som förr. Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt nya former allt som tiden lider, allt som sol och måne vandrar värdigt över land och hav, över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav... allt är ljuv musik...
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla myror är den andre lik. Ut i världen går hon för sin näringsskull, hem igen med hela famnen full. Ser hon skogens rand och anar cosmos, ser hon tingens inre med sin lilla hjärna, ingen vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död, alla tarvar mat, den enes död den andres bröd, allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon egen frihet eller går vi fram på smala stigar, trampade från år tillår utav nya individer som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna innifrån, får vi trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda två, det finns alltid nya vägar man kan traska på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten lagas för vår resas färd. Där skydd för köld och regn kan ges och ungar födas, där lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld. Impulser mäts som massan gånger farten. En enda spark av någon mitt i baken, och genast ramlar du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort sekund och allt i rummet har fått fnatt, och upp i fönstret hoppar husets katt, och välter krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund...
Katten på rottan och råttan på repet, impulserna kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade, slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på glömskornas stig... allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank och speglar mast och bord. Båten den driver med vinden som krusar och leker i vatten och rår, medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan av jorden, där massan av urberg sin omdaning får. Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas mot sandstenens fuktiga rand, medan tiden bevakas av tinget i urmakarns hand. Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat och örat har vant sig att se eller höra. Varje dag har sin börda och lättast är det som vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen en nyvunnen sanning kan ljuda, anden och själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som slår mot min strand. Hela världen är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas, men vågen är lika ändå. Igår och idag är de samma sorts vågor som vältrar sig fram, men jag ser nu hur formen har ändrats till spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana, och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess vågor som jag skönjer i näckrosens damm. Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros har sitt ödes roll, ingenstans är det synkliga givet, ty den rosens natur är ett såll. Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar kan spira in, för att värma och kyla och nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av tidvågen fram, till ett mönster som rör sig stabilt liksom törnrosens stam. När en humla bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta att nektarns sötma bär grunden till rötter som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att se vad det lider, att den tid som vår klocka ger, är en tidrymd bland många tider, det finns flera, ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens spår där den står, ändå blommar den blomman för evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår.
Det finns ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå förbliver den till liksom tiden som tickar och går. Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar däri, bär atomen på samma mönster på samma mönster, den tar åt sig av energi. Den tar och den ger beständigt, den formar och omformar sig, elektronerna surrar frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av livskraft som söker en strand. Men under finns under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt söker ett hus.
Ljuset bär lviet på jorden. allt är av ljus i sig, som söker sig ständigt mot mörkret som lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset, ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form av ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare bättre tid, ty för evigt är kampen mot mörkret en inre strid i dig. Varje dag har sin egen plåga, varje dag sin egen strid, men i tider då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar mot okända mål. Varje liv är en svängel som pendlar med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas förevigt med ordning i kaos, i gudarnas famn.
***
- Att dela med sig...en enkel vers...
Tillsammans...
Du har en äng,
led dit en häst.
Flickor tycker om hästar,
pojkar tycker om flickor.
Låt pojkarna slå gräset!
Mammor och pappor
och små barn;
vi har en äng...
***
- Ingvar, min vän, är död nu. Han lämnade outplånliga spår efter sig i min hjärna, jag bär hans arv vidare, liksom Jesus bar sitt kors ända fram.
Min vän brann upp...
Vi strålade samman där hästarna gick och betade. Solen gick ner, dimman lade sig på gräset och månen kom fram när mörkret belägrade hagen.
Vi hade så mycket att säga varandra. Han hade funnit något och jag måste höra vad det var.
Ingen hade förut förstått honom, och så kom den ena meningen efter den andra. Jag förstod att det var något stort, därför bejakade jag honom.
Till slut stod vi i mörkret och Ingvars fru kom ut på balkongen och ropade:
-Ingvar kom in och lägg dig nu! och så bröts förtrollningen; vårt samtal varade i 30 år...
Steg för steg blev jag medveten. Vi reste tillsamman och besökte föreläsningar och Ingvar tog till orda, men ingen tycktes kännas vid det han sa. Han hejade på forskare, professorer som han sökt med brev, per telefon, men ingen ville kännas vid honom. Jag stod vid hans sida. Han var en envis person och sin idé höll han ett stadigt tag i, ingen tvekan om upptäcktens sanningshallt; åren gick...
Så blev han bröstsjuk, hostade på väg till ABF-huset där han skulle föreläsa, inget utom döden kunde stoppa honom...
Vad hade han funnit?
Det kanske är lite svårt för kreti och pleti, men varför det? Beror på var man levt sitt liv; kanske nära vatten, en älv, en sjö eller stora havet; det handlar om vågor.
Från en stjärna, en sol, långt borta kommer en stråle, mycket energifull i början.
När den närmar sig dig på natten blir dess styrka svagare och svagare, samtidigt som strålens rörelsemönster förändras hela tiden. Den far genom rymden som en spiral, eller varför inte som en stor istapp som hänger från takrännan.
Först är frekvensen hög samtidigt som våglängden är liten, till slut blir frekvensen lägre och våglängden längre. Samtidigt blir hastigheten högre utefter en rak linje från källan. Det betyder att vågen har samma hastighet hela tiden, just som Einstein har sagt. Våglängden gånger frekvensen är ca 300 000 km per sekund i vakum. I vatten och i glas är hastigheten lägre på grund av tätheten.
Till slut blir rörelsen ett rakt sträck.
- Varför blir rörelseformen som den är, frågade jag, men fick inget svar, men jag vet att den blir som jag sagt, sa Ingvar, jag har räknat om Planks formel där han använder våglängder, då får jag en dämpad spiral.
- Du förstår, sa Ingvar, med min iaktagelse kan jag anta att vetenskapen har fel då de påstår att himlakropparna rusar från varandra med en stor hastighet, nej det är ljuset från dem som förlorar energi till omgivningen, det kallas rödförskjutning. Ska det vara så himla svårt att ta till sig?
Hur många amatörer röner icke samma slut som Ingvar, men har han rätt?
***
- Vaknade en morgon hade haft en dröm om en knappsnurra av renaste ull...
Bara en knapp...
Aum, aum, aum, massan roterar i sina trådar gjorda av ull.
Jag minns snurran min mor gjorde när jag var liten, den hade ett harmoniskt ljud,
likt munkarnas mantra, vilken dold sanning finns däri.
Jag svänger den häftigt runt runt sedan drar jag ut och släpper in, och se, den lever sitt eget liv bara jag varsamt följer med; ut, in, ut, in o.s.v...
Är jag klumpig svajar systemet och så är där bara en knapp uppträdd på en tråd.
Nästa morgon har snurran vänt sig 90 grader, höger hand är Gud,
vänster Djävulen, annars samma snurr.
Jag ser hur trådarna tvinnar sig om varandra, än åt vänster än åt höger och massan runt fästpunkterna följer med.
Massan skicktar sig, drives runt av spänningen i trådarna, först längst in, sedan allt längre ut mot periferin.
När trådarna byter varv följer centrum med, men massan i övrigt har sin konservativa lunk tills hela massan följer med det revolutionära varvet tills även detta har konservativ karaktär.
Allt detta sker tills tråden går av och allting ebbar ut;
kvar är bara Gud och Djävulen...
***
*
- Med en häst i grimman slog han sig ner nordost om kyrkan; många hagar blev det...
Det kom en man från Gnesta...
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget större fel på honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det; eller?
Han hade läst en massa trams och
fått griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom.
Men det kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli n´åt fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen, och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och människorna
kom och fråga:
Vi förstår inte, vad är det igentligen du håller på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig; och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde väl inte vara riktigt klok ändå,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också; här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det skall bli...
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
"De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de", tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Men nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel... är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken
och ännu kunde man inte skönja några
skarpa konturer av hans skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej det syns inte än!"
Underlig man det här, att han inte ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och om
filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidre.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han höll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. så han tog fatt i spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva i den
ångande jorden.
Nu måpste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ner här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det skall bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare!
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men
detta var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se; just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig".
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sa mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK" på, den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket. det så kallade kulturfolket,
och sa:
- Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten raststuga
med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglar örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade riktigt lett åt rätt, håll men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner till rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. det bästa var att där flöt
redan små strömmar. små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
- Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De Tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en idé!
Låt oss flyga bort ett tag så kan jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och Biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var, men vad hade han i ränseln?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
dem som har öron till att höra, och ögon till att se.
"Följ Moffa längs vägen till Våhlinge Marknad!"
***
*
- I samband med Vårutställningen blir det alltid ett besök på matstället bredvid...
Blå Porten...
En mässa som förmedlar glädjen av att slöjda.
Sannerligen, sannerligen,
det är fröjd att gå igenom dessa salar;
alla vackra ting.
Från riket har man samlat sköna alster,
i varje rum finns folk som kan förtälja någonting.
Stegar fram till flickan uti hembygdsdräkten,
frågar om n´åt tema eller så.
Sa det vuxit fram en trend som tagit död på lusten.
Skaparkraft som fanns en gång finns inte längre kvar,
men känsliga personer har rest runt och fångat upp,
och nu så finns den ändå här och var.
Riv ner, bygg upp, den nya tiden gryr;
föråldrat är vårt gamla äventyr.
Tänk, ett träd.
Först gror ett frö på marken, en idé,
den växer upp och blir en mjuk och smidig vidja.
Det är en ny produkt,
en rörelse,
en organisation,
om du så vill.
