Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Barndomsminnen från den tid då mamma bakade på en liter mjölk direkt hämtad från korna...
Så en dag fick jag ansvaret att hämta mjölken vid Glibotors Gård. Jag fick hålla den fyllda fyralitersflaskan i ena handen medan jag höll stadigt i styret med den andra.
En gång såg jag Bergmans pojkar svinga flaskan runt runt utan lock, och en annan dag när jag gick hem med mjölken skulle jag göra samma konststycke men tvekade någon sekund; ack ja, inte roligt att komma hem med halva mängden mjölk. Ska man, måste det ske fullt ut, annars kan det vara...
Idag står det inga kor i ladugården, det är fullt ut. Och inga kor finns det i Vårdinge som förr hade sju säterier. Vad har hänt på den här mellantiden, har man helt tappat farten?
Min dotter utbildade sig till avbytare i ladugårdar. Till slut måste den ena efter den andra av bönderna lägga av med mjölkproduktionen, och hon fick jobb på AstraZeneca.
Jag har skrivit om Hildemar och hans bror Wilhelm som kom till Nådhammar 1858 och grundade ett mjölkimperium med sin marknad ute i världen. Företaget heter idag ArlaFoods och har sitt kontor i Danmark.
Men först bildade ett aktiebolag hemma i Vårdinge, Mejerigårdarna AB, som levererade sin mjölk till barnen i Stockholm med tåg som kom förbi 1861. Det är inte många i Mölnbo som känner till sin egen historia, men nu ska det ske, menar MoffaFridolin och ler lite skevt åt sin egen tvärsäkerhet.
Först ska vi beskriva en Sockenvandring runt Lillsjön. De som vandrar utefter vägen skall förses med en mobiltelefon, en sådan som Moffa kallar FICKTEATERN. Och med den i fickan vandrar man från station till station genom att vänta på signal från en GPS-sändare. I denna modul får man sedan info om viktiga företeelser i Vårdinge. När man gått runt och kommit tillbaka till ABBE´S och den nya järnvägsstationen har man fått lära sig Vårdinges historia i stora drag.
För att få vidare begrepp om Mejerigårdarna kan ytterligare vandringleder projekteras mellan gårdarna och förbi Vårdinge Kyrka. Till slut når man Nådhammar dit Hildemar flyttade och började sitt värv. Idag bor Jens Spendrup på gården och har betena utarrenderade och ladugården ombyggd till en vansinnigt stiligt ridhus, som mycket väl skulle kunna användas till andra ändamål (det är Moffa som säger det).
Långsjön är en mil lång och utefter stränderna finns många gårdar och ett antal fornborgar. En turbåt på Långsjön som paras med en fickmodul fullmatad med information om gårdarna runt sjön skulle
ge turister möjligheter att lära känna Vårdinge Socken, på samma sätt som Olof Hermelin fick göra 1875. Det är från hans reseberättelse vi fått namnet SOCKENVANDRINGEN.
Låt skolans ungdomar rekognosera och skapa själva programmet...det är eleverna som är experterna på multimedia, fakta finns på Google och i hembygdsföreningens arkiv...
Det var mjölken det, nu kommer vi till bullarna och nära producerade produkter förr och i framtiden.
Alla matlagningsprogram i den svenska televisionen tyder på att MATLAGNINGSKONSTEN är stor i vårt fosterland. Nu till nästa inlägg som heter: Nu ska ni få se på Andra Bullar...
fredag 21 juni 2013
torsdag 20 juni 2013
Jazzen...från Dahomey...
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Bluesafton...en seglats till Woodons hemvisst...
Det är ofattbart att vi två som gick i samma klass i första andra och tredje skulle sitta längst ner och längst fram och höra Berra spela blues på den scen där min kusin spelade elbas och där hans syster som var med i styrelsen för bluesföreningen fick en stroke och gick till de sälla jaktmarkerna. Ja, förresten, Togge och jag gick i samma klass i sjuan också, och så har vi skapat en hel del dokument tillsammans på senare år, och vi är inte färdiga än trots hög ålder...
Tur att det vi har framför oss ligger många år bakåt i tiden.
-Hur så, kanske du frågar.
Jo, det är väl allom bekant att man mister närminnet då åren staplas påén. Det vi har att berätta ligger ljusår tillbaka i tiden, då livet var fyllt av sång och musik,
och - Grabbarna på Gulagårn - utvecklades till unga män som alla spelade sitt eget instrument.
Året då mycket hände i mitt liv var 1959, det år då jag slutade nian och började arbeta på Lantmäteriet. Det var också då vi grabbar gick över till ett nytt verksamhetsområde, från idrott till musik, och Togge kom med sina nio accord på gitarren. I ett hujj hade vi delat upp gänget i två skiffleband, Hecto´s och GOBEC´s. Utanför banden som frifräsare tillkom en ung garcon som hade utomordentliga förutsättningar att gå vidare inom musiken, hans man var Bertil Bicke Eriksson, senare känd under namnet Bertil Mollberger. Även Bertil Berra Pettersson, ovan nämnd, skulle framträda inom stadens musikliv som i huvudsak bassist. Bertil Mollberger kallar honom för Basberra, och det är inte fy skam för en kis som började i Hecto´s skiffelband på sin mammas tvättbräda, även kallad waschboard i musikkretsar.
Själv åkte jag till huvudstaden för att inhandla en kontrabas på Regeringsgatan, minns inte vad musikaffären hette. När jag övat några gånger under Togges överenseende var det dags att följa med på första uppträdandet; det var på Stockholms suveränaste danshak, Nalen, och Burken Björklund var där. Sedan var jag med på olika ställen. Ett var Mariekällskolan där Harry Brandelius arrangerade underhållning där en del kända rockartister uppträdde. Av Harrys dragspelare och fru,
Ingalill Rosvald, fick jag en singelskiva med Living Doll.
