Jazzen...från Dahomey...

Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  


Bluesafton...en seglats till Woodons hemvisst...

Det är ofattbart att vi två som gick i samma klass i första andra och tredje skulle sitta längst ner och längst fram och höra Berra spela blues på den scen där min kusin spelade elbas och där hans syster som var med i styrelsen för bluesföreningen fick en stroke och gick till de sälla jaktmarkerna. Ja, förresten, Togge och jag gick i samma klass i sjuan också, och så har vi skapat en hel del dokument tillsammans på senare år, och vi är inte färdiga än trots hög ålder...

Tur att det vi har framför oss ligger många år bakåt i tiden.

-Hur så, kanske du frågar.

Jo, det är väl allom bekant att man mister närminnet då åren staplas påén. Det vi har att berätta ligger ljusår tillbaka i tiden, då livet var fyllt av sång och musik,
och  - Grabbarna på Gulagårn - utvecklades till unga män som alla spelade sitt eget instrument.

Året då mycket hände i mitt liv var 1959, det år då jag slutade nian och började arbeta på Lantmäteriet. Det var också då vi grabbar gick över till ett nytt verksamhetsområde, från idrott till musik, och Togge kom med sina nio accord på gitarren. I ett hujj hade vi delat upp gänget i två skiffleband, Hecto´s och GOBEC´s. Utanför banden som frifräsare tillkom en ung garcon som hade utomordentliga förutsättningar att gå vidare inom musiken, hans man var Bertil Bicke Eriksson, senare känd under namnet Bertil Mollberger. Även Bertil Berra Pettersson, ovan nämnd, skulle framträda inom stadens musikliv som i huvudsak bassist. Bertil Mollberger kallar honom för Basberra, och det är inte fy skam för en kis som började i Hecto´s skiffelband på sin mammas tvättbräda, även kallad waschboard i musikkretsar.

Själv åkte jag till huvudstaden för att inhandla en kontrabas på Regeringsgatan, minns inte vad musikaffären hette. När jag övat några gånger under Togges överenseende var det dags att följa med på första uppträdandet; det var på Stockholms suveränaste danshak, Nalen, och Burken Björklund var där. Sedan var jag med på olika ställen. Ett var Mariekällskolan där Harry Brandelius arrangerade underhållning där en del kända rockartister uppträdde. Av Harrys dragspelare och fru,
Ingalill Rosvald, fick jag en singelskiva med Living Doll.

Nu ska vi inte gå in på detaljer, det finns naturligtvis hur mycket som helst att berätta om Grabbarna på Gulagårn, särskilt om musiken då, men jag vill också berätta att det så småningom bildades ett tredje skifflegäng med lite yngre killar.

Det jag vill förmedla är att det var något fantastiskt som hände med oss när Tommy Steel och
Elvis Presley kom till våran ungdomsgård, Dalgården, som låg på andra sidan DoktorMartingatan.
Det var där vi övade och det var där vi lärde oss dansa. Innan vi släpptes in var de stora grabbarna där och spelade jazz; och när de tog sina blåsinstrument och gick ut på Dalgatan var vi mogna att slinka in med våra stränginstrument. Åja, Berra hade sin tvättbräda och hans bror Hans Pettersson släpade på sina trummor; fast i början hade också han gitarr när gruppen bildades hemma hos Togge. Det var ytterligare en skön kille med från början, Lasse Sjögren, som började på mandolin.

Det var som om det låg i luften att vi skulle börja spela i band. Togge hade spelat dragspel redan innan andra klass i småskolan, och jag spelade också lite dragspel från tio års ålder. Berras storebror spelade saxofon. Han är i samma åldersklass som Åke Daun, som blev professor i etnologi och boss för Etnografiska museet. Åke bodde i Konsumhuset, liksom Bicke då familjen flyttade från 6b, samma uppgång som familjen Linder. Åke har berättat att de övade i Gamla Folkets Hus som låg på andra sidan Gulagårn.

Men i alla fall, visst är det otroligt att musiken kan ligga dold som en Gladioluslök som bara väntar på att det skall bli varmt nog att börja sträcka på sig och visa sin färgrika blomning. Och så vissnade
jazzen för en tid, och nu händer det saker igen. Det är som när våren kommer och tinar upp vattnet som löser markens mineraler. När mineralerna möter solens gyllene energirika strålar startar fotosyntesen, och så är allt igång igen.

Jag har ett tankebygge, ett segelfartyg som heter S/S BriggenTageDanielssonsHjärta, den är byggd i Trosa och utgår därifrån och passerar Dublin i Nordirland, går sedan på Atlanten till Gibraltar sund och in i Medelhavet. Där ankrar man upp utanför Rom och Den Heliga Stolen för att sedan segla vidare mot Jerusalem. Därefter går man ut genom gattet och girar babord och stryker utefter Afrikas
västra kust för att till slut nå Porto Novo, som är Dahomey´s urgamla hamn där negerslavar skeppades ut mot Karibiens olika öar, bland annat Haiti.

Till Haiti kom de, de som skulle förmedla jassens polyrytmer och andra jazzformer som skulle vidareutvecklas i New Orleans där vi finner spår av de första jazzuttrycken i ton och dans.
Jassen stavades i begynnelsen jass, men jass har en fräck karaktär och heter nu bara jazz.
När vårt fartyg gjort det möjligt för oss att exalteras av rester efter woodon som kommer från Dahomey, det land som idag heter Benin sedan 1992, lättar vi ankar.

Vi seglar vidare norrut utefter östkusten och gör några slag över Atlanten tillbaka till Gamla Svedala
och när vi kommer hem till Maren och går upp utefter Torekällgatan, tar vi av till höger ock kommer in på Oxbacksgatan och till vänster på DoktorMartingatan, där vi spelade landhockey, för att få en hastig blick av de sista grabbarna som lämnar Gulagården för alltid...

Sakta masar vi oss bort mot grinden till Råbygården och släntrar nerför backen till bilen som står och väntar på att få föra oss hem.

- Hej då Togge, fin kväll va, nu måste vi träffas och spåna på ett nytt projekt.

- Hej hej, vi ses på webben, kanske vi kan göra något där...god natt...sov gott!

Två gamla polare slumrar in med Svenne Zetterbergs gitarrsolo ännu ljudande i öronen. I drömmen slaggar gubbar in ännu sittande bland alla bluesvänner på ett kort taget från ovan av en annan musiker från våran stad, hans namn är Barabass och är den enda kända människan i Moffas film, som gjordes som ett svep, ett videopoem, om knappsnurrans princip. Bilden tagen från ett UFO,  en kvatro, svävande ett tag inför vår syn och visar vägen in i nästa fas...