Med tiden, om det vill sig väl, så växer stammen till
och den blir lång och grov.
Den når sin fulla höjd till sist
men ännu blir den vidare
för varje dag och natt och dag,
precis som jag.
Och nu är trädet moget,
ingen massa produceras mer;
och flickan ler.
Kanalerna som transporterar näring upp till toppen
lyfter inte saven nog,
och likaså med flödet ifrån kronan ner till roten,
gör att det blir kallbrand uti foten.
Den blir förstockad med ett hål,
en ring,
däri finns nästan ingenting;
bara nya groddar och idéer.
Karin, Karin, olycksfödd,
vi kommer nog ihåg,
ro hit en motorsåg.
Tiden övermogen,
vi ska nog förnya skogen.
Saliga martyr,
oändligt var vårt stora äventyr.
Bort med hela skit…, jag menar lorten,
men först en dubbelmacka på Blå Porten.
***
*
- Efter år av skrivande trädde en karaktär fram genom att barnbarnet kom med utsträckta armar och ropade: - Moffa, Moffa, Moffa... så började han leva sitt egen liv tills Fridolin kom; MoffaFridolin, ensam på www...
Lapptäcket...
Min vän, livet är som ett lapptäcke.
Varje stycke är som ett kapitel på vår vandringsfärd.
Romanen får sitt namn efter handlingen i boken.
Det kom en man från Gnesta, så börjar historien om Fridolin. Den handlar om en människa som funnit något.
Så småningom presenterade han sig som Moffa, eftersom han hunnit bli morfar för fem ostyriga barnungar.
Men varför heter han Fridolin?
Jo, i sitt sökande efter sin plats på jorden, sitt ständiga grävande och trevande åt olika håll, kom han på något som han ville berätta för Gud och hela mänskligheten, därför blev det Fridolin, efter Erik Axel Karlfeldts Fridolin, som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin.
Moffa har ett maniskt begär av att frälsa världen med sin vision som han innerligt önskar delge alla barn, barnbarnen och alla ungarna på gatan.
- Jag hade bara två önskningar, sa en av våra stora författare, "förklara hela naturen och revolutionera hela mänskligheten".
Det är naturligt att ung människor söker sin identitet, sin plats i mänsklighetens brokiga vävnad. Kanske är det ett av hennes yttersta mål.
Det gäller att samla så många värdefulla lappar som möjligt och fästa dem vid bården så att mönstret till slut ska träder fram.
Men alla lappar passar inte in i formen. Några kommer för alltid att skämma, hur väl vi än försöker dölja dem. Bäst vore om de aldrig kom med, men hur skall vi någonsin veta…
Då och då är det bra att stanna upp och bara vara. Mönstret kommer som en baksmälla. Medvetandet kommer efter, som man säger.
Sitt bara still, gör inga överilade handlingar. Betänk att bilderna bara är schabloner.
Om vi vore vackra, friska, rika och intelligenta, men nu är det ingen film vi spelar i, … vi måste handla som om… det lyckliga samhället gick att skapa… och… som om …den normala familjen existerade.
Vi måste bygga upp motiv och motivera oss, så att själen hänger med.
Det är själen som väljer.
Kanske når vi en gång fram. Men ändå…! Missar vi målet måste vi börja om på nytt igen, precis som fåglarna och myrorna när deras bon blir raserade. Så har det alltid varit.
Min vän, jag vet att du har en särskild förmåga i trängda lägen.
Men, sätt dig ner ett tag. Se dig omkring och ana dig till din plats i omgivningen. Byggnader, vägar och stigar, träd och buskar. Människor framför allt. Du är värdefull, där du sitter, tänka sig.
Skriv ner några rader, du kan ju skriva. Låt texten handla om dig själv och ge tankarna fritt spelrum. Önska dig ett rikt liv i det goda samhället. Ge inte upp. Jag lovar att du kommer att upptäcka ett och annat du inte varit medveten om tidigare. Det normala ser
du snart som ett statistiskt medelvärde. Så kommer det alltid att bli.
Tidsandan förändras då vi väljer nya värden på parametrarna, men var och en måste självklart välja stycken till sitt eget liv.
Alltså… det gäller att finna användbart material till varje kapitel.
Var inte rädd, backa inte för en dyster lapp, den höjer bara värdet av de andra, säger den som förstår sig p´åt.
Lycka till med ditt fria skapande!
Läs gärna texten som är skriven för dem som har öron till att höra och ögon att se, dokumentet heter: Längs vägen till Wåhlinge Marknad. Kapitlen räcker nu till bården i Moffas eget lapptäcke. Många bitar fattas, men han börjar ana vem man möter Under Stora Granen:
Moffa himself ! ?
***
*
- Så illa kan det gå...
Korpens varning...
Korpen flyger på lätta fjär.
Solen skiner i gläntan,
mössen dansar
på hällen
där.
Vargen kommer!
Mössen stannar och lyss.
Smyger ljudlöst i skuggan,
där trastarna
sjöng helt
nyss.
Musen darrar!
Skogsrån lockar med svarta hår.
Skiner gör solen i vassen,
vågorna skvalpar
och gäddan
slår.
Korpen spanar!
Vargen ligger på ängen still.
Trasten sjunger i gläntan,
mössen roar sig
strax
intill.
Korpen varnar!
Flyger så lätt över kärr och myr.
Synranden skymmer solen,
jorden kretsar
och dagar
flyr.
Stugan i gläntan!
Mössen vågar sig fram till den.
Gömmer sig hastigt undan,
Svensson har rest
till stan
igen.
Korpen varnar!
Ingen som ser och ingen som hör.
Slutet nalkas där inne,
trevar sig fram
genom kolsvart
rör.
Vargen ylar!
Livet tog slut i en proppcentral.
Skogsmöss har brunnit inne,
somnade in på
Törnrosas
bal.
Döden på en pinne!
Barnen från gläntan hittar ej hem.
Gjorde sitt eget solsken,
som värmde
och bländade
dem.
Korpen anar!
Fyller visst åttio år i år.
När solen gick ner,
åt han rester
av rivet
får.
Minnet sviker!
Det strålar i människobarnens sår.
I gräset har ulven på nytt
lämnat
blodiga
spår.
Korpens varning!
Vargen och du lika ynkligt små.
Själar som möts,
i
himmel
blå.
Korpen har varnat!
***
*
- En idé, ett frö bland skog och ungdom, universum är som en trädgård där himlakropparna föds och dör liksom blommor, träd och buskar; jag lyssnar till bruset av elektromagnetiska vågor...
Humlands lovsång...
Ja du vet säkert vad man säger om humlan...den är inte konstruerad för att flyga, men ändå...
Så är det också med Moffa i den version som vi känner honom i alla dessa bloggar. Men spanar vi bakåt i tiden skall vi finna ett och annat som kan göra mig själv förvånad, ty förutsättningarna för vissa spår i tiden har inte alltid varit de bästa.
Inte så att dessa spår är särskilt märkvärdiga i ett alldagligt perspektiv, men med utgångspunkt från en etta på Gulagårna har han fått vara med om en del som han aldrig vågat drömma om.
Stavhoppställningen stod där vid sandlådan som vi tagit bort sargen på, och ribban kunde höjas allt som tekniken utvecklades. En meter och sjuttio centimeter var väl inte så mycket, men tre meter räckte för att bli skolmästare på gymnasiet; och när vi var två från vår gård som kom trea och etta på skol-DM på den skola i Stjärnhov som Jan Guillou gick på, tyckte jag det var stort, även om det var jag som kom trea. Min lekkamrat hoppade tre och sextio; övning ger färdighet, så sant så sant.
Att sträva uppåt är humlans idé, strunt i vad man säger, det finns en vilja som övervinner gravitationen. Ja just det, så är det även för Moffa. Men kommer gravitationen uppifrån eller nerifrån.
När jag efter alla turer i mitt unga liv kom tillbaka till min barndoms stad med en häst i grimskaftet blev ungdomarna i Brunnsäng alldeles vilda, och när ännu några hästar importerades och släpptes på bete utanför Ingvars boplats, då började idén om en förening spira i Moffas huvud. Man samlades kring köksbordet hos Kristina och Bosse Folker var med. Han arbetade som konsulent för en förening som heter Förbundet Skog och ungdom. Genom hans medverkan blev det runt hästarna en idéll förening som heter Tälje Skog och Ungdom.
När Moffa stod en kväll och tittade på hästarna, när de gick och åt av det saftiga gräset, kom Ingvar ut och hälsade. Vi började prata om ditt och datt men snart var vi inne på Ingvars favoritämne: fysik.
Vi blev stående där så länge att solen gick ner och dimman lade sig över gräset och mörkret vann över ljuset. Vi stod där och vetenskapade tills Ingvars fru kom ut på verandan och ropade:
Ingvar kom in och lägg dig nu!
Vårt samtal varade i 30 år, och när nu Ingvar är borta, lever vårat samtal ännu i Moffas hjärna.
Av en idé i Moffas huvud växte Tälje Skog och Ungdom fram. Man kan säga att det var ungarna på gatan som bildade själva kärnan. Det var Vicka och Birgitta bland flickorna, och Kristian och Krister
bland pojkarna. Skolan och fritidsgården blev involverade, men då man frågade kommunen om hjälp sa man att det inte fanns pengar till det här projektet. Dock fick man senare arrendera ett litet ställe som förr tillhörde Viksberg, det heter Bergtorp. Idag står det Stall Bergtorp på skylten ute vid vägen.