Nu ska vi inte gå in på detaljer, det finns naturligtvis hur mycket som helst att berätta om Grabbarna på Gulagårn, särskilt om musiken då, men jag vill också berätta att det så småningom bildades ett tredje skifflegäng med lite yngre killar.
Det jag vill förmedla är att det var något fantastiskt som hände med oss när Tommy Steel och
Elvis Presley kom till våran ungdomsgård, Dalgården, som låg på andra sidan DoktorMartingatan.
Det var där vi övade och det var där vi lärde oss dansa. Innan vi släpptes in var de stora grabbarna där och spelade jazz; och när de tog sina blåsinstrument och gick ut på Dalgatan var vi mogna att slinka in med våra stränginstrument. Åja, Berra hade sin tvättbräda och hans bror Hans Pettersson släpade på sina trummor; fast i början hade också han gitarr när gruppen bildades hemma hos Togge. Det var ytterligare en skön kille med från början, Lasse Sjögren, som började på mandolin.
Det var som om det låg i luften att vi skulle börja spela i band. Togge hade spelat dragspel redan innan andra klass i småskolan, och jag spelade också lite dragspel från tio års ålder. Berras storebror spelade saxofon. Han är i samma åldersklass som Åke Daun, som blev professor i etnologi och boss för Etnografiska museet. Åke bodde i Konsumhuset, liksom Bicke då familjen flyttade från 6b, samma uppgång som familjen Linder. Åke har berättat att de övade i Gamla Folkets Hus som låg på andra sidan Gulagårn.
Men i alla fall, visst är det otroligt att musiken kan ligga dold som en Gladioluslök som bara väntar på att det skall bli varmt nog att börja sträcka på sig och visa sin färgrika blomning. Och så vissnade
jazzen för en tid, och nu händer det saker igen. Det är som när våren kommer och tinar upp vattnet som löser markens mineraler. När mineralerna möter solens gyllene energirika strålar startar fotosyntesen, och så är allt igång igen.
Jag har ett tankebygge, ett segelfartyg som heter S/S BriggenTageDanielssonsHjärta, den är byggd i Trosa och utgår därifrån och passerar Dublin i Nordirland, går sedan på Atlanten till Gibraltar sund och in i Medelhavet. Där ankrar man upp utanför Rom och Den Heliga Stolen för att sedan segla vidare mot Jerusalem. Därefter går man ut genom gattet och girar babord och stryker utefter Afrikas
västra kust för att till slut nå Porto Novo, som är Dahomey´s urgamla hamn där negerslavar skeppades ut mot Karibiens olika öar, bland annat Haiti.
Till Haiti kom de, de som skulle förmedla jassens polyrytmer och andra jazzformer som skulle vidareutvecklas i New Orleans där vi finner spår av de första jazzuttrycken i ton och dans.
Jassen stavades i begynnelsen jass, men jass har en fräck karaktär och heter nu bara jazz.
När vårt fartyg gjort det möjligt för oss att exalteras av rester efter woodon som kommer från Dahomey, det land som idag heter Benin sedan 1992, lättar vi ankar.
Vi seglar vidare norrut utefter östkusten och gör några slag över Atlanten tillbaka till Gamla Svedala
och när vi kommer hem till Maren och går upp utefter Torekällgatan, tar vi av till höger ock kommer in på Oxbacksgatan och till vänster på DoktorMartingatan, där vi spelade landhockey, för att få en hastig blick av de sista grabbarna som lämnar Gulagården för alltid...
Sakta masar vi oss bort mot grinden till Råbygården och släntrar nerför backen till bilen som står och väntar på att få föra oss hem.
- Hej då Togge, fin kväll va, nu måste vi träffas och spåna på ett nytt projekt.
- Hej hej, vi ses på webben, kanske vi kan göra något där...god natt...sov gott!
Två gamla polare slumrar in med Svenne Zetterbergs gitarrsolo ännu ljudande i öronen. I drömmen slaggar gubbar in ännu sittande bland alla bluesvänner på ett kort taget från ovan av en annan musiker från våran stad, hans namn är Barabass och är den enda kända människan i Moffas film, som gjordes som ett svep, ett videopoem, om knappsnurrans princip. Bilden tagen från ett UFO, en kvatro, svävande ett tag inför vår syn och visar vägen in i nästa fas...
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Bluesafton...en seglats till Woodons hemvisst...
Det är ofattbart att vi två som gick i samma klass i första andra och tredje skulle sitta längst ner och längst fram och höra Berra spela blues på den scen där min kusin spelade elbas och där hans syster som var med i styrelsen för bluesföreningen fick en stroke och gick till de sälla jaktmarkerna. Ja, förresten, Togge och jag gick i samma klass i sjuan också, och så har vi skapat en hel del dokument tillsammans på senare år, och vi är inte färdiga än trots hög ålder...
Tur att det vi har framför oss ligger många år bakåt i tiden.
-Hur så, kanske du frågar.
Jo, det är väl allom bekant att man mister närminnet då åren staplas påén. Det vi har att berätta ligger ljusår tillbaka i tiden, då livet var fyllt av sång och musik,
och - Grabbarna på Gulagårn - utvecklades till unga män som alla spelade sitt eget instrument.
Året då mycket hände i mitt liv var 1959, det år då jag slutade nian och började arbeta på Lantmäteriet. Det var också då vi grabbar gick över till ett nytt verksamhetsområde, från idrott till musik, och Togge kom med sina nio accord på gitarren. I ett hujj hade vi delat upp gänget i två skiffleband, Hecto´s och GOBEC´s. Utanför banden som frifräsare tillkom en ung garcon som hade utomordentliga förutsättningar att gå vidare inom musiken, hans man var Bertil Bicke Eriksson, senare känd under namnet Bertil Mollberger. Även Bertil Berra Pettersson, ovan nämnd, skulle framträda inom stadens musikliv som i huvudsak bassist. Bertil Mollberger kallar honom för Basberra, och det är inte fy skam för en kis som började i Hecto´s skiffelband på sin mammas tvättbräda, även kallad waschboard i musikkretsar.