Det blev en aktiv ridskola av Moffas idé, men som alltid når man sällan ända fram. Moffas idé var en 4H-liknande verksamhet.
Skog och Ungdom kommer från 4H, det var 1962, och Studiefrämjandet kommer ur Skog och Ungdom. När föreningen runt Rudolf, Moffas häst som bara var ett år när han släpptes i hagen hos Carapi nere vid Ragnhildsborg, bildades hade man studiecirklar om hästen, och det var just genom de här organisationerna som allting växte fram. Kraften fanns hos ungdomarna själva, men Moffa var den som styrde de första sex åren tills han tog slut och där har vi ett levande exempel på Ingvars fysikproblem.
En stjärna långt borta sänder sitt ljus mot jorden och mig själv då jag vänder blicken mot den. När den elektromagnetiska rörelsen avlägsnar sig från källan är den full av energi, men... allt som vågrörelsen närmar sig jorden förändras bilden av frekvens och vågrörelse. Den energirika rörelsen har stor frekvens och korta vågor, men när energin minskar blir frekvensen lägre och vågorna längre.
Inom fysiken kallar man det för dopplereffekt; det vill säga, rörelsen går från blått till rött. Den rödförskjutning som astronomer talar om betyder att himlakropparna fjärmar sig från varandra. Allt från Big Bang är allt på väg ut mot något oändligt, och idag säger man att man nått den yttersta randen genom sina mätningar med de största instrument världen sett.
Ingvar hade en helt annan syn på detta. Han menade att man tolkat sina mätningar fel, och den rödförskjutning man ser är beroende av rörelsens förlust av energi under resans gång, ungefär som när man har tanken full när man åker hemifrån, och hela sträckan fram till mål har en åtgång som slukar bensinen tills tanken är tom.
Precis så var det med mig. Full av energi startade jag med min idé. Gällde både kropp, själ och kapital. Efter flera års kamp mot makterna tog kroppen slut och kapitalet minskade oroväckande.
Verksamheten tog stryk av detta, och till slut måste jag kalla på hjälp. Det var då Veronika kom in i bilden och jag själv blev frikopplad ett tag.
Hela tiden hade jag kontakt med Ingvar och jag frågade honom varför frekvensen minskade och vågorna förlängdes. Men det kunde han inte svara på. Han hade stöd för sina idéer hos en nobelpristagare som var samtida med Einstein. Han hette Plankt och är kvantmekanikens fader.
Plank studerade energier och kom fram till en formel där en konstant energi visade hur elektromagnetisk rörelse breder ut sig. Men när Plankt ritade upp en kurva över förloppet kunde ingen förstå den, men Ingvar använde sin magkänsla och räknade om våglängder till frekvenser till sin kurva, och de då blev bilden annorlunda, den blev en dämpad spiral.
Hade inte Veronica kommit hade nog verksamheten dött ut.
Nu kom en ny kraft in i leken med erfarenheter som passade in i det skede som föreningen var.
Det går åt åtskilligt mera energi att starta upp något. När verksamheten väl funnit sin form går det lättare. Idag har verksamheten nått sitt maximum antar jag, nästa fas ser jag som ett måste.
Vad skulle det vara?
Jag skall fortsätta där Ingvar slutade. Han ansåg att världen är konstant, men att den elektromagnetiska rörelsen förlorar kraft på vägen bort från källan. Han ville inte ge sig in på vad det var som förändrade rörelsemönstret, men det ville jag. Jag tar mig själv som ett fysikaliskt exempel.
Jag har för högt blodtryck. För några år sedan fick jag en medicin som heter Betablockerare. Ett litet piller om dagen fick mitt hjärta att slå saktare och det gjorde att blodet inte strömmade så fort i mina ådror. Men, det betydde också att min kondition minskade. Till slut blev jag fullkomligt utslagen ett par gånger när jag ansträngde mig. Jag ville bara lägga mig på marken. Det visade sig att jag bara hade en puls på 25 slag i minuten. Efter två dygn, när jag tagit bort Betablockeraren, var min puls uppe i 60 slag igen, och jag har lärt mig att jag på bara en kort tid kan bli fullkomligt utslagen av en aktivitet som tömmer mig på energi.
I normala fall är det likadant, bara det att förloppet går långsammare. Låt säga att jag ska springa en ganska lång sträcka, säg 400 meter. Jag börjar sprinta iväg, och redan efter 100 meter börjar frekvensen på mina ben minska. När jag går i mål stapplar jag över målsnöret.
Det är naturligt att energin minskar (går mot rött) med tiden. Det är likadant med ett sädesfält där vårsåddens första strån spirar fram. Det är då grönblått och växer upp och allt som solen levererar energi blir strået gult. Ibland ser man stubben skifta i orange, och när den multnat blir den brun och matgjorden nästan svart.
Min alias, MoffaFridolin, har vid flera tillfällen gjort sig märkvärdig och förklarat att han har något som ingen annan har; en magisk knappsnurra, som är en fortsättning på Ingvars teori.
Se nästa inlägg...
En ung mamma som fått rida på Rudolf kom sedan och frågade om hon inte kunde få ta hand om någon verksamhet inom föreningen. Hon bodde på Nydala och hade nära till Bergtorp. Det blev hon som tog vid då Moffa gett föreningen all den energi han hade. Den unga damen hette då Veronika Andersson, som gift heter hon Öberg. Veronika har styrt föreningen med järnhand och lotsat den genom de ekonomiskt tuffa åren. På filmen om Tälje skog och Ungdom finns jag med som revisor, men sedan lämnade jag skutan.
Idag omsätter föreningen en massa pengar, och mera kommer nu till verksamheten i form av EU-bidrag. Veronika som nu är anställd av Distriktet Skog och Ungdom har sökt bidrag för att 600 skolelever skall få tillbringa en dag var under ett år på Bergtorp...
Vi ser här hur en idé kan verka bland människorna. Hade Moffa inte varit så envis hade denna rörelse inte kommit igång. Med multimedia skall denna idé växa ytterligare. Tänk dig att 600 ungdomar får sig till livs: Sagan om Stall Bergtorp.
Moffa kom med ett ettårigt nordsvenskt föl och hyrde tre fjordingar från Taffsnäs i Gnesta; så kom flickorna och ville rida...
Nu har Södertälje ridskola funderat på om det inte går att dra fram en ridled från Södertälje till
Norrvrå, och Moffa har egna tankar om fortsättningen på den ridleden som han gått många gånger till Mölnbo/Vårdinge där det finns en gård med islandshäster på andra sidan Långsjön, och Lippesaner på Nådhammar som byggt om ladugården till en ridamanege.
I hagarna går inga kor längre, där betar bara hästar. En gång var hästarna i arbete på åkrarna, nu är de älskade av ungdomar som vill sköta dem. Med jämna mellanrum på tidspilen sker förändringar, och det är just dessa förändringar som Ingvar och Moffa talade om i en tredjedels sekel...
Ett litet frö blev planterat i en bördig jord och nu växer plantan och sprider sin idé över landet...
Flöden mötas och går upp i varandra. det kan vara vindar och vatten eller elektromagnetiska strömmar, alla formar de framtiden i våra sinnen. Vi gör alla motstånd men glider med till sist...
***
*
- En tankelek...om innehåll...
Vi lever i en värld där alla människor kan nå varandra med multimedia.
Förr bodde vi i mindre grupper som var åtskilda från varandra. Det krävdes stora resurser när man skulle färdas långa vägar för att träffas. Oftast handlade det om handel, men ibland även om krig och stora folkvandringar.
Inom varje område utbildades det ett sätt att se på världen, och om hur man skulle behandla varandra.
Det är det vi kallar religioner. Oftast finns en Gud i deras föreställningsvärd, men inte alltid. I Kina finns en religion som kallas Taoism, där talar man om De tusen tingen...
Konfusius är en kinesiskt profet som menar att det är Himmelens vilja som styr allt.
I Indien finns två religioner som skiljer sig ganska mycket från varandra: Hinduism och Buddism.
Ur Judendomen utvecklade sig Kristendom och Islam, tre religioner som har samma ursprung.
Kristendomen är rådande i Västvärlden, här finns många olika kyrkor med tro på en gud som en gång var människa, det vill säga Jesus. Han blev Gud när han dog på korset för våra synder, kan man läsa i böckernas bok, Bibeln. På domens dag skall han komma tillbaka, har han sagt...
Människorna kommer ursprungligen från ingenting, liksom universum som har en liknande historia. Kan det vara så att vi har vår bild av Big Bang från vår egen tillblivelse; från ett befruktat ägg.
Gud har befruktat det ägget! Det gäller för universum och det gäller för mig. Det är logiskt att tänka sig att alla försök att förklara Alltet kommer från min egen hjärna. Hjärnans kraft är större än vi kan tro, den är en del av Alltet.
När människor blir utsatta för en övermakt som de inte råder över går de tillsammans och bildar en grupp, en församling med en virtuell ledare; den ledaren är deras hövding, deras Gud.
Alla kan inte tänka så, somliga saknar fantasiförmåga att känna att något virtuellt kan vara en verklighet, och därför är kyrkans kraft något hokus pokus. Det är också så att behovet av en virtuell kraft ökar om vi hamnar i knipa, och när vi blir svaga på ålderns höst.
När världshandeln ökar, och när våra kontakter blir personligare genom resor över hela jorden, blir vi påverkade av varandras religioner och sätt att tänka om Alltet, De tusen tingen, eller Himmelens vilja. Vi kommer då att finna att alla är vi stöpta i samma form, har samma ursprung från Afrika en gång för länge sedan.