Själv åkte jag till huvudstaden för att inhandla en kontrabas på Regeringsgatan, minns inte vad musikaffären hette. När jag övat några gånger under Togges överenseende var det dags att följa med på första uppträdandet; det var på Stockholms suveränaste danshak, Nalen, och Burken Björklund var där. Sedan var jag med på olika ställen. Ett var Mariekällskolan där Harry Brandelius arrangerade underhållning där en del kända rockartister uppträdde. Av Harrys dragspelare och fru,
Ingalill Rosvald, fick jag en singelskiva med Living Doll.
Nu ska vi inte gå in på detaljer, det finns naturligtvis hur mycket som helst att berätta om Grabbarna på Gulagårn, särskilt om musiken då, men jag vill också berätta att det så småningom bildades ett tredje skifflegäng med lite yngre killar.
Det jag vill förmedla är att det var något fantastiskt som hände med oss när Tommy Steel och
Elvis Presley kom till våran ungdomsgård, Dalgården, som låg på andra sidan DoktorMartingatan.
Det var där vi övade och det var där vi lärde oss dansa. Innan vi släpptes in var de stora grabbarna där och spelade jazz; och när de tog sina blåsinstrument och gick ut på Dalgatan var vi mogna att slinka in med våra stränginstrument. Åja, Berra hade sin tvättbräda och hans bror Hans Pettersson släpade på sina trummor; fast i början hade också han gitarr när gruppen bildades hemma hos Togge. Det var ytterligare en skön kille med från början, Lasse Sjögren, som började på mandolin.
Det var som om det låg i luften att vi skulle börja spela i band. Togge hade spelat dragspel redan innan andra klass i småskolan, och jag spelade också lite dragspel från tio års ålder. Berras storebror spelade saxofon. Han är i samma åldersklass som Åke Daun, som blev professor i etnologi och boss för Etnografiska museet. Åke bodde i Konsumhuset, liksom Bicke då familjen flyttade från 6b, samma uppgång som familjen Linder. Åke har berättat att de övade i Gamla Folkets Hus som låg på andra sidan Gulagårn.
Men i alla fall, visst är det otroligt att musiken kan ligga dold som en Gladioluslök som bara väntar på att det skall bli varmt nog att börja sträcka på sig och visa sin färgrika blomning. Och så vissnade
jazzen för en tid, och nu händer det saker igen. Det är som när våren kommer och tinar upp vattnet som löser markens mineraler. När mineralerna möter solens gyllene energirika strålar startar fotosyntesen, och så är allt igång igen.
Jag har ett tankebygge, ett segelfartyg som heter S/S BriggenTageDanielssonsHjärta, den är byggd i Trosa och utgår därifrån och passerar Dublin i Nordirland, går sedan på Atlanten till Gibraltar sund och in i Medelhavet. Där ankrar man upp utanför Rom och Den Heliga Stolen för att sedan segla vidare mot Jerusalem. Därefter går man ut genom gattet och girar babord och stryker utefter Afrikas
västra kust för att till slut nå Porto Novo, som är Dahomey´s urgamla hamn där negerslavar skeppades ut mot Karibiens olika öar, bland annat Haiti.
Till Haiti kom de, de som skulle förmedla jassens polyrytmer och andra jazzformer som skulle vidareutvecklas i New Orleans där vi finner spår av de första jazzuttrycken i ton och dans.
Jassen stavades i begynnelsen jass, men jass har en fräck karaktär och heter nu bara jazz.
När vårt fartyg gjort det möjligt för oss att exalteras av rester efter woodon som kommer från Dahomey, det land som idag heter Benin sedan 1992, lättar vi ankar.
Vi seglar vidare norrut utefter östkusten och gör några slag över Atlanten tillbaka till Gamla Svedala
och när vi kommer hem till Maren och går upp utefter Torekällgatan, tar vi av till höger ock kommer in på Oxbacksgatan och till vänster på DoktorMartingatan, där vi spelade landhockey, för att få en hastig blick av de sista grabbarna som lämnar Gulagården för alltid...
Sakta masar vi oss bort mot grinden till Råbygården och släntrar nerför backen till bilen som står och väntar på att få föra oss hem.
- Hej då Togge, fin kväll va, nu måste vi träffas och spåna på ett nytt projekt.
- Hej hej, vi ses på webben, kanske vi kan göra något där...god natt...sov gott!
Två gamla polare slumrar in med Svenne Zetterbergs gitarrsolo ännu ljudande i öronen. I drömmen slaggar gubbar in ännu sittande bland alla bluesvänner på ett kort taget från ovan av en annan musiker från våran stad, hans namn är Barabass och är den enda kända människan i Moffas film, som gjordes som ett svep, ett videopoem, om knappsnurrans princip. Bilden tagen från ett UFO, en kvatro, svävande ett tag inför vår syn och visar vägen in i nästa fas...
onsdag 19 juni 2013
Ge inte upp...
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Allt är inte som det ser ut... det finns rena toner och det finns falska...
Nu är det svårt för ungdomar att få en studentlya, det är trångt i huvudstaden, därför tjatar jag sedan tjugo år tillbaka: - Bygg i Dalarna...
I början märks det inte särskilt mycket om fem personer kommer in i ett rum, men sedan när fem till börjar kliva in till de fem andra, då börjar det brännas; om rummet inte är som en stor sal förstås.
När sedan den ena efter den andra droppar in börjar det bli ganska kännbart och när den sista tränger sig in bland alla andra, då blir det trångt, och så är det i Stockholm idag.
Jag brukar tänka på en bonde i Sörmland och hans grisar. Han åkte till kyrkans gård i sin socken och köpte smågrisar; fem stycken varje vår. Han hade därför snickrat ihop en so som stämde precis till dessa fem kultingar, men... ett år köpte han sex, han hade ju plats får så många i låren på traktorkärran, och så bar det iväg hem.
Ok, sex små kultingar tog inte så stor plats vid mathon, men smågrisar växer till större grisar som i sin tur växer till stora slaktmogna grisar till hösten när kylan kommer.
Det verkar ju vara en bra affär det där med en extra griskulting, men allting blir inte som man tänker sig.
När grisarna var halvstora blev det trångt för alla sex, varför en gris hela tiden fick ge vika för någon annan, och till slut visade det sig vilken gris som var svagast; han kom aldrig ända in förrän någon knuffade ut honom, och på det viset gick han hungrig varje dag tills han inte längre orkade stå på benen. Då fick bonden slå ihjäl honom, ett barmhärtighetsmord, och slänga upp honom i skogen till kråkor och andra sanerare. På hösten blev det ändå fem grisar slaktade, men nu till ett högre pris.
Tillbaka till storstaden, huvudstaden, i landet Sverige sedan 1200-talet då man satte pålar i strömmen för att skydda städerna uppströms, Uppsala och Sigtuna, för rövare från Estland och Karelen.
Det är inte bara bostäder, det är också den täta trafiken och dagisplatserna, med mera...
Ja vad är det mera? Dyra kvadratmeterpriser på rum och kök. Var parkerar man och vem parkerar. Det är inte vem som helst som har råd att bo i centrum. Landet blir segregerat. De mindre bemedlade bosätter sig i ytterområdena, och där bor invandrare som ännu inte är etablerade i det svenska samhället.
Ja så ser det ut just nu...
Sedan då, om ett par år, om tio år eller tjugo...
De etablerade svenskarna kommer att flytta ut. I Södertälje är det många som redan flyttat.
På 70-talet flyttade man till Trosa och Vagnhärad, Järna och Björnlunda och Laxne. Många har flyttat ut permanent till sommarstugor som byggdes på 50- och 60-talen. Vi har många sådana områden runt staden. Björnässtrand i norr, Dammkärret och Vattubrinken på västra sidan om Mälaren, och på andra sidan har vi Viksberg och Viksäter mitt emot Vattubrinken. På andra sidan slussen har vi Kungdalen bortom Hall, och nyligen flyttade Månängen stugområde till Bränninge, men där får man inte bo permanent. På Grödingesidan har vi Kagghamra och i Vårdinge bor många permanent på ett område som heter Molstaberg. De flesta av dessa fritidsområden har jag varit med att anlägga, det första var Björnässtrand. då var jag 16 år och hantlangade åt ingenjör Fjellmo, min läromästare i mätningsteknik.
Inte så många har flyttat till stationsamhället Mölnbo trots att där finns stora arealer som kan bebyggas. Nåja några flyttade även till Mölnbo, men nu ifrågasätter man lokaltrafiken till Gnesta, vem vill flytta ut då?
Myndigheterna vill offra lokaltrafiken för fjärrgående tåg. Det finns inte spår så det räcker till båda, och vill man bygga nytt måste gammal bebyggelse stryka på foten. Hur löser man det?
- Bygg i Dalarna!
I många år har det varit en karavan av flyttbilar som gått från Norrland till Stockholmsregionen, och den ena skolan efter den andra har lagts ner där uppe och ungar har bussats till skolor längre bort, precis som det blir från Mölnbo om man tar bort lokaltågen. Men hur kan man tänka så smått att man skall ersätta tågvagnar med bussar. Det senaste budet är att lokaltågen blir kvar. Står så i tidningen idag...
När tänker man stort nog för att se att det finns möjligheter idag att livnära sig i Dalarna.
Vi har fått så mycket nya hjälpmedel från vetenskapen på senare år, och hur mycket vinner man inte på att slippa bygga om för att bygga till. Vad ska till för att människorna skall fokusera på det som är värt att satsa på: jord och skog och friska vattendrag, och framför allt en plats där man får plats, för att citera en av våra främsta underhållare, Martin Ljung.
Jag har många gånger tänkt stort, ja ibland allt för stort ibland, men vem vet vem som får rätt i slutändan. Min modell kom till mig en morgon då jag vaknade. Den bara var där och nu kan jag inte släppa den. Du har säkert hört och sett den förut, en vanlig knappsnurra. Ja inte vanlig förstås utan ovanlig ty den är gjord helt av ull eller något annat elastiskt material.
Grejen med denna modell är att den belyser rörelsen i kosmos på ett generellt sätt, där rörelsen pendlar från den ena ytterligheten till den andra. Den nya rörelsen börjar i centrum och går utåt samtidigt som den gamla konservativa rörelsen fortsätter så länge den finns till och dör ut. Sedan börjar en ny inriktning åt andra hållet. Du kan säkert hitta en beskrivning på Knappsnurrans princip någonstans på nätet så sliper vi upprepa den här och ta upp viktig plats.
Det betyder att det finns två rörelser samtidigt på samma sätt som när det ena blocket beslutat om en sak och sedan förlorar makten. Då måste det vinnande blocket ta tag i frågan som riksdagen beslutat.
När jag skriver: - Bygg i Dalarna, menar jag inte bygg just där utan jag föreslår att man bygger så att folket kan flytta tillbaka till sina rötter och livnära sig där. Ja inte alla förstås, somliga kommer att flytta långt från den svenska jorden och bosätta sig ute i Europa och övriga världen,
i Dahomey for example... i Västafrika på Slavkusten där jazzen har sin hemvisst...