Är det då nödvändigt att vi hyllar olika gudar? Är det inte dags att jämna ut religionerna, liksom allt annat blir utjämnat som i ett flodområde där allt vatten slutligen blir ett, världshavet. Det klart att även havet har sina strömmar, ta golfströmmen som exempel, och dessa strömmar påverkar luftströmmarna som ger lågtryck och högtryck.
Solen har även den sina strömmar som påverkar sateliternas elektromagnetiska flöden, ja egentligen är allt i universum flöden som rör sig mot varandra, liksom de olika religiösa samfunden motarbetar varandra. Andra solar längre bort i universum påverkar varandra, och somliga stjärnor föds och andra dör, liksom blommorna på marken.
Jag har iaktagit mina krusbärsbuskar, som jag klippt år från år, och märkt att jag misslyckats med att forma några av dem, de som står nära träd. Träden aura har motat grenarna på krusbärsbuskarna så att de böjt av bort från träden. Sådan är naturen, men vi lever i kulturen.
Jesus är ett exempel på en kulturell yttring. Istället för att slå ihjäl varandra skall vi hjälpa varandra.
Man talar om att älska varandra, och den man älskar agar man. Det är kultur av högsta potens. Det är en omöjlighet. Därför måste vi kunna förlåta varandra, annars kommer vi förr eller senare att upptrappa missförhållandet.
Men vem är Jesus? Enligt Evangelierna är han både människa och gud. För de små barnen är även Jesus ett barn, men för den något äldre är han en man med övernaturliga egenskaper, en som kunde hela människor, och en som vittnade om en högre kraft. Men för dem som fått ägna mycken tid åt att studera gamla skrifter från kulturens gryning, tror jag, kan Jesus tolkas som den samlande kraft kring vilken människor kan flockas.
Kraften utgår från representanter av de olika samfunden. Tyvärr skapas med tiden en så stor skara av tjänare att kraften går ur rörelsen, och därmed måste det ske en revolution
(re=åter, evolution=utveckling), ett paradigmskifte, en ny syn på det religiösa.
Idag kan ingen president råda över isens avsmältning vid polerna. I morgon kan världshaven ha höjts flera meter och översvämmat kuststäderna i hela världen; därför måste en ny rörelse växa fram med en ny ledning som kan samla människornas tankekraft kring det som är väsentligt för oss tillsammans.
Vi kommer att behöva en stark tro på framtiden för att orka byta levnadsmönster, och vi kan inte räkna med att använda kärnkraft, eftersom vår kunskap om den är så stor nu att insikten motar bort handlingar som främjar investeringar av det slaget, precis som trädet utan att vidröra krusbärsbusken kunde få den i en annan riktning. Vi står inför ett nytt sätt att försörja oss i världen och i Sverige och inom Flodområde 63, och om jag finge råda skulle MilkRiverUniversity, mitt exempel hur en renskrubbad flotte kan utvecklas till en ö med flera olika trädslag och örter, utan att en mänsklig hand vidrört den...leva vidare som en virtuell kraft och utvecklas i form av ett humant big bang...
***
*
- Något inuti mig manade på; jag skulle inte åka till sommarstugan, jag skulle åka till KTH, och så blev det...
MoffaFridolins kvantfysik
En dag i slutet på 70-talet kom han till Brunnsäng med en häst. Han hade då fyllt 36 år, och redan hunnit prova på en hel del i livet. Mannen ifråga var nämligen jag själv, uppvuxen på Gulagårn i Södertälje och utflyttad till Vårdinge, längst bort i skogen som månskensbonde. Återkommen igen ifrån allt folk som odlar jorden, och införlivad med stadens hetsiga trafik. Nu skrivande ner det yttersta och innersta som jag kan tänka på, vi får väl se vad det kan bli:
En sak hade jag gemensamt med Ingvar på Lilla Ritorp, det var en kritisk syn på den gängse fysiken.
Inte så att densamma var en nidbild av vårt universum, utan snarare att de som försvarar denna bild inte är intresserade av några nyheter från amatörer. Amatören är den som garanterat älskar det han sysslar med!
Vi hade gemensamma erfarenheter vi två att luta oss tillbaka mot. Ingvar gjorde otaliga försök att förklara sin teori, men blev inte sedd som en person som hade något vettigt att komma med; och, kanske det var så, men professorerna borde inte vara så styva i korken, det har alltid varit så i historien att nya rön blivit så gott som omöjliga att lansera.
För min del handlar det mera om en syn på vår gemensamma ekonomi; hur folk i allmänhet skall brukas för att det skall uppstå ett välstånd. Jag tror att man kan sammanfoga våra bilder av vardagen och finna en ny världsbild.
- Inte illa va? men varför inte, vi är inga dussinmänniskor någon av oss, Ingvar och jag, tyvärr är han död nu; men varför skulle det inte kunna bli en fingertutt?
Hur som helst, våra utsagor kan väcka någon som kan få andra att börja tänka i våra banor.
En dag var jag på väg till stugan i Mölnbo, men hann bara till motet i Molstaberg där vägen delar sig.
Kamrern inne i min skalle ansåg att jag skulle styra höger vid infarten till motorvägen, men Moffa körde rakt fram och sedan vänster och ner på motorvägen med destination Stockholm.
Såna här kontroverser händer lite då och då, men den här gången var det något alldeles särskilt; Moffa ville ta hjälp av Fridolin och be om en audiens hos självaste hövdingen för Kungliga Tekniska Högskolan: Anders Flodström; rektor.
Väl där uppe vid skolan hittade jag en parkeringsplats som varit tillgänglig för mig många gånger då jag varit med Ingvar till högskolan och träffat en del andra amatörer med olika idéer i tekniska frågor.
Den här dagen var "min" plats också ledig och det var bara att knalla ner till skolans expedition.
Vid disken satt en vänligt sinnad dam som frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt; och det kunde hon.
- Jag skulle vilja prata med rektorn, sa jag ödmjukt.
-Jaha, sa hon, men tyvärr är han upptagen hela dagen idag.
Jag hade varit på en uppfinnardag på skolan en gång, också med Ingvar, och då hade rektorn medverkat där, och jag tyckte jag "kände" honom nu (klart hybris).
- Ja egentligen är det väl inte honom jag ska prata med när det gäller mitt ärende, det är en lärare i matematik jag skulle behöva prata med.
- Ok, sa damen, då tar vi och ringer upp Lars Svensson, han är bra. Ett ögonblick!
- Hallå, hallå, sa Lars, vem talar jag med.
- Jerry Linder, sa jag, jag skulle vilja presentera några idéer som jag bär i mitt huvud, har du tid!
- Inte idag, sa Lars, men kom igen på tisdag i nästa vecka klockan 10, matematiska avdelningen.
- Fint, sa jag, då kommer jag då, hej, hej!
Sedan tackade jag damen i luckan och gick sakta upp mot bilen och strax bredvid stod en grupp studenter och samtalade. Jag ursäktade mig och frågade vart jag skulle gå för att komma till matematiska ( ja det heter inte avdelningen, men jag kommer inte på det riktiga ordet. Hade jag kommit in på lantmäterilinjen en gång då jag sökte, hade jag säkert vetat, men jag blev med barn i stället utan bostad och jobb, så det blev aldrig någon Högskola för mig. Ok, fakultet var ordet!
Grabbarna som stod där mellan bilen och byggnaden blev mycket intresserade när jag berättade vad jag hade att komma med, och en kort stund var jag i sjunde himlen, annars var det minsann ingen som ville lyssna på mig om dessa sofistikerade upptäckter jag gjort.
Snart måste de gå in till sina lektioner och jag gick vidare utefter husväggen tills jag kom till den port som grabbarna hade anvisat. Jag gick in i trappuppgången och mitt för näsan på mig satt en tavla med namn och bild på lärarna som undervisade där: Lars Svensson 1 tr.
Nu visste jag det så det behövde nödvändigtvis inte bli alltför nervöst att hitta rätt nästa tisdag.
Nu blev jag lite nyfiken på själva läroanstalten, gick därför sakta upp och sedan ner för en trappa och blev stående i solen och blickade ner över grupper av studenter som samtalade med varandra på rasten.
Plötsligt blev jag varse en person som satt på en soffa alldeles invid mig, och när jag tittade närmare kände jag igen honom från porträttet i trappuppgången; Lars svensson; mattelärare.
- Lars Svensson I presume, sa jag.
- Stämmer bra, sa han, det var dig jag pratade med för en stund sedan, eller hur?
- Stämmer det också, sa jag, får jag slå mig ner?
- Var så god, sa han, och så samtalade vi en liten stund innan han måste gå i till sin lektion. Vi ses på tisdag då, sa han och försvann.
Ensam stod jag där och funderade över Ingvars alla påståenden att det var så svårt att nå professorerna med det stoff han ville bjuda på; olika falla livet lotter, men var det sant det här?
Kamrern muttrade lite där inne i skallen, men Fridolin, ja du vet, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Moffa bara njöt av stundens sötma, och solen sken så underbart varmt och skönt. Fridolin hade gjort ett bra jobb, inte sant...
Knappt en vecka gick och min parkeringsplats var fortfarande ledig och jag gick direkt upp till Lars som hälsade mig välkommen.
Du har en timme på dig, sa han, sedan måste jag gå till ett möte. Han hade en halvstor tavla där jag kunde klottra ner det jag hade i huvudet, och jag pratade och skrev tills tavlan var smock full, och när timmen gått hade jag en fråga kvar:
- Vad betyder e upphöjt till lilla i gånger pi = -1.