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Allt är inte som det ser ut... det finns rena toner och det finns falska...
Nu är det svårt för ungdomar att få en studentlya, det är trångt i huvudstaden, därför tjatar jag sedan tjugo år tillbaka: - Bygg i Dalarna...
I början märks det inte särskilt mycket om fem personer kommer in i ett rum, men sedan när fem till börjar kliva in till de fem andra, då börjar det brännas; om rummet inte är som en stor sal förstås.
När sedan den ena efter den andra droppar in börjar det bli ganska kännbart och när den sista tränger sig in bland alla andra, då blir det trångt, och så är det i Stockholm idag.
Jag brukar tänka på en bonde i Sörmland och hans grisar. Han åkte till kyrkans gård i sin socken och köpte smågrisar; fem stycken varje vår. Han hade därför snickrat ihop en so som stämde precis till dessa fem kultingar, men... ett år köpte han sex, han hade ju plats får så många i låren på traktorkärran, och så bar det iväg hem.
Ok, sex små kultingar tog inte så stor plats vid mathon, men smågrisar växer till större grisar som i sin tur växer till stora slaktmogna grisar till hösten när kylan kommer.
Det verkar ju vara en bra affär det där med en extra griskulting, men allting blir inte som man tänker sig.
När grisarna var halvstora blev det trångt för alla sex, varför en gris hela tiden fick ge vika för någon annan, och till slut visade det sig vilken gris som var svagast; han kom aldrig ända in förrän någon knuffade ut honom, och på det viset gick han hungrig varje dag tills han inte längre orkade stå på benen. Då fick bonden slå ihjäl honom, ett barmhärtighetsmord, och slänga upp honom i skogen till kråkor och andra sanerare. På hösten blev det ändå fem grisar slaktade, men nu till ett högre pris.
Tillbaka till storstaden, huvudstaden, i landet Sverige sedan 1200-talet då man satte pålar i strömmen för att skydda städerna uppströms, Uppsala och Sigtuna, för rövare från Estland och Karelen.
Det är inte bara bostäder, det är också den täta trafiken och dagisplatserna, med mera...
Ja vad är det mera? Dyra kvadratmeterpriser på rum och kök. Var parkerar man och vem parkerar. Det är inte vem som helst som har råd att bo i centrum. Landet blir segregerat. De mindre bemedlade bosätter sig i ytterområdena, och där bor invandrare som ännu inte är etablerade i det svenska samhället.
Ja så ser det ut just nu...
Sedan då, om ett par år, om tio år eller tjugo...
De etablerade svenskarna kommer att flytta ut. I Södertälje är det många som redan flyttat.
På 70-talet flyttade man till Trosa och Vagnhärad, Järna och Björnlunda och Laxne. Många har flyttat ut permanent till sommarstugor som byggdes på 50- och 60-talen. Vi har många sådana områden runt staden. Björnässtrand i norr, Dammkärret och Vattubrinken på västra sidan om Mälaren, och på andra sidan har vi Viksberg och Viksäter mitt emot Vattubrinken. På andra sidan slussen har vi Kungdalen bortom Hall, och nyligen flyttade Månängen stugområde till Bränninge, men där får man inte bo permanent. På Grödingesidan har vi Kagghamra och i Vårdinge bor många permanent på ett område som heter Molstaberg. De flesta av dessa fritidsområden har jag varit med att anlägga, det första var Björnässtrand. då var jag 16 år och hantlangade åt ingenjör Fjellmo, min läromästare i mätningsteknik.
Inte så många har flyttat till stationsamhället Mölnbo trots att där finns stora arealer som kan bebyggas. Nåja några flyttade även till Mölnbo, men nu ifrågasätter man lokaltrafiken till Gnesta, vem vill flytta ut då?
Myndigheterna vill offra lokaltrafiken för fjärrgående tåg. Det finns inte spår så det räcker till båda, och vill man bygga nytt måste gammal bebyggelse stryka på foten. Hur löser man det?
- Bygg i Dalarna!
I många år har det varit en karavan av flyttbilar som gått från Norrland till Stockholmsregionen, och den ena skolan efter den andra har lagts ner där uppe och ungar har bussats till skolor längre bort, precis som det blir från Mölnbo om man tar bort lokaltågen. Men hur kan man tänka så smått att man skall ersätta tågvagnar med bussar. Det senaste budet är att lokaltågen blir kvar. Står så i tidningen idag...
När tänker man stort nog för att se att det finns möjligheter idag att livnära sig i Dalarna.
Vi har fått så mycket nya hjälpmedel från vetenskapen på senare år, och hur mycket vinner man inte på att slippa bygga om för att bygga till. Vad ska till för att människorna skall fokusera på det som är värt att satsa på: jord och skog och friska vattendrag, och framför allt en plats där man får plats, för att citera en av våra främsta underhållare, Martin Ljung.
Jag har många gånger tänkt stort, ja ibland allt för stort ibland, men vem vet vem som får rätt i slutändan. Min modell kom till mig en morgon då jag vaknade. Den bara var där och nu kan jag inte släppa den. Du har säkert hört och sett den förut, en vanlig knappsnurra. Ja inte vanlig förstås utan ovanlig ty den är gjord helt av ull eller något annat elastiskt material.
Grejen med denna modell är att den belyser rörelsen i kosmos på ett generellt sätt, där rörelsen pendlar från den ena ytterligheten till den andra. Den nya rörelsen börjar i centrum och går utåt samtidigt som den gamla konservativa rörelsen fortsätter så länge den finns till och dör ut. Sedan börjar en ny inriktning åt andra hållet. Du kan säkert hitta en beskrivning på Knappsnurrans princip någonstans på nätet så sliper vi upprepa den här och ta upp viktig plats.
Det betyder att det finns två rörelser samtidigt på samma sätt som när det ena blocket beslutat om en sak och sedan förlorar makten. Då måste det vinnande blocket ta tag i frågan som riksdagen beslutat.
När jag skriver: - Bygg i Dalarna, menar jag inte bygg just där utan jag föreslår att man bygger så att folket kan flytta tillbaka till sina rötter och livnära sig där. Ja inte alla förstås, somliga kommer att flytta långt från den svenska jorden och bosätta sig ute i Europa och övriga världen,
i Dahomey for example... i Västafrika på Slavkusten där jazzen har sin hemvisst...
lördag 8 juni 2013
Sanhällsbyggnad...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Tankar om samhällsbyggnad...
I köksfönstren på Gulagårn där vi ungar växte upp fanns den välkända krukväxten Pelargon...
Varje familj hade bara ett rum och kök, men ändå fanns där nästan alltid ett antal blommor i fönstren. Alla vi Grabbar på Gulagårn hade våra rötter från landet, några redan i förra generationen, andra längre tillbaka. Min farmor var född på en bondgård i Botkyrka, och farfar i en statarfamilj på Sturehovs slott där hans föräldrar jobbade i ladugården. På Morfars sida kom man från Nora. Hans far från staden, men modern kom från Jernboås som ligger utanför Nora, på landet.
Vi ser att landet ligger inte långt ifrån hamnstaden Tälje, där havet och Mälaren en dag låg nära varandra och skvalpade. Isen tryckte ner land en tid, men sedan reste sig landet igen, och nu finns förbindelsen där genom människans påhitt; kanalen.
Det som av tvång förflyttats kommer inom sinom tid att söka uppnå jämvikt igen. När någon gräver en grav, vill naturen själv åter fylla den igen.
Grav och gräva, ser du liknelsen med det mystiska ordet gravitasion. Språket är en spegelbild av verkligheten, sa vår professor i parktisk filosofi, Joakim Israel. Det finns många exempel på det.
Gravitationen är en kraft som verkar på materia, och nu vill jag även mena att gravitationen har en förmåga att verka på oss som nu har fyllt upp hela stadens yta. Vi är på väg upp i luften, men vi är också på väg ut från staden, ut till stadens omland, Nykvarn, Järna, Hölö och Trosa, Vagnhärad, samt Gnesta och Björnlunda. Där kan man odla pelagoner på friland.
Ingvar min vän som tänkte mycket på dopplereffekten, det där fenomenet där ljudet från ett tåg förändras allt som tåget kommer emot en person och sedan avlägsnar sig. Samma fenomen har vi med ljus. Då sker en förändring av färgen på ljuset från blått till rött. Vetenskapen säger att himlakropparna avlägsnar sig från varandra på samma sätt, men det tror inte jag. Jag ser dopplereffekten snarare som en förlust av energi under resans gång. På sträckan mot mig från en himlakropp som lyser, kommer massor av energi att gå förlorad, och det är därför vågrörelsen blir lång, vilket är detsamma att den går mot rött.
Om vi ser på staden som i sekel fått ta emot människor från landet, så blir staden rikare till en början, och landet fattigare. Idag bor endast en bråkdel av folket på landet, och det betyder att människor måste förflytta sig för att kunna livnära sig. Det tär på resurserna och folket måste hela tiden uppfinna kostbara redskap för att hålla balans. Nu vill man bussa folket där ute i stället för att hålla tåget igång. Man vill satsa på fjärrtåg som går direkt till Södertälje och sedan Stockholm. För mig verkar det som om man gräver sin egen grav. Varför skall alla in till storstaden, varför skall man tömma norrland på sin befolkning när det inte finns bostäder nog.
Har någon tänkt på detta i stort, förutom Sara Lidman?
Jag tror inte att alla himlakroppar måste färdas ut i rymden som vetenskapen ser det, men jag tror att det är en pendel in och ut, precis som jag ser det när det gäller vår etablering. Det är dags att slita sig loss från den föreställningen att allting skall bli större.
En myr som växer igen blir först beväxt av alar, sedan björkar och därefter tall och gran. Snart kan man dika ur den och börja odla. Björken börjar då som ett litet frö, blir sedan en tunn vidja som växer och blir grov. Till sist blir den ihålig och därvid kommer inte näringen från solen ner till roten, och mineralerna i vattnet ,som finns i marken, kommer inte upp till toppen; då vissnar gren för gren och när höststormen kommer faller björken ner; bygg i Dalarna...
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Tankar om samhällsbyggnad...
I köksfönstren på Gulagårn där vi ungar växte upp fanns den välkända krukväxten Pelargon...
Varje familj hade bara ett rum och kök, men ändå fanns där nästan alltid ett antal blommor i fönstren. Alla vi Grabbar på Gulagårn hade våra rötter från landet, några redan i förra generationen, andra längre tillbaka. Min farmor var född på en bondgård i Botkyrka, och farfar i en statarfamilj på Sturehovs slott där hans föräldrar jobbade i ladugården. På Morfars sida kom man från Nora. Hans far från staden, men modern kom från Jernboås som ligger utanför Nora, på landet.
Vi ser att landet ligger inte långt ifrån hamnstaden Tälje, där havet och Mälaren en dag låg nära varandra och skvalpade. Isen tryckte ner land en tid, men sedan reste sig landet igen, och nu finns förbindelsen där genom människans påhitt; kanalen.
Det som av tvång förflyttats kommer inom sinom tid att söka uppnå jämvikt igen. När någon gräver en grav, vill naturen själv åter fylla den igen.
Grav och gräva, ser du liknelsen med det mystiska ordet gravitasion. Språket är en spegelbild av verkligheten, sa vår professor i parktisk filosofi, Joakim Israel. Det finns många exempel på det.