- Intressant fråga, sa han, och började bryta ner begreppet i termer så att det blev ännu mera obegripligt, men helt matematiskt riktigt, antar jag; så måste vi lämna rummet och skiljas åt.
Väl hemma skickade jag ett dokument till hans e-mailadress, och har inte hört något ifrån honom, men va faen, vem kan begära att han skall kunna tolka mina filosofiska utsagor som jag knappt begriper själv. Varför har vår herre programerat min hjärna på detta vis, så att jag skall lägga näsan i blöt i sådant som jag inte har formell kompetens att lägga fram för allmänheten.
Nu kommer jag att sammanställa våra antaganden, var teori för sig, och sedan foga samman dem till en bild som kanske kan användas för skapande av en bättre värld...
Knappsnurrans princip:
Det kom över mig en natt, jag kunde sedan inte släppa tanken. Moffa som är den av mina vänner i skallen pekade på en knapp som bestod av ull, och som var fäst vid tunna trådar som också var spunna av ull; allt var av ull alltså. Trådarna var fästade så att det blev ett avstånd mellan dem, precis som den knappsnurra min mor gjorde i ordning åt mig då jag var liten.
Snurrar man snurran runt så att trådarna blir tvinnade blir de uppladdade med en kraft som får snurran att rotera när trådarna sedan snurrar tillbaka, och... av rotationen snurrar upp sig igen, men åt andra hållet. Allt jag behöver göra, sa MoffaFridolin, är att vara känslig och hålla rytmen då jag drar i trådarna utåt och släpper efter i rätt ögonblick.
Så kan man hålla på tills trådarna brister. Men är man lite klantig stannar snurran med en gång.
Ser du, sa MoffaFridolin, ser du hur ullen skicktar sig när snurran vänder. Den delen som befinner sig längst in vänder först där trådarna är fästade, och ullen längst ut snurrar fortfarande som om ingenting har hänt.
- Än sen då, sa Kamrern, så har det alltid varit!
-Ok, sa MoffaFridolin, kan väl hända, men det är ingen som sagt något åt mig, och jag undrar om det är någon över huvud taget som tänkt på en så trivial sak. Säg det åt någon så får du se att han genast har ett annat samtalsämne på gång. Nu har du ju tur att vi sitter i samma skalle, annars skulle du aldrig ha slösat tid på att lyssna på mig.
- Kan väl hända, sa Kamrern, men det finns så många tokstollar i denna världen, vad är det som säger att du inte är en av dem. Hur många är det inte som kommit till patentverket och förklarat att de uppfunnit en evighetsmaskin.
- Vi kommer inte längre i den här diskussionen, låt oss ta tag i något vettigt i stället, något som vi kan enas om. Ska vi laga mat?
Så går diskussionens vågor höga hela tiden, utom några timmar under natten, i bästa fall. Ibland är det också förbannat svårt att somna, och snart är det dags att gå upp och pinka...
***
*
- Min svarv skall ut och den är tung, vad är det som tynger den...
Allt är ett...
Jag har en gammal svarv, revolvertyp helt visst,
den stått i 30 år, nu ska den ut...
Den är tung, alltför tung för en kropp som min,
men ungarna mina kommer och lyfter.
Där har du allt:
Solen roterar i sin bana i vintergatan och sprider ljus
som färdas fritt i Cosmos. En radio aktiv kraft som
genererar fält där vårat klot gör samma sak i något
mindre format.
Cosmos rymmer himlakroppar lika solen som gemensamt
trycker sina strålar mot det den fosterhinnan där vårt
planetsystem vilar med solen som ett obefruktat embryo.
Om inte solen levererar faller allt ihop, men så läng som
hon strålar mot vår jord håller hon stånd.
Sakta håller hon sina drabanter på lämpligt avstånd,
det vill säga, hon försöker uppnå en balans.
Hennes konkurrenter runt omkring må pressa hinnan
in, då strålar hon och trycker ut. Då måste jorden snurra
för att härda ut, och långsamt snurrande går jorden i sin
bana år från år.
Men...sakta i backarna, allt i kosmos är på svaj,
och därför blir den banan ej konstant, utan rör sig
mera som en vid spiral, in mot syndaflod och ut mot
istider igen; ut och in i evighet tills solen slocknar...
Allt är ett och allt upprepar sig...
Alla strålar komna utifrån, elektromagnetism,
ingår alla i det fält som tävlas om att komma först.
Förr vi kallade den sammanlagda kraften för en eter,
nu endast inom radio finns termen kvar.
Men jag har återfunnit etern, den är som krafter mellan
människor, motstånd som får idéer att ta ut varandra.
Etern är ju fin som eter, men ändå den ger verkan mellan
kroppar, uti Cosmos och i slutna rum.
I skolan har man sagt att jorden suger åt sig svarven, ja ok,
nog känns det så när jag suger i så gott jag kan,
men vem kan nånsin veta,
man har sagt att solen
far med hiskelig fart
ifrån de andra.
Från ingenting till massor i en ruggig bang,
precis som du och jag har bildats från en spermie
och ett ägg till en klyftig hen, som börjar ana
att den tid det tar från mänsklig bang
är just den tid det tar...
***
*
- Himmelens drabanter flyr inte varandra. Detta sa Ingvar... Moffa, Kamrern och Fridolin nickar samförstånd...
Ingvar&Jag
Ingvar och jag samtalade i 30 år om i princip samma sak...
Vi fann varandra en sommareftermiddag när jag åkte till Lilla Ritorp där jag hade mina hästar och han hade sin bostad.
Ingvar kom ut och hälsade och snart var vi inne på hans specialitet, den elektromagnetiska rörelsen i fysiken. Hästarna gick nära och betade så lugnt och fint och vi hamnade längre och längre in i vetenskapens mysterier.
Einstein hade sagt, och Nils Bohr också, och så var det den där svartkroppsstrålningen som han som myntade kvantteorin levererade. Varför kunde ingen förstå den graf som Plank ritade upp, och varför fick Plank ändå Nobelpriset i fysik.
Strålar från en stjärna, vågor, förlängs och går fortare från blått till rött enligt dopplerprincipen, sa Ingvar. Han hade räknat om från frekvenser till vågor och han måste ut och pröva sina vingar.
Men... ingen ville förstå, bara jag som frågade varför...?
Varför blir det vågor över huvud taget, och varför går vågorna fortare och fortare när Einstein påstått att hastigheten är konstant...
Konstant och konstant, min chef på Stadsingenjörskontoret klargjorde tydligt att ljuset alls inte rörde sig med konstant hastighet genom olika material. Genom glas går vågorna impulser saktare än i luft, och de går ännu saktare genom ännu tätare material. Javisst ja, ljusets hastighet är 300 000 km/s i vakuum.
Finns det vakuum? Vänta får du se...
Ingvar menade att ljus från en stjärna rör sig i vågor och att dessa vågor förlorar energi på dess väg genom rymden. På så sätt blir rörelsens frekvens lägre och våglängderna längre, och de förändras på ett konstant sätt som ränta på ränta; alltså med 6.626 x 10 upphöjt till -34 enheter/s.
Men... om frekvensen minskar och ljuset går från blått mot rött och längre vågrörelser måste det väl vara något som gör motstånd, och således måste det finnas något där som står i vägen; vad är det.
Den sista frågan levererade jag själv, och får själv stå för publikens burop, vad är det som är i vägen, och vad är det som får mig att tveka...motståndet...
Einstein och Marx resonerade sig fram till vissa bilder hur det förhåller sig. Varför skulle inte jag våga mig på en gissning, jag tror jag gör det:
När Ingvar predikade om sin vågförlängning som slår sönder den gängse vetenskapens gissning att himlakropparna far med en rasande fart bort ifrån varandra, Big Bang, fick han ingen med sig av dem som borde vara intresserade att lyssna på en idog amatör som studerat fysik i många år. Det var bara det att han fått en ahaupplevelse som var alldeles för enkel, och som helt stred mot vad de ledande fysikerna basunerade ut. Endast döden hejdade honom att gå vidare, och nu sitter jag fast i hans tänkande som bas för ytterligare påhitt av en amatör. Egentligen är det poesi, men ack så verklighetslik. Min alter ego ser allt i Kristinas trädgård, och han heter MoffaFridolin.
När ljuset rör sig genom ett tomrum som inte är något tomrum utan snarare något som man förr kallade etern, förloras energi på grund av kollision med andra strålar. Man kan se hur vattenvågor går rakt igenom varandra utan att tillsynes förlora kraft, men det vore ologiskt att tro att det är så att vågorna inte påverkar varandra, ett litet svinn borde det bli.
Detsamma gäller nog elektromagnetiska vågor, och i så fall kommer vågor från olika himlakroppar att bromsa varandra, och det är just därför rörelsen förändrar sin form när den rör sig från källan åt alla håll.
Det betyder att det finns en eter som man sade förr, och som de som sysslar med radiotelegrafi säger.
Vakuum är bara något som vi kan drömma om, eller vi kan säga att vakuum är fyllt med eter...
När jag förr var ute och cyklade märkte jag av fartvinden som bromsade mig, och när jag tog körkort fick jag lära mig att bromssträckan ökade med kvadraten på hastigheten (jag tror det var den potensen). Det betyder att rörelsen från källan bromsas upp mera vid höga frekvenser, eller skall vi säga tvärt om. Vi kan se den magnetiska rörelsen som en spiral som spirar genom rymden liksom ett grässtrå spirar upp genom jorden i Kristinas trädgård.