Gravitationen är en kraft som verkar på materia, och nu vill jag även mena att gravitationen har en förmåga att verka på oss som nu har fyllt upp hela stadens yta. Vi är på väg upp i luften, men vi är också på väg ut från staden, ut till stadens omland, Nykvarn, Järna, Hölö och Trosa, Vagnhärad, samt Gnesta och Björnlunda. Där kan man odla pelagoner på friland.
Ingvar min vän som tänkte mycket på dopplereffekten, det där fenomenet där ljudet från ett tåg förändras allt som tåget kommer emot en person och sedan avlägsnar sig. Samma fenomen har vi med ljus. Då sker en förändring av färgen på ljuset från blått till rött. Vetenskapen säger att himlakropparna avlägsnar sig från varandra på samma sätt, men det tror inte jag. Jag ser dopplereffekten snarare som en förlust av energi under resans gång. På sträckan mot mig från en himlakropp som lyser, kommer massor av energi att gå förlorad, och det är därför vågrörelsen blir lång, vilket är detsamma att den går mot rött.
Om vi ser på staden som i sekel fått ta emot människor från landet, så blir staden rikare till en början, och landet fattigare. Idag bor endast en bråkdel av folket på landet, och det betyder att människor måste förflytta sig för att kunna livnära sig. Det tär på resurserna och folket måste hela tiden uppfinna kostbara redskap för att hålla balans. Nu vill man bussa folket där ute i stället för att hålla tåget igång. Man vill satsa på fjärrtåg som går direkt till Södertälje och sedan Stockholm. För mig verkar det som om man gräver sin egen grav. Varför skall alla in till storstaden, varför skall man tömma norrland på sin befolkning när det inte finns bostäder nog.
Har någon tänkt på detta i stort, förutom Sara Lidman?
Jag tror inte att alla himlakroppar måste färdas ut i rymden som vetenskapen ser det, men jag tror att det är en pendel in och ut, precis som jag ser det när det gäller vår etablering. Det är dags att slita sig loss från den föreställningen att allting skall bli större.
En myr som växer igen blir först beväxt av alar, sedan björkar och därefter tall och gran. Snart kan man dika ur den och börja odla. Björken börjar då som ett litet frö, blir sedan en tunn vidja som växer och blir grov. Till sist blir den ihålig och därvid kommer inte näringen från solen ner till roten, och mineralerna i vattnet ,som finns i marken, kommer inte upp till toppen; då vissnar gren för gren och när höststormen kommer faller björken ner; bygg i Dalarna...
lördag 1 juni 2013
Fickteatern...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det finns en relation mellan din mobiltelefon och min tankevärld...
Med utgångspunkt från min lilla stuga invid Långsjön i Mölnbo har jag nu i många år skrivit en massa bloggar med ett otal inlägg. Anledningen till det är att jag har begåvats med fem barnbarn, de så kallade Rumpnissarna.
När Rumpnissarna kom till världen den ena efter den andra tog jag dem med mig ut i naturen och upplevde då att de hade svårt att sitta still och lyssna på vad deras morfar, Moffa, hade att säga.
Det var då jag började fabulera och berätta sagor om det jag hade att förtälja. Tillsammans skapade vi en story om Moffas Rumpnissar som skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump som var i en knipa.
Rumpnissarna var inalles fem stycken som sagt var: Kapten Persson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och MaskisenDartanYang, samt minstingen, MessiasMedMisilen.
I en hemmasnickrad optimistbåt seglade man nerför sjöar och åar och kom till slut till Mölnboån och då pekade FiaKanKälv med hela handen åt fel håll, därför hamnade man till slut utanför Nådhammar där Arla har sin källa, men det är en annan historia.
Moffa som legat på durken och sovit vaknade till ett tag och märkte genast att man navigerat fel. Skall man till havet måste man följa med strömmen; allt vatten rinner mot havet.
Man måste då vända Optimisten och fick då akterlig vind och seglade med full fart in i lagunen, som inte är någon lagun, bara ser ut så från Moffas fönster, och när man med god fart var mitt för stugan fick man bomgipp och Moffa fick bommen i skallen och tuppade av.
Kapten Persson föll över bord på babord sida och FiaKanKälv på stybord sida medan FrökenPinYin tappade skotsnöret och MaskisenDartanYan bröt av roderpinn. MessiasMedMisilen låg under aktertoften och sov. Följaktligen körde man rakt in i Korpberget och bara AkterKastellet sticker fram.
När man kommit tillrätta igen bestämde man sig för att lägga sitt projekt på hyllan, och det var då man bildade företaget Moffa&Co med uppgift att söka traktens historia.
Så nu vet du det. AkterKastellet är en liten stuga med vita knutar som har en hel fönsterrad ut mot sjön.
Moffa&Co är tills vidare de Rumpnissar som kom på 90-talet och växte upp i Flodområde 63 i landet MiddleMilkDominion. Allt detta finns förut behandlat i en blogg som heter:
http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com , och http://Flodomrade63.blogspot.com .
I den blogg som heter http://hkMiddleMilkDominion.blogspot.com / Byggnadskonst kommer Fickteatern på tal. Nu vill jag försöka måla fram ett landskap där din mobiltelefon eller snarlik manick kan komma i bruk. Min tanke är främst inriktad på ungdomarna som är duktiga på det där med ettor och nollor, alltså multimedia. Moffa&Co i min storry har en en MultiMediaSmedia i Korpberget bakom Morsans Dass.
Från början blev det tal om en teater i Öknebo Härad, alltså ÖkneboHäradsTeater, men så kom Fickteatern in i bilden och då kan alla människor i hela världen vara med...
Långsjön sträcker sig norrut till Nysund där Lillsjön börjar. Idag är det många som vandrar runt Lillsjön och därför kan det vara lämpligt att börja med Projekt Fickteatern just där. På sin vandring runt sjön kan man märka ut vissa stationer där det är lämpligt att stanna. Genom att söka upp ett visst ställe på nätet som passar ihop med den station jag står på, kan jag få information som ger mer än det jag för tillfället ser.
Naturligtvis kan man söka sig djupt in i historien eller vetenskapen, och säkert kan man lägga upp tävlingar som hela tiden ändras. Jag kan tänka mig många användningsområden där olika grupper av ungdomar kan nyttja systemet allt efter egna kunskaper. Jag har svårt att se några begränsningar...
När man kommit en bit på vägen kan man förlänga den fysiska vägen och gå på vägar och stigar som når ända till Nådhammar där Arla har sitt ursprung. Arlas väg mot huvudstaden är för närvarande den röda tråden i allt mitt skrivande. Hildemar på Nådhammar och hans bror Wilhelm Lidholm, lade grunden till en mjölkdistribution som nådde ut över hela världen. Jag skulle kunna tänka mig att barnen på orterna runt det sjösystem som Länsstyrelsen kallar Flodområde 63 så småningom finner varandra och skapar en musikal som beskriver det landområde där de utvecklas tillsammans.
Fickteatern är det medel som skall göra allt detta möjligt...
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| Tillhör ÖkneboHäradsteater/MilkRiverUniversity.se |
Med utgångspunkt från min lilla stuga invid Långsjön i Mölnbo har jag nu i många år skrivit en massa bloggar med ett otal inlägg. Anledningen till det är att jag har begåvats med fem barnbarn, de så kallade Rumpnissarna.
När Rumpnissarna kom till världen den ena efter den andra tog jag dem med mig ut i naturen och upplevde då att de hade svårt att sitta still och lyssna på vad deras morfar, Moffa, hade att säga.
Det var då jag började fabulera och berätta sagor om det jag hade att förtälja. Tillsammans skapade vi en story om Moffas Rumpnissar som skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump som var i en knipa.
Rumpnissarna var inalles fem stycken som sagt var: Kapten Persson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och MaskisenDartanYang, samt minstingen, MessiasMedMisilen.
I en hemmasnickrad optimistbåt seglade man nerför sjöar och åar och kom till slut till Mölnboån och då pekade FiaKanKälv med hela handen åt fel håll, därför hamnade man till slut utanför Nådhammar där Arla har sin källa, men det är en annan historia.
Moffa som legat på durken och sovit vaknade till ett tag och märkte genast att man navigerat fel. Skall man till havet måste man följa med strömmen; allt vatten rinner mot havet.
Man måste då vända Optimisten och fick då akterlig vind och seglade med full fart in i lagunen, som inte är någon lagun, bara ser ut så från Moffas fönster, och när man med god fart var mitt för stugan fick man bomgipp och Moffa fick bommen i skallen och tuppade av.
Kapten Persson föll över bord på babord sida och FiaKanKälv på stybord sida medan FrökenPinYin tappade skotsnöret och MaskisenDartanYan bröt av roderpinn. MessiasMedMisilen låg under aktertoften och sov. Följaktligen körde man rakt in i Korpberget och bara AkterKastellet sticker fram.
När man kommit tillrätta igen bestämde man sig för att lägga sitt projekt på hyllan, och det var då man bildade företaget Moffa&Co med uppgift att söka traktens historia.
Så nu vet du det. AkterKastellet är en liten stuga med vita knutar som har en hel fönsterrad ut mot sjön.
Moffa&Co är tills vidare de Rumpnissar som kom på 90-talet och växte upp i Flodområde 63 i landet MiddleMilkDominion. Allt detta finns förut behandlat i en blogg som heter:
http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com , och http://Flodomrade63.blogspot.com .
I den blogg som heter http://hkMiddleMilkDominion.blogspot.com / Byggnadskonst kommer Fickteatern på tal. Nu vill jag försöka måla fram ett landskap där din mobiltelefon eller snarlik manick kan komma i bruk. Min tanke är främst inriktad på ungdomarna som är duktiga på det där med ettor och nollor, alltså multimedia. Moffa&Co i min storry har en en MultiMediaSmedia i Korpberget bakom Morsans Dass.
Från början blev det tal om en teater i Öknebo Härad, alltså ÖkneboHäradsTeater, men så kom Fickteatern in i bilden och då kan alla människor i hela världen vara med...
Långsjön sträcker sig norrut till Nysund där Lillsjön börjar. Idag är det många som vandrar runt Lillsjön och därför kan det vara lämpligt att börja med Projekt Fickteatern just där. På sin vandring runt sjön kan man märka ut vissa stationer där det är lämpligt att stanna. Genom att söka upp ett visst ställe på nätet som passar ihop med den station jag står på, kan jag få information som ger mer än det jag för tillfället ser.
 |
| Yin och Yang i västerländsk tappning... |
Naturligtvis kan man söka sig djupt in i historien eller vetenskapen, och säkert kan man lägga upp tävlingar som hela tiden ändras. Jag kan tänka mig många användningsområden där olika grupper av ungdomar kan nyttja systemet allt efter egna kunskaper. Jag har svårt att se några begränsningar...
När man kommit en bit på vägen kan man förlänga den fysiska vägen och gå på vägar och stigar som når ända till Nådhammar där Arla har sitt ursprung. Arlas väg mot huvudstaden är för närvarande den röda tråden i allt mitt skrivande. Hildemar på Nådhammar och hans bror Wilhelm Lidholm, lade grunden till en mjölkdistribution som nådde ut över hela världen. Jag skulle kunna tänka mig att barnen på orterna runt det sjösystem som Länsstyrelsen kallar Flodområde 63 så småningom finner varandra och skapar en musikal som beskriver det landområde där de utvecklas tillsammans.
Fickteatern är det medel som skall göra allt detta möjligt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)