Spiralen är hoptryckt i början men blir mer och mer utdragen, på samma sätt som en istapp som hänger ner från takfoten.
Men hur kunde Ingvar säga att hastigheten ökar?
Ja om vi säger så här, brukade min arbetskamrat på Stadsingenjörskontoret säga:
Om vi lägger in rörelsen i ett koordinatsystem och låter amplituden vara vertikal och tiden vara horisontell så får vi att vågornas projektion förflyttar sig utefter den horisontella axeln, men... att fortplantningen egentligen sker i vågens egen sträckning där den drar fram med konstant hastighet enligt Einstein.
Min chef på kontoret, Nils Hedlund, skrev om Einsteins formel,
energin = massan x ljushastigheten i kvadrat på följande sätt:
Energin = massan x accelerationen x vägen.
Ljushastigheten = vägen/tiden x vägen/tiden = vägen x vägen/tiden i kvadrat.
Accelerationen = vägen x vägen/tiden i kvadrat.
Jag kan inte se vad det har med ovanstående att göra men vill ändå presentera hans tankar om Einsteins berömda formel där massa och energi är samma sak. Vi ser ju i Kristinas trädgård hur energin från solen förenar sig med mineraler i bladen och skapar frövippor i rabarbern. Först en knopp när marken tinat och kan leda mineraler från jorden, lösta i vatten. I knoppen ser vi redan ämnen för det som skall bli frövippor, sedan kommer stora blad och små vippor. En stjälk växer sig hög och med jämna mellanrum bryter det fram mindre blad med större frövippa tills endast ett litet blad och en stor frövippa når toppen där bara en eller ett par stora frövippor står fulla av livgivande frön. Stor massa i botten och lättare men värdefullare massa i toppen. Det är som Rudolf Steiners eterkropp och astralkropp.
För att fortsätta med Ingvars elektromagnetiska rörelse som är klar i så måtto att våglängden ökar med tiden och därmed även hastigheten. Om vi tänker oss att vågens projektion på den horisontella axeln är det vi mäter för varje sekund så blir den verkliga rörelsen längre än projektionen på axeln, och på så sätt kommer denna att öka när spiralen blir spetsig och axeln och rörelsen närmar sig varandra. Kan ske har jag krånglat till det här, det är faktiskt inget som jag vågar huvudet för, men å andra sidan är det något som inte lämnar mitt arma huvud.
Att Ingvars bekantskap har påverkat mig på det grövsta är klart som korvspad, och visst är det högst sannolikt att himlakropparna inte rusar från varandra i en kuslig fart. En sådan tanke kan förändra världen, och det är just det vi ser nu på vårt klot. Vi har haft en känsla av att det inte finns någon gräns för vår rovdrift av jorden och nu börjar hon göra motstånd. Detsamma gäller människors rovdrift på människor. Ungdomar i länder som styrs av diktatorer kan idag kontakta varande och gå ut på torgen, och 1917, under brinnande krig gick folken ut på torget och ropade efter potatis...
Elektromagnetismen är något som dagens ungdomar vet vad det är, och därför kommer vår syn på världen att ändras vilket vi vill eller ej...
Min svärfar sa det redan efter några månaders bekantskap...
MoffaFridolinsSagolikaStory...
Hej, det är sant att det aldrig blivit något av mig...
Ok, men jag tog ju ändå studenten...först i min släkt av arbetare.
Jag kan inte hjälpa att din tös var mig begiven, och så fick vi till slut fem barnbarn
(Rumpnissarna), och ett barnbarnsbarn (Lejonungen).
Vi skulle ju segla till Söderhavet, jag och KaptenPersson, FiaKanKälv och MesiasMedMesilen (de äro MammaMa:s ungar, samt Lilla i:s barn, FrökenPinYin och hennes lillebror MaskisenDartanYang. Men du har rätt det blev inget av med den heller, men ett stort hus byggde jag själv av nytt och begagnat. Det begagnade var av en lada i Järna, Herrvreten, som jag rev och körde över skogen; men det var väl inget särskilt med det.
Jo, vi skulle fara över De sjungande sju haven och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som blivit tagen av kannibaler.
Nej Moffa, FiaKanKälvs morfar, han somnade på durken då de närmade sig Mölnboån och därför valde hon fel väg. Pekade med hela handen som vanligt, och alla andra, utom Moffa som sov så gott och inte hade en aning om att hon valt att dra båten uppströms. Men...skall man till havet måste man följa med strömmen.
På det viset hamnade man i Lillsjön, och sedan i Långsjön (MilkRiver) och seglade bidevind ända till Nådhammar dit bröderna Lidholm kom 1858 och startade sin fabulösa verksamhet som resulterade i ett AB på hemmaplan, Mejerigårdarna AB, och Mjölkcentralen i huvudstaden.
Det var då man seglat in mellan land och den lilla avlånga ön som står i förbindelse med fastlandet med en stenbro som Moffa vaknade och fann att man hade seglat fel så in i hel....
- Att man skall få lov att vara med i alla detaljer, gormade han, nu måste vi vända innan vi seglar in i bron.
Så gjorde man det och nu blev det akterlig vind och hej vad det gick fort och man fångade vinden med seglen ställda åt varsitt håll så att båten gungade i sidled när man seglade in i lagunen som inte är någon riktig lagun, bara ser ut så från fönstret i den lilla stugan med vita knutar.
Aj då, så det kan gå... bommen for över från ena sidan till den andra och Moffa råkade stå i vägen och blev golvad igen. KaptenPersson for över bord på babord sida och FiaKanKälv på styrbor. FrökenPinYin tappade skotsnöret och MaskisenDartanYang bröt av roderpinn. MessiasMedMissilen låg under aktertoften och sov. Bomgippen åstadkom något högst märkvärdigt, hela skutan for med dunder och brak rakt in i Korpberget och bara AkterKastellet sticker fram.
Det var då man lade företaget på hyllan, och jag måste medge att min svärfar hade rätt i viss mån fastän han egentligen inte visste vem jag var.
Vem var jag då?
En gång spelade jag kontrabas på Nalen, Stockholms populära dansställe på 50- och 60-talen. Jag spelade också gitarr på Stallarholmen, och jag blev trea i stavhopp på Skol-DM på solbacka Läroverk. Dessutom gick jag från hantlangare till utsättare i Järna kommun innan jag fick ta hand om triangelnätet i Södertälje kommun och kartläggning av alla kommundelarna innan jag bröt upp och satte 6 hästar ute i vinternatten i Brunnsäng. Av det projektet blev det en ridskola i Tälje Skog och Ungdoms regi, Stall Bergtorp, men det räknas väl inte i på en småbondes rangskala.
En sak måste jag medge, min bruds pappa, död sedan många år, visade tydligt att han njöt av mitt strängaspel, och därför förlåter jag honom för de nedklenande orden i början av vår samvaro.
Nu kanske du undrar hur det gick med Rumpnissarnas projekt. Jo du, nog kan man säga att livet är fullt av överraskningar:
Det var när Moffa och hans Rumpnissar börjat förstå att Gud hade ett finger med i spelet, som man bildade Moffa&Co, med uppgift att utröna bröderna Lidholms historia. Hur de, och framför allt Hildemar som bosatte sig på Nådhammar, där Waldenströms och nu Jens Spendrup bor då och då, av nödtvång måste lägga ut sina upptäckter på webben för att rumpnissar i alla tider skall lära sig grunderna i
kartläggningens svåra konst, så att de skall kunna navigera förbi alla blindskär och följa den väg där den varma mjölkstrålen skvalade ut till alla kontinenter till Världens Barn...
Det klart att en har en viss längtan att ligga först bland de största; av den anledningen lät Moffa döpa om sig och heter nu MoffaFridolin:
Frisolin han är fin, han kan tala med bönder på bönders vi och med lärde män på latin... ett taget namn från Fridolins visor av Erik Axel Karlfeldt, en gång i tiden boss för Kungliga Biblioteket där jag var igår och letade efter Olof Hermelins annaler. Han gjorde en sockenvandring i vårdinge 1875, 1880 köpte Hildemar Hjortsberga, hans alster om vårdinge finns samlat på ATA, Arkeologiskt Topografiskt Arkiv på Historiska museet. Vill du se hans skrifter kan du maila dit och begära fram dem så finns de att skåda en dag efteråt. Detsamma gäller på Kungliga Biblioteket.
En lärorik dag var det igår, jag var egentligen på jakt efter en berättelse som skrevs av en bonde som var född i Tveta socken på en gård som heter Glibototorp där jag fått den äran att vara på sommrarna tills jag blev torr bakom öronen.
Stycket hette: Att vara bonde.
Den efterfrågade testen var skriven av David Axelsson och borde finnas på Historiska Museets Arkiv, som ligger i Garnisionen på Linnégatan 89 C.
Mycket att söka igenom, och jag fick ingen test med mig hem, men den kan komma fram vad det lider, och då får jag reda på det på min e-mailadress:
Moffas@Spray.se . Vill du vandra in i mitt underland kan du börja med:
http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com , välkommen, Rumpnissarna är alla över tjugo år och Lejonungen drygt ett år, tiden går...
Såg en prästperson gå på en terrass fram och tillbaka, vad gick han och tänkte på...
***
*
- För dem som är svaga i tron...
Har just sett SVT.play på min dataskärm...
En påve är vald, en italienare från Argentina, en grabb från en enkel arbetares familj, en Fransikus.
För tio år sedan blev jag bjuden på en resa till Rom; jag hade önskat mig det. Jag åkte med mina två döttrar, och målet var naturligtvis att se och uppleva Peterskyrkan och Petersplatsen i stort.
Vi skulle först gå till Sixtinska kapellet, men där var så lång kö så vi valde att gå alla trappor upp i Peterskyrkan. Först med hiss och sedan vidare i en trappa som blev smalare och svårare att gå i eftersom taket var låkt och lutade regält. Men vi kom flämtande upp till balkongen högst upp där man kan gå runt spiran. Jag tog några kort med min nya kamera så att man kunde se att mina döttrar varit där. Sedan lånade jag ut kameran till min dotter som genast tryckte på en knapp som låste kameran.
Jag hade naturligt vis tänkt mig att ta kort på Rom medan vi gick varvet runt, men så inträffade något som jag inte kunnat räkna ut i förväg; jag såg en svartklädd man gå på ett terasstak där det hängde tvätt. Han gick där alldeles ensam fastän han hade folk i sikte, och han gick och gick. Fram och tillbaka släntrade han sakta fram och tillbaka, det syntes, tyckte jag, att han tänkte djupt på något som plågade honom.
När jag sedan kom hem kunde jag inte glömma den ensamma prästen, eller var han biskop, där han gick och var vankelmodig.
Min hjärna bearbetade de här minuterna som jag såg honom i Rom och när jag vaknade nästa morgon hade följande hänt:
En ung präst i Peru stod framför altaret i en liten församlingskyrka. Han hade tagit av sig sin ämbetsdräkt och fumlade med något som han hade i fickan. Han var märkbart mycket nervös och tänkte på sin biskop i Rom och den helige Fadern. Som vi alla vet har den Heliga Stolen alltid varit emot priventivmedel, och den Påve som sitter på stolen tillåter inte prästerna att välsigna dessa medel som befriar kvinnorna i församlingen från den fruktan de har när deras män kräver att få sitt.
Nu har prästen fått fram det han letat efter och raskt trär han två kondomer på de långa ljusen i gyllene stakar som står på altaret. Han böjer knä och ber till sin Gud och fäller några tårar, sedan står han upp och går raskt ut ur kyrkan.
En konstig dröm, hur svårt kan det vara att få tänka fritt? Tydligen mycket svårt när en preventiv tanke är förbjuden.
På takterassen i Rom gick den biskop som prästen i Peru lyder under, och nu, när han i alla år varit sin Påve trogen, har han börjat tvivla. Hur skall han nu göra...ja, vad gör man...
Hur kan en människa som älskar människor vara så grym, tänker jag först. Sedan börjar en annan tanke gro i min stackars hjärna, mitt alter ego. Tänk om Påven, kyrkans överhuvud, och skarpaste hjärna, kan tänka längre än jag som inte gått i någon högskola, bara gymnasium och haft själva livet som skola. Tänk om han som själv haft en profan fader i sin barndom, en person som bestämde över allt, men som det senare visat sig också hade en hövding som bestämde över honom, som hade en överhet och ytterligare en överhet. Genom livet når vi allt högre i vårt medvetande, där vårt medvetande finns i vår hjärna, och i våra medmänniskors hjärnor, i vårt kollektiva medvetande.
Visst är det enkelt att se det så att det till slut måste finnas en som står under den som ingen ser: den Heliga fadern, Papa, Påven, färmedlaren av livets visdom.
Påven är då Guds tjänare och likväl allas tjänare. Påvens medvetande skall leda oss alla rätt, alla som tillhör hans kyrka. Hans rättesnöre är den heliga skrift som berättar om Jesus och Apostlarna. Skriften
tillkom 100 år efter Jesus födelse och den beskriver det tillfälle då den unga Jesus blev Kristus och började predika. Det var då Johannes döpte honom i floden Jordan. Från den stunden var han utvald att föra den kristna fanan högt.
På jorden fanns då många andra helig män inom var sitt kulturområde, Jesus kristus var korad att få sitt fäste i Rom, och den lärljungen som han byggde sin tilltro till var Simon Petrus, den apostel som kom att förneka honom tre gånger innan hanen gol. Men Petrus blev hans trogna efterföljare och ligger nu i den heliga kryptan i S:t Peterskyrkan.
Den nya påven, pojken från arbetarhemmet, som tog sig samma namn som Påve, som den fattiga munken, Fransiskus, och som sannorlikt har gett ett stort landområde invid Stilla havet sitt namn,
San Fransisko, där mina gener bor hos FiaKanKälv, mitt andra barnbarn som gett mig mitt skrivarnamn Moffa. Att det sedan blev MoffaFridolin beror på att jag ville vara ensam på nätet med mitt namn, och så är det just nu.
Fransisko, den nya påven som är den som de flesta kardinalerna tror på, lär vara den som vill att alla fattiga skall ha ett bra liv. Man kan säga att han är liberal på den punkten, men han är konservativ när det gäller prästen i Peru. Hur kan man förstå det, är hans tankeförmåga så mycket skarpare än min och mina närmaste vänner. Varför skall ungdomarna inte använda priventivmedel. Är det för att han måste säga ifrån när måttet är rågat. Har vi passerat sexgränsen. Redan de tio budorden förmanar oss att älska vår hustru och nöja oss med det. Det är på Moses tid...
För det första: Vem är Gud? Guld och Gud, så lika orden är för det beständiga. Solen är gul då hon står rakt upp på himlen. Många kulturer har hyllat solen som en gud. Men nu är det ordet, logos.
Varför vill inte kyrkan att ungdomar skall använda kondomer att skydda sig med? Dels för att det inte skall bli oplanerade barn, dels för att könssjukdomar inte skall spridas. Kan prästen i Peru ha fel där han arbetar för människornas väl i sin församling. Han om någon ser hur kvinnor lider; ett foster i magen och en unge på armen och en i handen, och så det där med hennes make som måste ha bekräftelse; och så säger Påven bara nej...nej...nej. Hur tänker han, som sagt var.
Kan det vara så att religionen är en rörelse som skrider fram mycket långsammare än allt annat i vår kultur. Den tid som vi vanliga dödliga kan överblicka är så kort. De som gått i klosterskolor och de som lärt sig till prästämbetet och sedan tjänat kyrkan i många år och blivit biskopar, har fått tillfälle att studera de heliga skrifterna långt tillbaka i tiden. Helig, helig, vad betyder helig? Helande eller innefattar helheten, skulle jag tro. De skriftlärda som sett bakåt kan förmodligen bäst blicka framåt, i alla fall brukar man säga så. Men det är också insividuellt.
Vad betyder ord som Ande, själ och kropp, eller Fadern och Sonen och den helige ande?
Anden är nog den kraft som finns i en människa, en församling eller hela Kyrkan. Själen är den enhet som fattar beslut, som ser bakåt och kan blicka framåt. Kropen, ja i den kristna religionen sägs Jesus Kristus vara Kyrkan. Fadern är den som vet och den helige ande är den kraft som får allt att fungera logiskt, att allt har sin gång.
Knullgummi, två stycken trädde prästen i Peru på höga ljus i gyllne stakar. Han gjorde det i förtvivlan precis så som Jesus då han blivit kristnad och hela livet därefter, ett kort liv då han måste strida mot de skriftlärda. Hans vånda var stor ända tills han stod där på berget och inväntade sin uppgradering, till att bli både människa och gud.
Men gud är logos, är ordet, är den saga som varje barn måste lära sig, vilket han bor i en kristen, eller taoistisk familj, en Romersk katolsk eller Ortodox kyrka, ja samma mönster måste följas i alla hem om barnet skall bli väl anpassat till sin stam.
Kan det vara så att det inte är meningen att människorna skall ha frihet att njuta av sexualiteten i det mått som gäller idag. Är det kanske så att alltför många faktiskt lider under tvånget att inte kunna säga nej. Det som händer nu, och har hänt under efterkrigstiden är egentligen promiskuöst sett ur den rättrognes synpunkt, inte bara för att missunna människorna, utan för att inta en priventiv ståndpunkt
som är fullt synklig von oben. Flickorna måste skonas; kanske de är för unga för att själva förstå.
Prästen/Biskopen på taket i Rom, lider med prästen i Peru, men också med människorna. Han har börjat tvivla på sin chef, sin "pappa", och nu måste han fatta beslut, vad skall alla kardinalerna säga, och hur är det med Påven själv, det får vi aldrig veta. gott nog om han har för avsikt att skydda dem som tillhör en lägre klass. Det viktiga är kanske att Fransiskus vet att den som är född där nere, liksom Jesus själv, kan bli störst i den allmännerliga kyrkan.
Så en dröm som Moffa fått uppleva:
De tre vise männen kom galloperande på sina kameler. De orienterade sig efter den stjärna som vi kallar Betlehems Stjärna. Ljuset från denna energikälla rör sig i en spiral och består av trenne nyanser. Det är blått ljus, gult ljus och rött ljus. Vad som särskiljer denna stjärna från alla andra är att det röda ljuset rör sig runt de andra strålarna, men inte kontinuerligt utan mera som Kungsmantrat i den buddistiska vishetsläran: Aaauuuumm. aaauuumm. Det röda ljuset kommer svepande och försvinner, så blir det bara blått och gult, så kommer det röda igen.
När de tre ljusbringarna träder in i stallet där det nyfödda Jesusbarnet ligger i krubban där åsnan står och äter, blir Maria helt förskräckt, och Josef ställer sig vid hennes sida, precis som ärkeängeln har uppmanat honom att göra. En av ljusbärarna tar då fram en påse ur vilken han plockar upp ett chips, ett Kristuschips i form av ett oblat som han ger till Maria.
En annan av ljusbringarna tar till orda och säger: Vi har kommit från ett land där man kunnat se att världen behöver en representant för den kristna tankesmedjan, och vi har valt ut er två (vänder sig mot Josef och Maria) som har ett pragmatiskt sinnelag. Ni är båda judar, men er son kommer att bli en kristen.
Maria tar emot Kristuschipset och lovar att tänka på saken, och de tre vise männen tackar och ger sig av hemåt. Efter två sömnlösa nätter ger hon sitt barn den oblat som hon förstår måste bli den ledstjärnan som hennes son och hon själv måste följa. Logos har blivit elektromagnetsik logik...
Många frågar: - Vad är lycka? Och jag har funderat och funderat. En dag fanns svaret där utan att någon frågat: - Lycka är att lyckas, så enkelt är det faktiskt, för enkelt kan det kanske tyckas...
***
*
- Balans och livsglädje...
Lycka är att lyckas...
Vad är sann lycka brukar man fråga, men aldrig har jag hört något svar som varit heltäckande.
Inte är det pengar, men pengar är viktiga. Utan pengar idag är man fattig, och är man fattig är man olycklig.
Nog har hälsan stor betydelse, men man kan vara rätt lycklig fastän man inte är kärnfrisk.
Goda vänner som vill en väl har stor betydelse, men är man en människa med stark själ kan man vara glad ändå och verksam i det man håller på med.
Friska barn och föräldrar har stor betydelse för hur man mår, men lycka är något större.
Lycka känns ända in i själen, vad nu det är för något?
Om man bara ljuder ordet själ låter det som själ förståss, men även skäl och stjäla. Kan det vara så vansinnit slumpartat? Nej jag tror inte det.
Själen är den vi talar om i samband med kropp och ande.
Skäl ser jag som i meningen vägskäl, eller något som delar sig.
Att stjäla något innebär att jag först väljer ut något jag vill ha, och sedan utför handlingen.
Själen är den funktionen i en människa som väljer. Är man själstrött orkar man inte välja, och det är det man kallar att vara obalanserad. Själen vinglar hit och dit i livets villervalla.
Vi kan med fog säga att vi har utrett vad själen har för funktion i en människa (i ett lävande väsen också förreaten, i varje själ, i det som lever).
Varje själ har skilda motiv på livets stig.
För att orka gå mot målet måste vi ha energi och det får vi vid cellandningen, och den sker genom att hjärtat pumpar runt blodet atomer som är lastade med syre genom andningen.
Andningen, andningen är en bärare av anden som är en del av den totala kraften som strömmar till oss från alla himlakroppar in mot solsystemet. Först från vår egen sol, men sedan från ett nätverk av strålar från andra himmelska kroppar. Där har vi anden som vibrerar och bär livet i varje själ.
Kroppen, ja den består av materia, som också består av energi enligt Einsteins formulerin att energin är massan gånger ljushastigheten i kvadrat (E=mxCxC).
Men vad är då lyckan?
Vi strävar efter något och motstår alla krafter som vill slå undan benen på oss, men hur det nu kommer sig får vi in ett lyckokast och träffar mitt i prick; då blir vi lyckliga...
Alltså: Lycka är att lyckas...för enkelt samband kan det kanske tyckas!
En saga är det, men varför inte. Något håller på att hända när det är flera grisar kring en ho än det finns plats; jag menar Stockholm. En led från huvudstaden till Nådhammar, Arlas källa kan visa vägen..
***
*
- I pilens riktning...
Tänk om, det är tvärt om! Tänk om det är tvärt om?
Mina tankar om en pilgrimsfärd från S:ta Clara Kyrka mot Mejerigårdarna i Vårdinge har tagit en helt ny vändning. Det stod klart för mig när jag tänkte över vilken väg Hildemar på Nådhammar, han som står som grundare av Arla tillsammans med sin bror Wilhelm, riktade mjölkströmmen från säterierna i Vårdinge socken. När tågen började gå förbi Mölnbo station från vändpunkten i Sparreholm år 1861 passade han på att lasta mjölken vid stationen i Mölnbo och hämta den vid Norra Bantorget i huvudstaden, där man hade sin lastplats på en stor tomt mellan Torsgatan och Dalagatan, där man sedan hade sitt huvudkontor tills man gick upp i MD Foods, ett danskt företag, och blev Arlafoods.
Inte nog med det... huvudstaden exploderade vid den tiden. Folk från när och fjärran miste sina arbetsuppgifter då ångmaskinen kom till heders i jordbruket. Maskinerna ställdes upp i tätbebyggda samhällen och drog arbetskraften till de fabriker som kapitalisterna byggde; och skapade en helt ny kultur i vårt avlånga land. Från jordbrukssamhället till industrisamhället...
I Södertälje byggdes fabriker där man tillverkade maskiner för mjölkhanteringen, och eftersom tågen gick längs banan till Södertälje och vidare mot Stockholm kom arbetskraften utifrån och in mot fabrikerna.
Därför tänker jag mig en läroanstalt i Vårdinge som jag skämtsamt kallar MilkRiverUniversity, en mängd bloggar på nätet som beskriver Vårdinges storhet under Hildemar Lidholms tid. För att nå ut till backpackers och andra ungdomar som kan tänka sig att immigrera till den här delen av jordklotet skriver jag en story om barnen som växte upp i Hildemars skugga: Anna i Oxviken, Johannis från Orrlöt och Hanna-Vanna i Svartputten, samt vandringsmannen Ulrik i Dalen; jag tror det blir en musical, en bok i alla fall, med många kapitel på nätet...
Ett smakprov på mina formuleringar kan du få om du går in på: http://WahlingeMarket.blogspot.com
där du finner mina romanfigurer. Men det börjar inne i stan (Södertälje) på ett fik som Vatt-Annas dotter driver. Det heter Syrrans Café rätt och slätt, och ligger i det gamla trähuset mellan Kanalen och Kyrkan intill Stora Torget. Det är där de träffas med sina respektive, och det är där deras berättelser blir offentliga genom att Vatt-Annas son, Aron, eller som hans mor säger: - Amoralen, som hon inte är helt säker på om det är prosten, som för övrigt sitter med till bords på fiket, eller om det är mjölkpatron, som är hans far. Det är amoralen som först har tankar om en teater, den man idag känner igen som ÖkneboHäradsteater.
Mjölkpatron har fått Nordstjärneordern och kallas även Riddaren Hildemar Lidholm, och det klart att det ligger nära till att något sammanträffande mellan hans unga mor, Anna, och han kunde ha inträffat i Mjölkrummet, det var ju så förr i tiden. Men det kan även vara den unga kandidaten som hon träffade några varma sommardagar när man trampade i höet på skullen. Något hände där under StoraGranen nere vid sjön...där färjan gick över från Sandviken till Tvetabergs ägor.
Sålunda har allt vänt i mitt arma huvud och det är en strid mellan Moffa och hans antagonist Kamrern; vi får se vem som vinner. När det hela är klart åt vilket håll pilen pilar iväg med vår Pilgrimsfärd kommer Fridolin, som är talesperson för båda, att höra av sig...
Förmodligen kommer ABBE´S/Vårdinge/Mölnbo att bli en turiststation varifrån alla vandringar går ut i världen, på samma sätt som mjölken från Mejerigårdarna en gång nådde Världens Barn.
Det är Pilrimsfärderna och MoffaFridolinsMellanMjölkSafaries, samt båtturer på Flodområde 63, för att inte tala om General Pedals cykelvägar med cykelstationer här och där så att man kan kombinera olika turer. Naturligtvis finns också idén om Kalleblomqvistare med GPS med i spelet, ett bra sätt att umgås över generationsgränserna.
En titt på klockan och du rusar iväg; ett möte, en måltid, eller bara något som du själv hittat på. Och så frågar du när allt detta skall bli färdigt; jag svarar: - Aldrig kanske... kanske nån gång, eller nästa år, vad vet jag? Det är förmodligen inte det som är det viktiga, men alla dessa nedtecknade tankar kan ge upphov till andra tänkares tankar; viktiga för framtidens barn.
Nu står jag mitt mellan förr och framtiden, och jag tror att det är viktigt, nej jag vet att det är viktigt att ha historien med mig när jag fattar beslut. Därför har jag lagt ut allt detta som nu finns här på nätet... och det kommer mer, det vet jag bestämt, eftersom jag vet hur det har varit förr. Det kliar i fingrarna, och lusten att lära är stor; därför ses vi igen, här en annan gång...på leden...
- Men pilen då? ropar Moffa.
- Tidspilen går aldrig bakåt, säger Kamrern, men...
- Jag kan säga er, säger Fridolin tvärsäkert, angående pilgrimsfärden, vänd om, det är tvärt om nu, utvecklingen vänder pilen runt och tillbaka till landet där det finns plats för barn att leva ett sunt liv tack vare goda investeringar och en gammal genuin kultur...
***
*
- Vid den här tiden blommar malvan med hundratal skära blommor. Rätt vad det är finns hon bara där i flera veckor, sedan är hon borta igen.
Malvan...
Utanför fönstret vår malva står,
hon blommar så rikligt år från år.
Här inne min dagliga bordsdam är,
bedårad av mig hon är mig så kär,
men åren de går... hon får
allt flera gråa hår...
***
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)